|
  | |
|
|
MUSIK Håkan Steen skriver om pop
|
|
||||
|
|
|
|
Fast i en tidsmaskin i Rom
Jag är i Rom över helgen och det är helt magiskt och överrumplande med ruiner i rondellerna, pastan perfekt al dente och vespor som surrar som myggor runt benen på en så fort man försöker gå över gatan. Ljuset är gult, alla träd är – måste vara – cypresser och jag somnar till ett italienskdubbat avsnitt av ”Frasier” på hotellet. På lördagen åker jag till Colosseum och krockar med amerikanska turister som är lika djupt försjunkna i sina guideböcker som jag. Vi tittar på senatens marmorbänkar och förvånas över att arenan hade trägolv och att älgar importerats till invigningen. Älgar känns förtjusande långsökta, och så långt från kasta-kristna-till-lejonen-traditioner man bara kan komma. Utanför är det fullt av enträgna försäljare och uttråkade män i made-in-Taiwan-Asterixkläder som låter sig fotograferas med turister i blanka träningsoveraller. Plastgladiatorerna dricker sen sina dubbla espresso på cafét över gatan, med de tuppkamsförsedda hjälmarna vilande på stolarna bredvid sig. På kvällen går jag på fotboll och ser Lazio-Milan på olympiastadion. 60 000 åskådare skriker av glädje/fasa när Lazio gör mål i matchens tredje minut och vrålet är ofattbart högt. Kravallpoliserna vänder sina plexiglasade ansikten mot Milanklacken. Månglarna säljer popcorn och kaffe i små plaströr, oberörda. Jag sitter i en tidsmaskin. Bilderna av den moderna fotbollsarenan och Colosseum flyter in i varandra. 55 000 åskådare på Colosseum för tvåtusen år sen, 60 000 åskådare här idag. Ansiktena är små som knappnålshuvuden, orden drunknar i volymen och om jag kisar lite försvinner tidsmarkörerna helt. Då och nu. Bröd och skådespel. Fotbollshalsdukar och togor. Samma vrål – inte likadant, samma – som när den segrande gladiatorn tryckte svärdet mot strupen på förloraren och publiken tjöt i väntan på tummen upp eller tummen ner. Jag tittar på mitt resesällskap. Han ser lycklig ut. Ovanför oss flyter en zeppelinare och det luktar friskt av kvällsregnet. Kanske är tiden egentligen bara tro och arkitektur. Och vått nattgräs har nog alltid doftat likadant. |
|
 Alexandra, Sara och Anja – Hetaste filmtjejerna just nu Music Televsion – The true story från Buggles till Bill Clinton Vem får årets björnar – Rösta här! Bjurman: Du ska bestämma – Dags att rösta i årest Rockbjörn Rösta - på vadå? Här är några tips, en hel hög från årets skivsläpp!JESSICA GEDIN: Fast i en tidsmaskin i Rom VECKANS CD 
Sparkle
VECKANS FILM 
Charlies änglarEmma Svensson Nöjeschef Nya Medier: Frida Fager |
