Lars Johan Hierta På internet sedan 1994  
AftonbladetPuls
FREDAG 5 FEBRUARI 1999
  

Kan vi älska er
nu, Broder Daniel?

Henrik Berggren
Henrik Berggren – en Luke Skywalker utan lasersvärd.
Foto: MATS FOGEMAN
arkiv: Henrik Berggren
Namn: Henrik Berggren.
Ålder: 24.
Yrke: Inget.
Familj: Mamma, pappa och flickvän.
Bor: Stockholm.
Lyssnar på: Pop.
Läser: Skönlitteratur.
Tittar på tv: ”Alternative nation” på MTV.
Idoler: Har inga.
Ett nyårslöfte: Hade inga.
Gud: Vet ingenting om honom.
Röstar: Säger jag inte.
Gör på nyårsafton år 2000: Ingenting.
Största idrottsminne: Ingenting.
Älskar: Jag vet inte.
Hatar: Jag vet inte.
Värnplikten: Gjorde inte den. Ångrar det lite. Skulle varit bra med bättre kondition.
Diskografi: ”Saturday night engine” (-95), ”Broder Daniel” (-96), ”Broder Daniel forever” (-98).
Aktuell: Turnerar med Broder Daniel i februari och mars.

Henrik Berggren har blivit stor.
För stor, tycker de gamla fansen.
– Jag är inte allergisk mot pengar, säger Broder Daniels frontman till Puls Markus Larsson.


