|
|
|
|
|
– Det har blivit en hemsk massa festande genom åren
Kvinnor, champagne och uppdrag i Geneve. De var smågrabbar från Åkersberga som låtsades vara världsvana dandys. – Jag fascinerades tidigt av natten och allt som fanns i den, säger Johan Kinde. Det finns i nittiotalets Popsverige en handfull artister som tveklöst hittat sitt eget språk och uttryck. Och därmed också sin välförtjänta framgång. Som Olle Ljungström, Thomas Öberg, Jocke Berg, Wille Crafoord och några till. Artister som, oavsett om man gillar dem eller ej, har något unikt. Speciella texter, speciella röster eller helt enkelt sådant som kan sammanfattas i begreppet personlighet. Sedan finns ju de som med absolut självklarhet och konsekvens även mutar in sin egen värld i fråga om innehåll och ämnesval, framförallt i texter men även i bilden av sig själva som artister. Och hör man till den exklusiva lilla skaran borde en strålande karriär och tveklös respekt vara en förunnad. Hittade rätt från början Men anta då att en sådan artist redan vid nitton års ålder åstadkommer sina bästa sånger och skivor och ägnar de följande femton åren åt att utvecklas och gå vidare i jakt på ett nytt uttryck, bara för att inse att han var rätt från början, att den värld han fann och beskrev redan som tonårigt underbarn var ”den sanna”. Hur känns det då? Och hur stor publik finns kvar när artisten väl hittar hem igen? Och hur ser den artisten på att vänner och kolleger från det tidiga popåttiotalet, som råkar heta sådant som Scocco och Orup, gått och blivit mångmiljonärer och folkhemsikoner medan han själv ägnat sig åt nattliv, vackra kvinnor och ett letande efter, eller kanske en flykt ifrån, sig själv? Det är sådant jag skulle kunna fråga Popsveriges ”evige gentleman” Johan Kinde när jag träffar honom i Uppsala en småruggig eftermiddag under en paus i arbetet med den skiva som åtminstone jag har väntat på i sexton år. Men innan vi går och sätter oss någonstans för att prata ska Johan köpa några flaskor vin till kvällens middag och medan han hummande botaniserar bland de exklusivare flaskorna i Systembolagets montrar, inser jag att de där frågorna inte bara skulle förefalla irrelevanta och okänsliga; det vore att fullkomligt missuppfatta Johan Kinde om jag hängde upp mig på dem. För en artist av Kindes typ är dömd till att ha sina tider ute i kylan. På gott och ont. För har man sedan sexton års ålder haft som kall att romantisera livströtthet och utanförskap och linda in känslor av uppgivenhet i slöjor av bitterljuv melankoli med en nästan tvångsmässig konsekvens och övertygelse, då är man förutbestämd att såväl leva som skriva sina sånger om och om igen. En femtonårig lakej Som femtonåring, i Åkersberga strax utanför Stockholm, bildade Johan Kinde ett band med det besynnerligt opunkiga namnet Lustans Lakejer och redan året därpå skrev han en låt, eller framförallt text, som gick betydligt bättre hand i hand med gruppnamnet än med de dåtida punkidealen: ”Begärets dunkla mål”. Jag vände mig från baren och jag blickade över rummet där jag såg hur nymfer höll varann i hand/Aldrig skrivits förr Och sådana rader av brådmogen livsleda kan man nu naturligtvis le åt, men att vara så ung och våga använda så teatrala och yvigt romantiska gester och framföra dem med en sådan övertygelse att man tar dem på allvar, det är rätt få sextonåringar förunnat. Inte minst eftersom Kindes texter var – och är – en sorts texter som aldrig skrivits förr i Sverige (om man inte går tillbaka till den schlagervärld där Zarah Leander och Karl Gerhard var ikoner).
