|
|
|
|
|
– Drickandet tog jävligt hårt på mig
Christian Falk har petat i nästan allt inom svenskt musikliv. Nu gör Imperiets gamla basist solodebut med en harmonisk och egensinnig platta. Han blev gjord i Paris. Pappa är fransos. Mamma var mycket ung. Hon åkte hem. Födde. Lämnade barnet hos sina föräldrar i Hägersten och drog tillbaka till Frankrike. – Musiken blev min familj, ett sätt att överleva, säger Christian Falk. En känsla av saknad, ett tomrum som ska fyllas med innehåll, finns det nån starkare drivkraft för människan? – Det var en kombination av brist, behov och i mitt fall, att jag hade begåvningen. Har alltid känt mig hemma i musiken. Det var ju inte klart uttänkt: Jag har ingen familj så nu går jag till skivaffären och skaffar mig en... Men när jag tittar tillbaka kan jag se att det var så. Stones, Beatles, Hendrix... Passionen väcktes redan i lågstadieåldern. Snart hade också svarta tongångar en plats i hans hjärta, mosterns pojkvän introducerade honom för Marvin Gaye, Stevie Wonder, Aretha Franklin och även jazz, Mose Allison, till exempel. – När jag var tretton köpte jag första el-guran. Det var vid den här tiden jag började åka in till skiv- och musikaffärer, där hängde jag, tittade och lyssnade. Blev basist i Imperiet Skivdebuten kom med gruppen Madhouse i början av 80-talet. Därefter blev han basist i Imperiet: det decenniets största svenska rockband. På 90-talet har han lirat med Blacknuss All Stars och haft ett finger med i mycket av det som hänt på hiphop-, soul- och dansscenen. Ett stort namn inom den svenska musikvärlden, men nästan aldrig dess ansikte utåt. Först nu, 36 år gammal, gör han solodebut med ”Quel Bordel”. – Jag ser ingen platta 2, 3 och 4 framför mig. Jag har egentligen aldrig sett en Christian Falk 1, aldrig haft lust, aldrig haft nån klar idé... Men när det här projektet började ta form tyckte somliga att det skulle bära mitt namn, allt var ju ändå under mitt tak, liksom. När erfarna och skickliga musiker ska begå solodebut brukar de ofta falla i fällan att visa hur mycket de kan, det blir ett examensprov i olika stilar. Och outhärdligt att lyssna på. Men ingen som köper ”Quel Bordel” behöver oroa sig. Fick en aha-upplevelse Trots att varje låt, titelspåret undantaget, har olika samarbetspartners (Robyn, Titiyo, Neneh Cherry, Stephen Simmonds...) slås man av hur enhetligt det låter: snabba, svängiga rytmer, programmerade av Christian, som kontrasterar mot långsammare och melankoliska melodier. – Jag ska villigt erkänna att jag fick en aha-upplevelse när jag la ihop låtarna första gången, då fattade jag att det fanns nån sorts konsekvens i alltihopa, säger han. Soul, jazzklanger, moderna beat... När vibrafon och tvärflöjt kommer till tals ekar det svagt av 70-talets fusion. En egensinnig och harmonisk blandning. Och en bjärt kontrast till den musik präglad av ångest och aggressivitet han var med om att skapa i Imperiet. Drev journalist till tårar De som var med på den tiden beskriver en kille sprängfull av anti-attityd. Han drev, till exempel, en journalist till tårar under en intervju. Det säger en del. – Ibland gör man en motrörelse som är motiverad, ibland bara av osäkerhet, som skydd, en fasad att gömma sig bakom, klart det var så. Men nu snackar vi 15 år sen. I bästa fall går man igenom en mognadsprocess... Men på ett annat sätt är man ju knepig för att man helt enkelt är sån.  Det ryktades också om droger.– Nej, men vi söp som svin i perioder. Vi hade en regel att aldrig spela fulla, men ibland var vi tvungna att dricka bara för att komma upp på normal nivå. Drickandet tog jävligt hårt på mig, jag var inte på väg att bli alkoholist eller så, men det var en yttring av att jag hade problem med mig själv, jag var gränslös och tvungen att få stopp på det. Strax efter att Imperiet hade splittrats 1988 drog Christian Falk med sina barn, då 1 och 4 år gamla, till Nicaragua under brinnande krig för att fixa i ordning och jobba i landets enda skivstudio. Det blev ett politiskt uppvaknande. Skiljelinjen mellan de förmodat goda (de revolutionära sandinisterna) och skurkarna (USA) visade sig i högsta grad otydlig. Började en inre resa – Alla blev skurkar och fick nåt svarte petter-aktigt över sig. I svallvågorna av det där kände jag också att vad jag behövde, det var inte att ta mig an de stora politiska frågorna, utan att ta mig an mig själv. Så jag påbörjade en nödvändig inre resa. – Jag hade problem som jag inte hade tagit hand om på rätt sätt, min uppväxt helt enkelt, att växa upp utan mamma och pappa... Och nu var jag själv förälder. Kommer man inte överens med sig själv är man inte till nytta för nån. Kanske kan ”Quel Bordel” ses som en musikalisk hållplats på den inre resan. Det låter i alla fall som om Christian Falk befinner sig i ett soligare landskap än förr. – Jag inbillade mig att jag mådde bättre när jag var yngre, men det var inte sanningen. Jag mår bättre och är mera medveten om mig själv nu, absolut, och det vore ju för jävligt om det inte skulle höras. |
|
