|
MUSIK Håkan Steen skriver om pop
|
|
|
|
Allt ljus på Bo Kaspers
 De är storsäljande grammisvinnare, de är rock'n'roll, de är soul. Puls åkte på turné med Grammisvinnarna Bo Kaspers Orkester. Här berättar kvartetten om spriten, ciggen och gigen.
MALMÖ-LUND-VÄXJÖ. När Maradona i kvartsfinalen mot England i VM i Mexiko 1986 dribblade sig igenom Englands landslag och petade bollen förbi Peter Shilton med vänsterfoten... Då, om inte förr, stod det klart för alla. Somligt kan bara uttryckas med bländande teknik. Det gäller också musik. De senaste sex åren har Bo Kaspers Orkester åkt land och rike runt och bjudit på klacksparkar, skruvade inlägg, dribblingar... Kort sagt: perfekt bollkontroll. Men i toner. De är rörande överens om att det är de cirka 100 gigen i samband med varje platta som är förklaringen till deras just nu oomstridda position. Störst i Sverige. Successivt har de brutit ner allt motstånd. Senaste albumet, ”I centrum”, är bekräftelsen. – Vi har sålt guld tidigare också, men då har det tagit typ ett år, säger Mats Asplén (keyboard, 35 år, hjältar och förebilder: Dr John och Stevie Wonder). – Den här gången gjorde vi det på tre veckor och, ärligt talat, plattan är inte extremt mycket bättre än nån annan vi gjort, säger Michael Malmgren (bas, 37 år, hjälte och förebild: James Jamerson, basisten i Tamla Motowns husband under bolagets storhetsperiod). Sen dess har den med råge passerat 100 000 sålda ex. Turnén är ett segertåg. Extrakonserter i stort sett överallt. Alltid utsålt. Ja, så långt har det gått att framgången förvandlats till ett orosmoment. Alla är slitna – Så fort man ser det som ett jobb är man stekt, det är livsfarligt att göra ett enda tråkigt gig, säger Mats Asplén. De har just lämnat scenen efter den sista av två utsålda klubbspelningar på Palladium i Lund. Alla är slitna utom Bo Kasper. Han är knäckt. Under den första konserten var han flera gånger nära att svimma. I den korta pausen före andra konsertens extranummer satt han hopkrupen i fosterställning och kippade efter luft bakom scenutgången. Björn Dählie efter en femmil... Det läget. Där ute skrek publiken efter mer. Några minuter gick. Sen plockade han ihop delarna av sig själv och klev in i matchen igen. På med masken: IT’S SHOWTIME FOLKS! Och när allt kommer omkring... Det är en stund på jorden man önskar vore fler det är så jag vill förklara det för dig när allt ljus är på mig (”Allt ljus på mig”) Det är med den BKO öppnar konserterna. Och då förvånar inte publikens gensvar, i svallvågorna av bland annat ”Jackie Brown” är det lätt att förstå den kommersiella potentialen i musik inspirerad av tidig 70-talssoul à la Bobby Womack och Curtis Mayfield. Men det är inte de låtarna som välter stället. Det gör ”Hon är så söt”, ”Bröllopsresan”, ”Snäll och dum”, ”Mindre smakar mer”, ”En jävel i mitt öra”, ”I botten på glaset”, ”Undantag”... Pop doftande av jazz (inte sällan som den framfördes av Miles Davis på ”Kind of blue” eller Jan Johansson på ”Jazz på svenska”), kubanska rytmer, brasiliansk bossanova, Monica Zetterlunds bitterljuva vemod och visst, man kan förstå att den musiken har sin publik. Men inte den här publiken. Vi pratar klubb. Snittålder runt 24. Sen fredagskväll och duktigt med alkohol. Ett sorl borde dränka flera av låtarna. Så sker aldrig. En typisk bild ur mängden: tankad och mycket ung man står alldeles till höger om scenen med slutna ögon och lirar softa luft-jazz-trummor. – När man sitter vid pianot och tittar ut... Alla ansikten är vända mot scenen. Det är inte fem meter publik längst fram