|
MUSIK Håkan Steen skriver om pop
|
|
|
|
– Jag tror att han skulle bli jätteglad. Jag vill väl och det är det viktigaste. I dag är Cia 34. Om man jämför med andra i hennes ålder är det väl ingen större överdrift att påstå att hon känns betydligt yngre – trots ett ganska hårt och händelserikt liv. – En av fördelarna med det här jobbet är att jag träffar så många yngre människor att jag får nya influenser hela tiden. Många människor får sin umgängeskrets när de växer upp, sedan är det klart. Jag träffar ju mer folk på en vecka än vad min syrra träffar på ett år, säger Cia. Nu är det musiken som gäller. Och det kanske bara är ett tillfälligt kapitel i hennes liv. För historien visar att hon hela tiden har gått vidare, prövat nya saker. 
Finns det något du ångrar i ditt liv?– Vissa dagar ångrar jag ingenting, men om du frågar mig en annan dag kanske jag ångrar precis allt.
Vad ångrar du i dag?– Ingenting.
Men praktkalkonen ”Lust”, med bland andra dig och Gerhard Hoberstorfer, var väl en onödig grej?– När jag hoppade på projektet lät det som en helt annan grej. Manuset verkade bra, men under tidens gång inträffade massa fel från olika håll. Ingen nämnd och ingen glömd. – ”Lust” hade en bra effekt dock. Den fick igång en diskussion om när filmbolagen ska gå in och stoppa filmer som håller på att gå åt helvete. För som enskild skådis har du inte råd att hoppa av. Då blir du stämd.
Du har jobbat som strippa – ångrar du inte det, då?– Det är ingenting jag vill prata om, för det finns inget att säga om det där. Dags att lämna de mindre lysande ögonblicken i Cias karriär, för det här handlar faktiskt om en tämligen lyckad resa inom nöjesvärldens olika gebit. Det började 1984, då en 20-årig tjej med djärv 80-talssminkning plötsligt dök upp i rutan för att visa något som var ganska nytt på den tiden – musikvideor. Respektlös tv – ”Bagen” var det första musikprogrammet för ungdomar. Jag var ung och hade ingen respekt för tv, begränsade aldrig mig själv.  Jag vågar inte ställa mig upp och hålla tal för fyra människor Visst, hon hyllades för sin karisma och udda stil. Men den unga fröken Berg fick ta en hel del smällar också, från elaka recensenter och psykologer som påstod att hon skrämde livet ur de ungar som tidigare matats med ”Trazan och Banarne” eller ”Magnus och Brasse”. – Jag kan väl förstå att det kom kritik. Det här var ju på den tiden då arga tittare ringde in till tv om nyhetsuppläsarens slips var annorlunda. Tv-jobbet fick hon faktiskt tack vare en tv-spelning med sitt band på den tiden, Ubangi, vars musikaliska motor hette Orup. Och Cia var faktiskt tillsammans med honom då. – Ja, vi började med att bli ihop. Han var lite äldre än jag, så vi träffades på brorsans klassfester.
Har du kontakt med honom i dag?– Nej, vi träffas nästan aldrig.
Gillar du hans musik?– Nej, men jag har oerhörd respekt för honom som låtskrivare och musiker. Ja, Whale och Orup befinner sig en bit ifrån varandra på den musikaliska kartan. Och Whale har inte lyckats charma skivpubliken på samma sätt som Huddingesonen. Men de har tillskansat sig en stor mängd kredd, både i Sverige och utomlands, mycket tack vare debutsingeln ”Hobo humpin’slobo babe”. Nu är andra albumet på väg – och det är nu det gäller. – Tidningar skriver så mycket, ”Den svåra andra plattan”. Men jag tänker inte alls så. Jag vet ju att jag inte dör om det inte funkar. Då händer något annat, eller hur? Stolt över Whale – Jag är över trettio år och jag vet att jag inte står och faller med bandet, säger Cia som är oerhört stolt över Whale, ”Det bästa jag har gjort i mitt liv”. – Det här kan jag stå för även om vi blir sågade. Jag vet att det finns en plats för ett band som Whale i den musikaliska världen. Om du bara har tänkt köpa en enda platta i år rekommenderar jag vår, för du får lite av varje. Smörsång, hip hop, rock, pop... Hur det går för den polska riksdagen, Whale, alltså, bandet där alla är med och bestämmer och skriker, återstår att se. Den här gången har de i alla fall börjat skriva låtar på ett klassiskt sätt med gitarr, tidigare improviserade gänget fritt i studion och fick sedan en hel del kritik för avsaknaden av riktiga låtar. Dessutom börjar Cia på allvar identifiera sig själv med rollen som rockstjärna. – Jag tittar mig inte i spegeln varje morgon och säger: ”God morgon, rockstjärna”. Men jag trivs oerhört bra med den här rollen. Scenen är en skyddad värld. Det som är extremt udda och förbjudet i vardagslivet är helt OK på en scen. Privat är jag otroligt blyg.
Va?!– Jag vet, det låter absurt. Jag vågar inte ställa mig upp och hålla ett tal för fyra människor. Men jag kan gladeligen skrika ”rock” inför 20 000 åskådare.
Hur var du i skolan egentligen?– Annorlunda och helt utanför, hade inga kamrater, snäppet från att vara mobbad. Jag var en riktig ensamvarg. Säger alltså kvinnan som för ett par år sedan studsade runt i en rockvideo med en transsibirisk järnväg i käften. Ja, hon hade till och med sin tandställning i ett och ett halvt år. Rätade till tänderna – Många trodde att det var en imagegrej, men du drar inte ut fyra visdomständer och går igenom en stor käkoperation för image. Men jag trivdes jättebra med den och var ledsen när den togs bort. 
Cia blev tandställningens affischnamn och själv tror hon att hon hjälpte till att avdramatisera skräcken för att få tandställning. För vilka ungdomar fruktar inte att spökas ut på det där sättet när man precis har upptäckt brudarna eller grabbarna och ska till att kyssas för första gången.– Det där med att kyssas är faktiskt farligt. Jag slet sönder läppen på en kille. Den fastnade, det är ju ändå metall. Man borde få en informationsbroschyr om vad man måste vara varsam med. Som att kyssas och att man inte ska somna med huvudet nedåt på en heltäckningsmatta.
Slutligen Cia, vad blir ditt nästa stora projekt i livet?
– Jag har funderat på att ge mig in i den italienska kommunalpolitiken. Det finns så mycket att ändra på. Bland annat vill jag fixa fram något att göra, kul grejor som musik till exempel, åt de unga och ordna ett sopsorteringssystem. Nu kastas allt bara i floden.Ja, lyckades Cicciolina... |
|
