|
|
|
|
|
– Tv blev en räddningsplanka
 Johan Widerberg, 24, är tillbaka. David Flamholcs thriller ”Lithivm”, med premiär i dag, är hans första stora roll sedan ”Jul-oratoriet” och ”Lust och fägring stor”. För Puls Jan-Olov Andersson berättar Johan om hela sin film- och tv-karriär. Han har legat lågt i två år. Först blev han sågad för sin insats i ”Juloratoriet”. Sedan dog hans pappa Bo Widerberg. – Jag mådde jävligt dåligt. Det var soffläge, det var tungt att ta sig ur den grejen, säger han. Vi träffas under slutskedet av inspelningen av Colin Nutleys nya film ”Under solen” (premiär på juldagen). Under två månader har hela filmgänget hållit till på Ronnums herrgård några mil utanför Trollhättan.
Vad var det som lockade dig att spela svartsjuk pojkvän och taxichaufför i ”Lithivm”?– Ingenting.
Ingenting?– Jag var beredd att göra vad som helst, osett, sedan jag hade sett Davids debutfilm ”Vackert väder”. Han visade så tydliga tecken på begåvning, det är en film som är fylld av den sortens ungdomliga energi och kraft, som nästan inga filmer har nu för tiden. – Det är så jävla viktigt att vi tar hand om de unga löften som kommer fram. Det var en helt annan inspelningsteknik än det vi gör här nere med Colins film, här har vi förhållandevis mycket pengar.
OK, vi tar din karriär, film för film, och börjar med ”Mannen på taket” (1976).– Jag var nog bara ett år. Det var en scen med Kollberg, polismannen som spelades av Sven Wollter. Den ska skildra hans hemmiljö, han ligger i sängen med sin fru, Eva Remaeus, och jag är sonen, då. – De bara slängde in mig där, det var väl tur att jag var på gott humör, jag måste ha känt mig trygg med Sven och Eva. Det där att skildra polisernas vardag, det blev ju lite av Bos signum i polisfilmerna.
”Mannen på Mallorca” (1984).– Då är jag också son, till Tomas von Brömssen, det är en helt underbar, men lite hemsk, scen, han är en frånskild farsa som kommer hem till den nya familjen på julafton.
Du var tio år, då hade du ju lite koll på vad du gjorde framför kameran...– Nä... det gjorde bara saken värre. Jag var jävligt nervös, jag går som om jag är stelopererad. Jag har inga lustfyllda minnen av det där. Jag slängdes in, kanske för att det är ett tråkigt arbete att leta barnskådespelare, farsan gjorde aldrig på det sättet. Min storasyster Nina är mycket bättre barnskådis än jag, titta på ”Kvarteret Korpen”.
Vad ville du bli i den åldern?– Jag var tidigt väldigt... pessimistisk, jag hade inte de där högtflygande planerna, som till exempel att bli fotbollsproffs.
Men du var väl bra i fotboll?– Jag spelade knattefotboll, vi pojkar -74 var bäst, vi vann St. Erikscupen tre år i rad.
Du var rätt liten för din ålder, vilken plats i laget spelade du på?– Jag var libero mot slutet.
Lite Franz Beckenbauer?– Just det, det var du som sa det, en tänkande libero! Jag ville inte säga det själv... – Jag slutade när jag var 14–15, stod inte ut med att träna. I den åldern, om man spelar i en elitsatsande klubb (Djurgården), så ökar man drastiskt på träningsdoserna, det blir 4–5 gånger i veckan, det var inte kul.
Är du fortfarande djurgårdare?– Jag vill ju vara det. Men det är svårt att fortsätta heja, om man säger så. Division I-harvandet, kombinerat med slynglarna som slåss, det känns inte speciellt kul. – Premiäromgången i årets allsvenska, när Bajen-fansen gick över bron, det kändes tungt. Alltså bra, nästan så man fick lust att byta lag.
Du får alltid heta ”Bo Widerbergs son”. Du har väl en mamma, också?– Hon heter Ann Christine Santesson och har i många år jobbat på lärarhögskolan i Stockholm, där hon varit involverad i ett projekt om hur pass höga kunskaperna är hos elever i Stockholm.
Vad har mamma betytt för dig?– Herregud, det är så enormt mycket. Hon har ju varit oerhört viktig som en jävla trygghet, det var ju ingenting som farsan stod för, inte ens när hela familjen bodde tillsammans.
Tillbaka till filmerna. Det är inte många som förknippar dig med ”Mitt liv som hund” (1985).– Jag stjäl en scen där (ironiskt skratt). Det är scenen där Anton Glanzelius fastnar med sitt könsorgan i en flaska.
Hur hamnade du i den filmen?– En fotbollskamrat till mig hade sovit över, han skulle vara statist och farsan tyckte det vore kul om vi åkte dit allihop. Jag vet inte... han kanske skrämde upp någon på kostymavdelningen, jag fick i alla fall vara med och hade till och med repliker.
”Ormens väg på hälleberget” (1986).– Det var fruktansvärda kval när vi spelade in filmen. Det finns en scen som vi (pappa och Johan) aldrig pratade om, den är bortklippt, jag klarade helt enkelt inte av den, fick inte till replikerna, var för nervös. Men det fanns stumma scener som Bo var nöjd med. Så någon nytta gjorde jag väl...
Tv-serien ”Ebba & Didrik” (1990).– Först var det radio, en sommarlovsföljetong som skildrade bara Didriks historia. Mamma hade träffat Peter Schildt (regissören), som letade barn, han frågade om inte jag var i rätt ålder. – Radion var lite lättare än att filma, inte så stor apparat. När de sedan skulle göra tv-serie, sa jag nej. Men de lyckades övertala mig. Mycket för att jag inte stod ut i skolan. Jag var skoltrött, gick i åttan, det var en katastrof. Fram till och med sjunde klass hade jag varit lite av ett ljushuvud, sedan brakade det fullständigt, tv-serien blev en jävla räddningsplanka. Så... jag har faktiskt inte gått ut grundskolan.
Sedan gjorde du ”Augustitango” (1993), en film om en ung mans kärlek till en äldre kvinna. En historia som liknar ”Lust och fägring stor”. Vad sa din far om det?– Vi hade ingen kontakt de åren. Det var i fem år. – Farsan började prata om ”Lust...” när jag var 11–12 år. Men så blev det som det blev mellan oss. Jag kunde aldrig i helvete tänka mig att filmjäveln skulle bli gjord, ännu mindre att jag skulle ställa upp i den. Jag hade ju gjort det valet, att säga upp bekantskapen med min farsa. Jag skulle vara stenhård.  Fortsättning på artikeln... |