– Och jag minns ju hur nöjd jag kände mig dagen efter att jag skrivit texten till ”Begärets dunkla mål” och åkte in till stan för att gå på bio... och satt där och såg ”American gigolo”... Sexton år gammal. (skratt). Udda postpunkband Det tidiga Lustans Lakejer, kring 79–80, blev snabbt ett lite udda svenskt postpunkband som kombinerade musikaliska influenser från Television, Magazine och Joy Division med filmreferenser från ”James Bond” och ”Cabaret”. Självbetitlade albumdebuten och uppföljaren ”Uppdrag i Genève” (där fascinationen för agentromantik ibland kunde gå lite väl långt) kom båda ut under 1981 och gjorde Lustans Lakejer till vad man slarvigt skulle kunna kalla för Sveriges största ”alternativa” band, i skuggan av Gyllene tider, Noice och Freestyle. Med en publik som lika slarvigt skulle kunna jämföras lite med den som Kent har i dag. På ”Uppdrag i Genève” var också Tom Wolgers något av Kindes högra hand. Vilket han i viss mån också är på den nya skivan, om än inte i riktigt samma utsträckning som producenten och musikern Janne Lundqvist. 1982 stod Lustans Lakejer på höjden av sin popularitet; Richard Barbieri från dåtida brittiska newromantic-gudarna Japan kom över och producerade tredje albumet, ”En plats i solen”. Gruppens – enligt många – sista ”riktiga” och kanske även bästa skiva. Deras mest framgångsrika blev det hur som helst och den nittonårige Kinde fick smaka, åtminstone lite grann, på det liv han alltid sjungit om. Kom inte ens in – Fast inte riktigt... När Lustans var som störst så var vi dels så små att vi egentligen inte fick komma in på ställen och dels så arbetade vi så mycket. Det var nog först kring 84–85 som jag kunde få den känslan... Man var en välsedd gäst på alla krogar och igenkänd av såväl dörrvakter som vackra flickor (skratt)... Och började leva livets kanske lite väl glada dagar. Lustans Lakejer gav ut ytterligare två skivor i mitten av åttiotalet, som sneglade mot amerikansk västkustrock och en mer springsteensk loserromantik, men populariteten dalade och 1986 la gruppen av. Efter ett par års tystnad gjorde Kinde solokarriär och fick hits med låtar som ”Valona” och ”Bakom din rygg”. 
Och då är vi framme vid början av nittiotalet och... ja, vad hände då? – Ja... Jag hade ju kunnat ge ut ytterligare en soloskiva -91, men började tänka på vad jag egentligen ville göra. Det var inte roligt att göra musik som jag själv upplevde som ganska kommersiell och hitbetonad, men som ändå inte blev så framgångsrik som sådan musik ska vara. Även om båda soloplattorna sålde kring tjugotusen.
Så vad har du gjort på nittiotalet? Vad har du levt på? – Dels har jag levt på arv. Båda mina föräldrar är döda. Och dels har jag ju turnerat lite grann och fått in pengar på gamla låtar. Jag skrev till exempel texten till Christer Sandelins ”Det hon vill ha” som var en enorm hit för några år sedan. Så jag har ju överlevt. Men när jag väl sedan verkligen ville spela in en ny skiva kring -95, så var det inte helt lätt att skaffa kontrakt, det ska ju erkännas.
Ni verkar vara ett litet ”gäng” av svenska poplegender från åttiotalet som umgås mycket fortfarande. Jag läste någonstans att du och Orup har någon sorts charterresetradition ihop?– Nja, vi gjorde några charterresor tillsammans, fast det var ett tag sen sist. Men visst umgås vi mycket.
Och Mauro Scocco har du känt sedan gymnasiet och du fixade väl till och med skivkontrakt till honom?– Jo, vi var ju kompisar och jag presenterade och hypade honom för Klas Lunding (skivbolagschef för Stranded och senare Telegram och Dolores, anm), men det var naturligtvis Mauro själv som fixade kontrakt eftersom han skrev så bra låtar. Däremot presenterade han mig för Tom Wolgers en kväll på 1984, den klassiska nattklubben som låg där Sturegallerian ligger i dag.
Sedan skulle du göra Estelle Milburne till eurodisco-prinsessa.– Ja, ihop med Christer Sandelin och det var väldigt kul. Men tyvärr hände ingenting med det, det blev bara två singlar.