Broder Henrik.
  En clown? En tönt? En hjälte? Ångesten personifierad?
  Åsikterna varierar och Henrik Berggren skiter nog i vilket.
  Ända sen han först uppenbarade sig har han varit som en Luke Skywalker utan lasersvärd. Endast beväpnad med bitter självrannsakan och en vilja att bryta tristessen som han fick med modersmjölken genom en förutsägbar uppväxt i ett radhusområde i Frölunda.
  Det har alltid handlat om att söka efter något meningsfullare, något bättre.
  Bruce Springsteen skrev sånger med liknande tema när han var lika gammal som Henrik. Men där New Jerseys son använde sig av landsvägen, kärleken och drömmen om den perfekta, livsbejakande rockmusiken, där har Berggren gjort tvärtom, samlat kraft från Stooges, Nick Cave och Joy Division och försökt att se en mening med tillvaron genom att koncentrera sig på sina egna känslomässiga problem.
  Och därifrån leder inga landsvägar...
  ”I died at twentyone” sjöng han förra året.
  Henrik Berggren är nu 24 år gammal och Broder Daniel har hastigt och lustigt krupit upp ur underjorden och blivit föremål för allmänt intresse, tack vare Lukas Moodyssons ”Fucking Åmål”, där gruppens musik spelar en central roll.
  Och Broder Daniels musik har aldrig låtit bättre än till Moodysons gryniga och träffsäkra bilder. Det är nästan som om filmens manus anpassat sig efter popdängorna ”I’ll be gone”, ”Underground” och ”Whirlwind”. Sångerna har äntligen hittat hem.
Henrik Berggren
  Det nya skivbolaget har snabbt utnyttjat tillfället. I och med att filmen lanseras i Danmark och Norge så släpps bandets skiva ”Broder Daniel Forever” samtidigt. Numer sitter det också en klisterlapp på konvolutet som klargör att den innehåller låtar från ”Fucking Åmål”.
  Men ångestens stjärngosse är inte lika road av den nyvunna uppmärksamheten.
  – Jag tycker att den är bra. Men när jag såg den kunde jag förutsäga vilken låt de skulle använda vid varje tillfälle. Jag satt mest och tänkte på hur ljudet var.
  – Jag fattar hur kopplingen funkar i människors hjärnor. Filmen handlar om utanförskap, tonårsångest, men jag har inte så jävla stor lust med att bli sammankopplad med den. Jag identifierar mig inte speciellt mycket. Det känns nästan som ett hån att folk plötsligt ska uppskatta oss nu, bara för att en respekterad människa som Lukas Moodysson sagt att vi är bra. Det är bara löjligt...
  – Fast samtidigt förstår jag att musikbranschen fungerar efter såna enkla principer, men det är ändå löjeväckande. Och säljer vi lite mer skivor så är det okej. Jag är inte allergisk mot pengar.
Men drogs inte du med liknande känslor under tonåren? Utanförskap, ångest?
  – Det är så länge sen, jag minns inte, det var säkert jobbigt. Men jag tänker inte så mycket på den tiden. Jag menar, det känns främmande, jag är 24 nu. Det är samma sak som att komma ihåg hur det var när man var barn.
  – Jag har svårt att identifiera mig med dagens tonåringar, förstår inte hur de fungerar. Jag menar, de verkar ha så jävla mycket problem och komplex och hävdelsebegär. De verkar ha det så svårt.
Hur var din uppväxt?
  – Jag växte upp i ett typiskt medelklassområde, radhus liksom. Det säger väl allt? Det var instängt och tråkigt. Jag minns att jag var väldigt frustrerad men jag kan inte återkalla vad det berodde på. Jag ville bryta mig ur normerna när jag kom upp i tonåren. Hitta en annan mening...
Hur då?
  – Bland annat startade jag det här bandet i åttan. Mest för att få tjejer och fler kompisar.
Funkade det?
  –Ja, man får i alla fall mer tjejer när man spelar i ett band.
Folk som gick på samma skola som du säger att du var en kuf.
  – På högstadiet och gymnasiet gick jag på privatskola så jag försökte medvetet att stå ut med alla medel... hade annorlunda kläder, lyssnade på annan musik och läste andra böcker än alla andra, så jag antar att jag lyckades.
Vad berodde det beteendet på?
  –Man drevs av något behov av att bli bekräftad, att man existerade och då tillgriper man alla möjliga medel...ibland ganska destruktiva saker.
  – Mina sociala relationer krackelerade, umgicks bara med en kompis.
Låter ensamt.
  – Nej, det var ett bättre alternativ. Man bevarade hellre sin stolthet än blev en halvlyckad snobb.
Vad gjorde du när du var destruktiv?
  – Jag vill inte gå in på det.
Men du har bättre kontroll på det nu?
  – Förut var det ett sätt för mig att bryta mig loss ur rutinerna, jag kände mig mer levande. Jag är ju lite äldre nu. Att vara destruktiv skapar bara misär. Sen blir det rutin av det också, i slutändan förvandlas allt till det sämsta från båda världar.
  – Jag är trött på att gå i samma destruktiva fällor hela tiden. När man är ute på turné så ska man jämt paja nånting och så får man inget gage.
  – Det orkar man inte med. Så det är av ren leda jag slutat med det. Men man kanske måste prova för att inse ”att det där var inte så smart”.
Har du sårat någon genom din destruktivitet? Förutom ditt gage?
  – Neeeej, jag vet att gjort mina föräldrar besvikna, men sårat någon har jag inte. Mina föräldrar har väl bara inte förstått varifrån den sidan av mig kommer.
Du har beskrivits som folkskygg.
  – Det är jag inte, då är man ju rädd för människor. Jag kan däremot inte säga att jag gillar människor, jag är ingen filantrop (människoälskare). Det där new age-tjafset om att ”alla människor är ens broder” är bara naivt....Vissa perioder har jag bara inte umgåtts så mycket med andra personer och då kan man kanske få för sig att jag skulle vara introvert.
Hur var det med tjejer på den tiden?
  – Du menar i skolåldern? Dåligt. Jag hade aldrig någon flickvän.
Gjorde det dig ledsen?
  – Minns inte. Det var jag säkert.
Men du har en flickvän nu?
  – Jaaaa...
Hur har hon förändrat ditt liv?
  – På alla möjliga sätt. Det är en stor skillnad från förut.
Är inte det den verkliga bekräftelsen att man existerar, att man fyller en mening?
  – Ja, men det ställs hela tiden krav på ens person. Sidor hos en själv som tidigare passerade obemärkt förbi måste man helt plötsligt konfronteras med. Och kanske förändra...
Till exempel?
  – Ja, om man dricker för mycket. Man kanske inte har tänkt på det tidigare, men helt plötsligt kommer man på att man glömt bort ett helt samtal och då får det så stora konsekvenser.
Hon fick dig att inse att du dricker för mycket?
  – Tänker du skriva det här?
Ja.
  – I så fall säger jag nej. Det är ett hypotetiskt exempel. Men det är klart, musikbranschen förleder ju en lätt in i för stora alkoholkonsumtioner. Den är så enkel och stereotyp.
På nätet diskuterar era fans huruvida du är bisexuell eller inte?
  – Nej, jag är helt straight.
Har du någonsin varit attraherad av en kille?
  – Jag tror inte det. Visst kan jag tycka att andra killar är snygga, men jag har aldrig varit medveten om någon sexuell dragning.
Du, det är inte mycket sex i Broder Daniels sånger.
  – Inget sex. Jag fattar inte såna där Prince-låtar som handlar om sex. Skulle aldrig kunna skriva om sånt. Jag menar, om man är kåt så försöker man knulla eller nåt? Det är inget man skriver en låt om. Jag förstår inte vilken mekanism som driver en till att göra det? Vad är det för mening?
Så om du, mot förmodan, skulle joxa ihop en kåt låt hade du bara blivit frustrerad?
  – Jag antar det. Jag gör låtar när jag är ledsen och då blir det knappast någon Prince-kåt-låt. Jag fattar inte hur den killens kreativitet funkar.

Fortsättning


   
  MER I PULS