|
|
|
|
|
Varning för idioten
– Jag har tillräckligt med saker att fixa själv. Vi har fyra ungar där hemma som behöver all tid de kan få. Men hade jag haft pengar i överflöd hade jag givetvis hjälpt till. För artister är det i princip en självklarhet att öppet deklarera sina vänstersympatier (Pugh Rogerfeldt undantagen, förstås, han är moderat). Monsieur Dubois vill helst inte snacka politik. – Det är så jävla många kollegor som säger att de är vänster, ändå har de Rolex-klockor och bor i Danderyd. Hyckleri! 
Du stöder inte vänstern, eller hur?– Nej, jag håller mig mer åt höger. Sverige har blivit för mycket av ett bidragssamhälle. Folk super i stället för att jobba...
Det där är väl en ganska naiv syn på samhället.– Kanske, men det finns väldigt många proffsfyllon som käkar bidrag. Folk som verkligen behöver hjälp får det inte. Handikappade och barn bland annat. Det finns ingen poäng med att snacka politik med en kille som inte bryr sig. Så låt oss gå vidare. Eller bakåt snarare. Micke Dubois växte upp i Solna utanför Stockholm. Han ägnade sig mest åt sport. Skolan var lagom intressant. – Jag lirade hockey i AIK och var jävligt talangfull i tennis faktiskt. Farsan gillade det, han gillade sport. Men sedan dog han när jag var 15 och då förvann idrottsintresset.
Hur tog du hans död?– Med en axelryckning, tyvärr. När jag tänker på det i dag blir jag ledsen. Men jag har alltid varit typen som går vidare vad som än händer. Fast om pappa skulle ha dött i dag, hade jag nog blivit helt knäckt. Jag har blivit mer känslig. I högstadiet sattes Micke i OBS-klass. Micke var en pina för lärarna, men det handlade mest om klassiska pojkstreck, stinkbomber och annat. Ganska oskyldiga saker som skulle töntstämplas på de flesta skolor i dag. Men då var det allvarligt. – Det var viktigt för mig att hävda mig, jag hade varit lite utsatt i skolan tidigare.
Var du mobbad?– Ja, det kan man väl säga. Jag var för smal, det fanns några killar som satte skräck i mig, men jag åkte aldrig på riktigt med stryk, säger Micke. Sekunden senare ler han triumfatoriskt. – Men de där killarna som var efter mig då har det för jävligt i dag. Sprit och knark har tagit över deras liv. Gud straffar folk som är dumma! Skolan blev aldrig hans pryl, så han sket i gymnasiet, tog småjobb, på ett bokförlag, ett tryckeri och som truckförare bland annat, och sparade pengar till en USA-resa. 1981 åkte han, blond och biffig, till Los Angeles för att träna. – Det var lite ballt att vara stark när man var i 20-årsåldern. Och i LA fanns världens coolaste gym, ”Golds gym”, där byggde Arnold Schwarzenegger. Jag bodde i Los Angeles i ett år, tränade två gånger per dag och käkade kyckling som är svinbilligt därborta. Det fanns ingen tid till att festa.
Vad tog du i bänkpress?– 210 eller 220 kilo, tror jag. På den tiden satt musklerna högre upp. Nu har de åkt ner.
Gick du på anabola steroider någon gång?– Ja, jag gick till en läkare där som skrev ut det åt mig. Det var inget märkligt med det.
Ångrar du dig inte?– Nej, varför? Jag tyckte att det var okej. Det är upp till var och en att välja om man vill göra det. ”Mind your own business”, som sagt. När Micke kom tillbaka efter USA-trippen var det ganska givet att han tog jobb som dörrvakt på olika krogar. Men samtidigt började han ta sikte mot nöjesvärlden. Bland polare och deras vänner var han redan känd som den där galningen som kommer till en fest, hivar groggar, är högljudd och gärna avrundar kvällen med att klä av sig naken på ett bord. Men han ville inte bara vara rolig på korpnivå.
– Fast jag spelade luftbas. Det gick skitbra, jag vann en deltävling och kom trea i finalen. Sedan började det snurra på allvar. Först fick han göra några uppträdanden på Berns. – Alla andra var förberedda, men jag hade inte gjort någonting, så jag slängde mig i golvet och skrek Uffe Sterner. Publiken gillade det. Andra gången jag uppträdde hade jag däremot med mig lite rekvisita och jonglerade med sill och semlor. Nästa anhalt blev rockklubben Alexandra, där Micke gick fram som en furie under namnet Captain Freak. Där passerade han anständighetsgränsen varje kväll genom att käka kattmat och daggmaskar. Äckligt, tyckte de flesta. Och inte heller den här gången vann han folkets hjärta. Det tog ytterligare några år. Till 1989. – Då kom Agne & Svullo och ”Elake polisen”. Idén till Svullo har faktiskt sitt ursprung i en videobutik i Solna. Där träffades nämligen Micke och Hans Crispin (numera programledare på TV4). – Vi bestämde oss för att göra någonting ihop. Dagen efter ringde Hasse och berättade att han hade skaffat lite pengar. Så vi skapade Agne & Svullo och spelade in ett pilotavsnitt. Allt gick jättefort.
Han asgarvade. Några månader senare asgarvade svenska folket. – Det som jag gillar med Agne & Svullo är att allt är förstatagningar. Vi improviserade fritt. Ibland sa jag åt Crispin: ”Ställ upp kameran”, och så slog jag honom på käften. Oerhört corny och oehört enkelt. – Nästa år är det tioårs-jubiléum. Vi har snackat om att göra någonting då. Dessutom finns det mycket kvar som inte har visats. Efter Svullo kom ”Elake polisen”, då Micke gled omkring i gigantiska skor och med batong i handen. Humorn var uppbyggd på samma sätt – improvisation. Likadant var det med ”Svullo grisar vidare” som kom lite senare. – Jag och Uffe Malmros gick ut på stan. Han filmade mig när jag filmade andra människor. Det började med att jag gick fram till en pensionär och sa: ”Tjena gubbjävel”. Det gillade Malmros.
