|
MUSIK Håkan Steen skriver om pop
|
|
|
|
Modern europeisk blues
De kom från Manchester, sög näring ur tristessen och lyckades på tre intensiva år klä hela den tänkande 80-talsrocken i svart. Joy Division var ingen rolig historia. Men ett fantastiskt bra band. Joy Division, fyra arbetarkillar från Manchesters gråaste förorter, tände på punken och såg plötsligt en möjlighet att göra något kreativt av den frustration som under mitten av 70-talet präglade det av arbetslöshet och minimal framtidstro nästintill kvävda Storbritannien. De blev mytomspunna som få, dyrkade, analyserade, missuppfattade och upphov till en gigantisk våg av allvarsam, hejdlöst pretentiös, svartsynt rock som satte sin prägel på hela det alternativa 80-talet. Ian Curtis var sångaren. En tanig epileptiker till icke-stjärna som älskade Velvet Underground, Iggy Pop och Stooges. De minimalistiska, monotona låtarna, de skarpa, mörka texterna och konvolutbildernas ännu mörkare solglasögon. David Bowies ”Low”, inspelad i och tydligt präglad av en annan av den europeiska dysterhetens metropoler, Berlin, släpptes samma år som Joy Division bildades och betydde också mycket. Joy Division handlade om konsekvens, vad gäller såväl musik som attityd. Deras låtar var ofta enkla och repetitiva, mörka men vackra. Ständige producenten Martin Hannett insåg att bandets styrka låg i trummorna och basen och lyfte fram dessa på ett sätt som var helt nytt och satte standard för det som skulle komma att kallas postpunk. Lika ständige formgivaren Peter Saville accentuerade känslan i musiken med sina stramt sparsmakade, svartvita skivomslag, stilbildande även de. Intrycket var minst sagt suggestivt. Första albumet ”Unknown pleasures” är en platta som i sin dystra storslagenhet och smygande skönhet har den sällsynta förmågan att ta över lyssnarens hela medvetande. Modern europeisk blues. Hör bara ”New Dawn Fades” eller ”Wilderness”. Uppföljaren ”Closer” är lika hypnotisk den. Detta trots att Joy Division valde att bara släppa sina två kanske största nummer, ”Transmission” och posthuma hiten ”Love Will Tear Us Apart”, på singlar. När ”Closer” kom ut i juli 1980 var Joy Division redan över. Två månader tidigare, den 18 maj, hade Ian Curtis hängt sig i sitt hem, med Iggy Pops ”The Idiot” snurrande på skivtallriken. Någon ledtråd till varför stod inte att finna. Självmordet var ett lite för bra slut på en saga som Joy Divisions. Den gjorde Curtis till rockikon och en högst oönskad mytbildning tog fart kring bandet. Oönskad framförallt för att de ju redan hade skrivit sin rockhistoria, med skivorna. De kvarvarande medlemmarna har dock gjort sitt bästa för att hålla kulten i schack. Under namnet New Order gör de nämligen fortfarande fenomenal popmusik.
|
|
 Cardigans.
Två rockbjörnar, smärre succé i USA. Puls Filip Hammar följde Sveriges största popband på de amerikanska vägarna.
Emilia. Hon är 20 år, ägare till två rockbjörnar och har Europa för sina fötter. Stanley Kubrick är död. Puls Jan-Olov Andersson hyllar en av filmens giganter. Virtanens val Puls chef Fredrik Virtanen vill bli Robinson.ÅRHUNDRADETS ARTISTER:  Joy Division De 50 bästa artisterna. Följ nedräkningen och diskutera ämnet på nätet. Vann du Cajsa-Lisas nya platta? Kolla här!FILM:  Se trailern till Shakespeare in Love, en film i historisk miljö som kommenterar vår egen tid. Puls Jan-Olov Andersson ger den fyra plus.CD: Engelsk blandning. Blurs ”13” spretar åt minst tretton olika håll, men det sammantagna intrycket är ändå gott. |
