|
MUSIK Håkan Steen skriver om pop
|
|
|
|
|
Dilba, forts. Dilbas förhållande till djur är mycket varmt. Här umgås hon med ett par av de många små varelserna på Skansenakvariet
Foto: ANDREAS LUNDBERG Det är viktigt för mig för jag vill inte bli en sådan klassisk cynisk Per Gessle. Jag letar efter en balans när det gäller karriär och liv. 27 år. Den magiska trettioårsdagen närmar sig med stormsteg. Med åldern har både förmågan att hantera livet blivit större. Men också eftertänksamheten. När man är runt 20 så tror man att man är unik, att inget har påverkat en. Sen inser man att det inte är så och då börjar man leta i stället, flumma bort i sig själv. Men nu tror jag att jag börjar komma i hyfsad balans. Jag gråter rätt ofta nu, jag tror att det beror på att jag börjar närma mig trettio. Man har jobbat med sig själv så länge, så helt plötsligt tar man saker för vad de är på nåt sätt och då blir man mycket mer sårbar. Jag kan gråta när jag ser på nyheterna, när jag hör en låt. Jag vill ha barn, det är egentligen bara det jag vet. Jag har börjat tänka framåt, jag skissar på hur jag vill ha det. Jag förbereder mig mentalt och känslomässigt. Om jag hamnade i ett idealläge skulle jag vilja ha barn redan om tre år. Han älskar ju ungar. Han vill gärna ha mängder. Jag vet inte om jag vill ha så många, men jag vill helt säkert ha barn. När jag var yngre var det viktigt att förverkliga mig själv, men nu när jag började bli äldre funderar jag på om det här är det enda jag vill ha på min meritlista när jag är nittio. Kärlek över allt det där, det är det ju. Och barn är större än allt annat. Pengar inte allt Framgången är inte bara en belastning. Dilba får bra betalt för att göra det hon älskar mest musik. Men pengar i sig blir väldigt snart inte värt något. Speciellt om man är arbetarklass som jag är. Jag köpte en diamantring häromdagen. Jag gick förbi skyltfönstret till pantbanken och såg den och tänkte jävlar och sen gick jag bara vidare. Efter ett tag stannade jag upp och tänkte, varför ska inte jag ha en diamantring? Eftersom jag är en arbetarklasstjej har sådana saker självklart aldrig varit för mig. Och så gick jag tillbaka och köpte den. Det finns en sak jag skulle vilja ha nu när jag har råd. Jag skulle vilja ha en sommarstuga. Jag är inte uppväxt med det, men kommer ihåg när jag var liten och gick på kollo. Det var fantastiskt att få gå ut i skogen och fiska. Det skulle jag vilja kunna ge till mina barn. Det vore nice. Som avrundning efter all annan kärlek, lite musik. Dilba är en av de mycket ovanliga tjejer som faktiskt gör i princip allt på sitt eget album. You & I är hennes produkt rakt av.
Det gör jag inte riktigt. Men jag har världens bästa vänner. Den största gåvan i mitt liv är att jag har så många. När jag träffar nya människor säger de ofta fan vilka bra vänner du har. Min bästa vän heter Suzanne Mosson. Vi har jubileum varje år. Nu senast var det dags för elvaårsfirande. Dilba och Suzanne åt skaldjur och delade på en flaska vin. Sen pratade de om det gångna året, skrev ner saker på servetter från restaurangen som de sparade. Precis som de gör varje år. Ingen av oss dricker så där värst mycket så vi blev ganska fulla. Jag och Suzanne visste i stort sett från början att vi var bästa kompisar, på ett väldigt okomplicerat sätt. Jag känner mig aldrig ensam. Även om jag ibland känner så, så vet jag att det är en bagatell för jag har alltid henne. Det finns ingen skuld i vår relation. Den är på bägges villkor. |
|
ÅRHUNDRADETS ARTISTER: FILM: CD: |