|
MUSIK Håkan Steen skriver om pop
|
|
|
|
|
Tidlösa Depeche Mode
Från synth till rock, i ständig utveckling och alltid med sitt egna ljud. Trots nästan 20 år på toppen har vi aldrig kunnat räkna ut Depeche Mode. Och de blir bara bättre. I'm gonna take my time, I have all the time in the world to make you mine... dont say youre happy, out there without me, I know you cant be, cause Its no good... Depeche Modes singel Its no good och albumet Ultra kom att bli deras största succé hittills i Sverige. Året var 1997 efter sjutton år i branschen. Deras comeback var oväntad. Få trodde på dem efter kollapsen på The Devotional tour, när Alan Wilder hoppade av bandet , och Dave Gahan utvecklade ett gravt heroinmissbruk. Som svar på skepticismen skrev Dave Gahan in sig på rehabiliteringshem och Martin Gore skrev några av sina bästa låtar någonsin. Det lite söta pojkbandet med Martin Gore, Vince Clarke, Andy Fletcher, Dave Gahan och Alan Wilder som slog igenom 1981 i den syntpopiga eran med I just cant get enough hade dömts ut en gång tidigare. När Vince Clarke lämnade gruppen spåddes Depeches slut, men nej, Depeche formaterade om sina roller något och fortsatte och har sedan dess bara blivit bättre. Det är en av Depeches största egenskaper som inte andra band besitter, att lyckas utvecklas utan att det blir kul att de testar men särskilt bra är det inte. Depeche Mode söker ständigt nya vägar och finner de rätta vilket ger dem nya fans varje dag. Samtidigt behåller de sin distinkta Depeche-identitet och sina gamla fans. Egentligen låter inte Depeche som ett band som tilltalar en stor mängd människor, men kanske är det just deras säregenhet som gör dem till ett spännande band. Ett smalt band med trovärdighet som lyckats gå över gränsen upp på listorna och som sålt miljoner, utan att förlora sin trovärdighet och utan att tappa greppet om vilka de är och vad de gör. Den mörkhåriga Dave Gahans röst och rockstjärnekarisma ihop med den försynte, blonde Martin Gore som skriver låtar som alla från Rammstein till Tricky har gjort covers på, och sedan den neutrale lite skämtsamma Andy Fletcher i mitten. Låtar som besitter en tyngd och mognad, men aldrig blir deprimerande tack vare lekfulla melodier där ord vänds och vrids till klurigheter utan att bli alltför pretentiöst. Smutsiga blipp-blopp smälter samman med klassiska stråkar utan att det låter konstruerat eller överproducerat, utan en ärlig och innerlig känsla där enkel musik, och inget annat, talar för deras storhet. Det finns inget annat band som lyckas vara så tidlöst att de blir så extremt tidsenliga. Och de har fortfarande framtiden framför sig.
|
|
ÅRHUNDRADETS ARTISTER: FILM: CD: Kolla här! |