och resten på väg mot baren. Våra låtar borde inte funka på klubb, jag menar, ibland är det Olle Adolphson-sväng. Men de funkar, säger Mats Asplén. Popformatet från skivorna sprängs aldrig. Men bandet, och då inte minst dess blåsare, Per ”Texas” Johansson och Peter Asplund, rycker och sliter i gallret. – Det som förvånar mig mest, det är inte att folk köper plattorna, utan att de på konserter accepterar det här jazzelementet, att de gillar solon, som verkligen är improvisation och spräckig jazz, det är konstigt... Men folk tycker fortfarande det är kul att se folk som lirar och inte bara stenhårt följer ramarna, säger Fredrik Dahl (trummor, 31 år, hjältar och förebilder: Ringo Starr och Levon Helm). Spelar i mun på varandra – Men det är fortfarande lir och inte: nu ska lamporna släckas och så ljuset på gitarristen och SOOOOLO! Sånt hatar jag. Här spelar alla i mun på varandra, alla lyssnar, som det är i jazz och bra blues: solot föder kompet och tvärtom, säger Bo Kasper (sångare, 37 år, hjälte och förebild: Neil Young). Vi är i logen. Klockan har passerat 02.00. En kylskåpshylla full med öl och en hela konjak av märket Martell har förbrukats. Hälften dracks upp mellan konserterna. – Märktes det att det sista var ett fyllegig? undrar Fredrik Dahl. Varpå han försvinner ner i baren och knappt syns till igen förrän han vid halv fyra på morgonen lämnar stället i egen taxi. Sida vid sida med en blond bomb. Bo Kasper sippar på en Sort Guld. Han har tidigare på dagen funderat kring kopplingen mellan alkohol och turnéliv, att tillgång föder efterfrågan, att flaskan är ett sätt att hålla kvar känslan från scenen. – Det är inget att sticka under stol med... Jag har lirat sen jag var 18 och nu är jag lite småalkad, det är bara att konstatera. Vet inte när jag hade tillstymmelse till en vit vecka senast. Annars är det mycket prat om gym, badminton och andra former av fysiska aktiviteter, men det stannar vid prat. Av allt att döma brukar det göra det. Men ge grabbarna en eloge. De försöker. Ta andra svängen i Norge. Då ställdes det krav på arrangörerna: ingen öl eller sprit i logen. Och första dan gick verkligen alla på gym. Sen var det störtlopp ner i flaskan. – Vår i särklass mest alkoholindränkta turné, säger Bo Kasper. Mats Asplén börjar bli rastlös i soffan. – Klockan är halvtre, baren stänger tre, ska vi inte gå ner nu, säger han. – Man orkar inte gå ner och babbla med folk som kommer fram och säger: ”Vilket drag!” Jag har börjat känna så de senaste åren, säger Bo Kasper. – Nej, men vi går ner och tar en liten, en sån där knäpp, säger Mats Asplén. – Du vill ha sprit? säger Bo Kasper. – Nej, jag vill bara ha nåt att dricka, säger Mats Asplén. Fem minuter senare står han i baren med en sexa gin & tonic i näven. Alla andra är också där. Ingen snackar om att gå på gym. |
|
 Bo Kaspers Orkester. Puls Tore S Börjesson följde med grammisvinnarna på turné.
Efterfest!. Vi har alla varit där. Men vad ska man ha på sig egentligen? Über-bitch!. Unga, mega-kaxiga Foxy Brown gästar Stockholm. Puls Petra Andre överlevde mötet med New Yorks hårdaste rap-tjej.ÅRHUNDRADETS ARTISTER:  Public Enemy De 50 bästa artisterna. Följ nedräkningen och diskutera ämnet på nätet.FILM:  Träffsäkert om comeback. Se trailern till Still Crazy,ett gammalt rockbands återkomst. Läs veckans recensioner. Besök vårt nya filma
rkiv. Sök bland över niohundra filmrecensioner.
CD: Blondie överraskar. De gamla pop-veteranerna från New York kommer tillbaka med en platta som får Puls Per Bjurman att ta tillbaka några tvärsäkra uttalanden. |
