|
|
|
|
|
– Det är lätt att få storhetsvansinne
Fast egentligen gillar inte bandet festivaler. – Det är inte hälsosamt med festivaler. Glastonbury är extra hemsk, säger sångaren James Dean Bradfield. Det var en gång en gitarrist. Han var medlem i ett ungt argt walesiskt rockband. Han var så arg, och så missförstådd att han under en intervju med den engelska tidningen NME ristade in budskapet 4real på sin underarm. Stort rabalder uppstod naturligtvis eftersom alla inom musik-media tyckte att det var jättetufft. En tid senare försvann gitarristen och är än i dag spårlöst försvunnen. Vissa tror att han är död, andra att han driver ett bageri tillsammans med Elvis i Huddersfield. Bandet han var med i finns dock kvar. Inte lika unga, inte lika arga och utan minsta lilla skandal på flera år. Flera av medlemmarna lever dessutom stabila familjeliv. Så går det när man blir gammal. – Visst har vi blivit äldre och lite lugnare. Man kan inte gå igenom hela livet utan att förändras. Det om något vore patetiskt.
Saker förändras – Jag har dock inte kommit till den punkt där jag känner att jag skulle kunna slappna av och lägga ner den tid och energi som behövs för att kunna bilda familj. Men jag har åtminstone förändrats så mycket att jag kan se mig själv i den situationen utan att det känns konstigt, säger bandets sångare James Dean Bradfield. Och visst har saker förändrats. En del av bandets aggressivitet må ha försvunnit, men deras popularitet har ökat för varje år. I dag är de större än någonsin och ett av de flitigast bokade banden på festivalcirkusen. Men James Dean Bradfield är ingen större festival-fantast. – Jag tror att mitt agg mot festivaler kommer från när jag och Nicky (Wire, reds anmärkning) var 15 år och åkte till Womadfestivalen utanför Bristol. En massa knarklangare väckte oss mitt i natten och ville sälja droger. Det var lera överallt, till och med på smörgåsarna. Efter ett par timmar var vi ganska hatiska och bad alla som tilltalade oss att fara åt helvete. Det blev inte bättre av alla new age-typer som svarade ”Du har för mycket hat inom dig”. Dessutom fick jag en rejäl matförgiftning av lersmörgåsarna, berättar Bradfield. Efter Womad bestämde sig Bradfield och Wire för att aldrig mer sätta sina fötter på ett festivalområde, förutom om de själva skulle spela där. Nu är det så, och med åren har minnena från Womad bleknat. James Dean Bradfield hatar inte festivaler riktigt lika mycket som förr. Hultsfreds arrangörer kan med andra ord andas ut... – Hultsfred är bra, det är en lite mindre och gemytligare festival. Det är lättare att få kontakt med publiken där. Jag är mer emot de här gigantiska spektaklen. Glastonbury till exempel, det är en riktigt vidrig festival, säger Bradfield och tillägger:
Övertygande utläggning – Fast jag föredrar definitivt konserthallar, det finns ju skäl till att vi började bygga hus. Problemet med festivaler är att man är så beroende av vädret. Är det dåligt väder blir det också oftast en dålig konsert och oentusiastisk publik. Efter denna övertygande utläggning om festivalers nackdelar vänder Bradfield plötsligt på steken och börjar lika passionerat och övertygande att tala sig varm om den fantastiska upplevelsen en riktigt bra live-spelning faktiskt är. – Det är lätt att få storhetsvansinne. Tänk dig själv, du står på scenen och tiotusen människor avgudar dig. Det är den största kick man kan få. Så fort man går av scenen försvinner den kicken och man vill ha samma kick, på en gång. Jag tror det är därför så många rockstjärnor får drogproblem. 
Gäller det också dig själv?– Nej. Jag brukar supa mig så full att jag inte vet vad jag heter istället. Nog om det. James Dean Bradfield anser att bandet har kommit till en punkt där olika ljudexperiment måste få mer plats. Han väver in sig i ett avancerat resonemang om komplex harmoni mellan olika instrument som jag inte fattar ett dyft av.
Vill bryta banor Men det verkar vara någon vidareutveckling av filosofin i ”Släpp fångarne loss, det är vår”, typ. – De ändringar vi gör på scen dissas förmodligen av andra musiker. De tycker nog mest att det är taskig musikalitet, men det är viktigt för oss att gå vidare. När jag skrivit låtar på senare tid har jag märkt att jag fastnat i vissa formler som jag alltid använder. Det är dags för oss att bryta dessa banor och göra något annat, mer avskalat, säger Bradfield och avslutar; – Jag vill göra ett lika bra album som Clash ”London Calling” och sedan dra mig tillbaka. När man uppnått alla sina mål är det lika bra att lägga av, för då finns det inte längre något som driver en framåt.
|
|
