|
|
|
|
|
– Jag ville inte bli skådis
Efter värnplikten fick Alexander Skarsgård nog av Sverige och flyttade till Leeds i England. Där levde han med kackerlackor på golvet och delade toalett med en psykopat. Nu är han tillbaka i Sverige, aktuell i såpan Vita lögner och i den kommande filmen Happy end.  81 i puls.– Jag tar aldrig pulsen. Men det verkar okej. Det är rätt mycket att göra just nu.
Din pappa (Stellan Skarsgård) är skådis. Nu är du också på god väg att lyckas. Är det ditt drömyrke?– Nej det vet jag inte. Just nu är det nog det. Men om ett par år kanske jag vill göra någonting helt annat. Efter värnplikten flyttade du till England. Varför?– Jag kände att jag ville komma bort från Sverige ett tag. Så det blev Leeds i norra England ett halvår. Det var verkligen kontraster. Kackerlackorna fanns överallt och jag delade toalett med en psykopat. Sedan flyttade du till New York ett tag också.– Ja, det var riktigt kul. Jag gick en teaterskola där. När jag var mindre ville jag inte bli skådis. Det räckte med att pappa var det. Sedan ändrade jag mig. Jag spelade in en video när vi var i England och skickade till skolan. Jag trodde aldrig att jag skulle komma in. Nu är du aktuell med en roll i såpan Vita lögner. Du tvekade aldrig att tacka ja?– Jo det gjorde jag absolut. När de ringde första gången tackade jag nej direkt, och ville inte ens komma och provspela. När de sedan ringde igen, åkte jag och provfilmade. Och det var riktigt kul. Jag fick göra om min karaktär lite efter hur jag själv ville att den skulle se ut. Ni är sex syskon hemma i olika åldrar. Är det svårt att hålla samman familjen?– Nej det är bara roligt. Ibland när man kommer hem är det småbarn som skriker i ena änden av lägenheten, och i den andra tonåringar som ligger och sover. Men det är så det ska vara. Och ibland när pappa är ute i världen och spelar in en film, kommer vi och hälsar på. Vi var nere i Mexiko i en månad för inte så länge sedan. Det var superkul. Med handen på hjärtat. Är det inte lättare att bli skådis om man heter Skarsgård i efternamn?– Det beror på hur man ser det. Min första roll som jag fick när jag var sju år gammal, den fick jag på grund av pappa. Men sedan fick jag rollen efter det för mina insatser i den första filmen. Man blir paranoid om man ska gå runt och tänka så hela tiden. Man måste tro på sig själv. Och jag hoppas verkligen att ingen tar mig för mitt efternamn. Har du någon flickvän?– Nej inte för tillfället. Jag har inte hittat den rätta än. Hur ser din framtid ut?– I februari kommer de första Vita lögner-avsnitten. Sedan är det premiär på Kristin Olofssons film Happy end, där jag medverkar, i vår.
|
|