Och livet i övrigt?– Ja... (Lång suck.) En hemsk massa festande har det ju varit genom åren...
Men det är sällan man ser dig på nattklubbar i Stockholm nuförtiden.– Ja, jag har ju flickvän sedan två år tillbaka och... är helt enkelt stadgad med en mycket vacker kvinna som jag är väldigt kär i. Vilket har förändrat livet en hel del... och kanske kan man säga att det var i grevens tid. När jag ser tillbaka på åttiotalet så kan jag känna att jag var väldigt produktiv trots alla nätter på krogen, men nittiotalet hade ju kunnat vara lite mer ambitiöst. Även om jag aldrig haft några seriösare tankar på att lägga av med musiken... Jag skulle ju inte ens kunna börja plugga eftersom jag inte gått ut gymnasiet. Allt började så tidigt för mig. Med att man var en enkel liten pojke från landet som ville smaka på det goda livet....
Att vara den enkla pojken från landet som kommer till storstaden med drömmar om glamour och som uttrycker den här längtan med stora och romantiska gester har ju aldrig setts med riktigt nådiga ögon. – Det där har ju alltid varit ett märkligt missförstånd. Jag menar, det är ju knappast rika playboys som gör de bästa glamourplattorna. Precis som fördomen gjorde gällande att synt- och new romanticbanden skulle varit någ-ra sorts övre medelklassbarn, när den scenen i själva verket på många sätt var mer arbetarklass än punken. Men rent generellt är det väl så att det krävs en avsaknad av något för att kunna känna en längtan efter det och romantisera det... Även om min största strävan och längtan ändå är efter kärleken. Sen såg ju jag alltid kärleken i glamourösa miljöer i natten...
Vad lyssnar du på för sorts musik nuförtiden då?Tja... Jag gillar ju Suede och en del brittisk bögdisco och latingrejer. Och senaste musikkicken jag fick när jag var ute var nog på den där sortens klubbar i Paris som spelar helt unika grejer, typ när fransk chanson blandas med modern dansmusik av nån algerier. Överhuvudtaget är jag mer förtjust i Paris än någonsin. Musiken och nattlivet och alltihop. Ta bara de fantastiska gedigna dygnet runt-öppna krogarna som på ett helt naturligt sätt har en väldigt blandad publik. Till och med på Champs- Elysées, där det finns ett ställe som heter Maison Alsacienne där man kan hamna efter att ha varit på någon nattklubb. Och att klockan sju på morgonen sätta sig och äta lagad mat som är oklanderligt serverad bland paranta damer och latinoungdomar, sådant är väldigt stimulerande.
I din nya låt ”En kvinnokarls död”, som jag tycker är bland de bästa du gjort och som är precis den Johan Kinde som många längtat efter, så sjunger du:
Men jag minns nätter när vi bars genom staden på en våg av tömda glas, unga män som sökte någon sorts extas, nu får jag ensam stå till svarsOch av den låten och de andra att döma så är du inne på exakt samma ämnen som för femton år sedan. Men den kostym av en massa pojkrumsfantasier om romantisk livströtthet som du tog på dig då, den har du växt in i nu. Du har förfört en och annan vacker kvinna och levt lite grann av allt det är du drömde om. Men ändå har du behov av att skriva om samma saker.
Många fans på nätet
Det här bitterljuva vemodet som alltid varit ditt kännemärke är väl också det som gör att du fortfarande har kvar en massa trogna beundrare. Söker man på ditt namn på internet, så hittar man flera väldigt hängivna hemsidor om dig och Lustans. Vilket måste vara ganska få artister förunnat efter så många år av tystnad.– Jo... så är det kanske. Och jag känner stor tacksamhet mot dem allihop. Precis som det värmer när Popsicle eller Ace of Base eller Kent eller vem som helst har nämnt en i något sammanhang och man inser att man betytt något för någon. Men det är klart, det betalar inga räkningar... Och jag önskar ju förstås att fler ska upptäcka mig. Per Hagman
|
|
"Kylan ligger över hela stan" från nya albumet "Åkersberga" som kommer i vår. 