Kul!– För fan. Jag var otrevlig och rolig. Malmros hetsade mig hela tiden till att göra värre och värre grejor. Som om det inte var nog med att han svinade i tv passade Svullo också på att ge ut en singel med den skönlockige rockhjälten Conny Blom och Electric boys. ”För fet för ett fuck”, hette den. – Den låg etta överallt, den är på listan över de tio bäst säljande singlarna i Sverige någonsin. Låten hamnade faktiskt på Svensktoppen – av någon sjuk anledning. Insprängd bland hits som ”När syrenerna blommar där hemma” och ”De sista ljuva åren” låg alltså ”För fet för ett fuck”. Sjävklart följdes skivframgångarna av en turné. En av höjdpunkterna på turnéshowen var när han spottade snorloskor upp i luften och sedan fångade dem i munnen igen. Tonårskillarna, som hade kommit för att se sin hjälte live, blev ofta så beigeistrade att de struntade i tjejerna resten av kvällen – och fångade sina spottloskor i stället.
Har du dålig smak?– Nej, det tycker jag inte.
Men är det fräscht med en macho-fetknopp som smetar in sig själv med rödbetssallad och fångar spottloskor?– Någon måste göra det. Men jag är inte äcklig. Det gäller bara att utnyttja det man har. Edith Piaf sa en gång: ”Use your defect, then you gonna be a star.” Det är helt sant. Jag tänker inte banta.
Du har byggt delar av din karriär på att du är fet. Har du inte komplex?– Det har aldrig varit ett problem för mig att vara tjock. Så länge jag kan tillfredsställa min tjej är det lugnt. Vill jag gå ner, så fixar jag det på en månad. Nu vill jag vara fet. Jag slipper käka upp mig inför rollerna som Janne Malmsjö måste.
– Det här var det jobbigaste jag har gjort i mitt liv. Plötsligt var det allvar. Jag var tvungen att lära mig långa manus och spelade mot rutinerade skådisar som Göran Stangertz. Då var jag inte kaxig. Under ett samtal med Micke Dubois är det ett ämne som han snuddar vid gång på gång: sprit. Han är duktig på att dricka, nämligen. – Ibland blir det femton bärs och lika många groggar, men jag har lugnat ner mig nu när jag har skaffat familj, säger han. En gång stod han vid baren på Café Opera. Han hade grundat med två vinare. Och var sugen på att ge kroppen en rejäl omgång. Det fick den också. – Jag drack elva ”Long Island ice tea (minst 8 cl sprit i varje drink, Aftbl. anm). På kvittot från Café Opera stod det att personalen var vittne till händelsen. Jag var tvungen att spy. Han är medveten om att det var barnsligt. – Men måste få rensa rören ibland, säger han.
Visst, men ibland blir du aggressiv. För ett par år sedan sänkte du en kille med en dansk skalle på Vattenfestivalen.– Shit happens. Jag försökte avstyra ett bråk.
Tydligen hade du skvätt öl omkring dig.– Det var ju Vattenfestival. Alla höll på så där. Sedan råkade jag skvätta på en kille som blev skitförbannad. Han ville göra upp, så vi gick ut och så hände det där, en olyckshändelse. Micke dömdes för ringa misshandel. Men gissa vad? Just det: han bryr sig inte.
Aldrig oroat dig för att du kan vara alkoholist?– Nej, jag har kontroll. Det kan gå tre veckor utan att jag dricker. Då är det okej om man super ordentligt ibland.
Har du använt droger?– Jag har testat det mesta. Men det är inte kul. Den enda drogen som fungerar är vad tjejen har mellan benen. Han är så där grabbig. Och erkänner: det finns många likheter mellan honom och Svullo. Och mellan honom och favoriten – Al Bundy. – Vilka one-liners! – Du är ju precis som honom, en liten mansgris, säger Gitte. Trots grabbigheten vill han inte prata för mycket om tjejer. Men han erkänner att han har haft det ganska lätt på den punkten genom åren. Främst efter att han blev känd. – Med offentligheten kommer kvinnorna. Jag har nog slagit en del rekord genom åren.
Trots att du har varit så äcklig...– Det är kanske därför de gillar mig. Är du ”för fet för ett fuck”? Den frågan har Micke fått hundratals gånger. Bland annat av sin nuvarande tjej Gitte. – Du blev skitsur, säger hon. Nu har han i alla fall besvarat frågan. De har en dotter tillsammans, Michelle, 8 månader. Sedan tidigare har Micke också en son, Alexander, 8.
Var det jobbigt att bryta upp från ditt förra förhållande när ni hade ett barn?– Nej. Folk separerar, så är det ju. Saker och ting förbrukas. Om kärleken försvinner är det bara att hyvla och dra. Inte ens ett olyckligt förhållande kan få honom ur slag. Livet går alltid vidare. Vad som än händer. Foto: Andreas Lundberg Filip Hammar
|
|
Micke Dubois flickvän Gitte jobbar med mentalsjuka människor. Och hon har skaffat barn med en av dem. För enligt henne uppfyller Svullo himself de flesta kriterier för att klassas som ett borderlinecase: han har inget samvete, han är inte känslig, han håller människor på distans och han är manipulativ. Inte de egenskaper tjejer värdesätter högst när de är ute och letar efter drömprinsen direkt. Men den här burdusa jättekolossen har heller aldrig utgett sig för eller försökt vara Mr Niceguy.
