|
  | |
|
|
MUSIK Håkan Steen skriver om pop
|
|
||||
|
|
|
|
Svensk films hetaste
Anja Lundqvist spelar en av tjejerna i kollektivet i Lukas Moodyssons filmsuccé ”Tillsammans” och kan också ses på Dramaten just nu, i hyllade pjäsen ”Standard Selection”. Alexandra Rapaport fick sitt genombrott i fjol i ”Tsatsiki, morsan och polisen” och har sedan dess spelat in tre filmer/tv-serier som ännu inte haft premiär. Sara Sommerfeld går fortfarande på scenskolan i Göteborg, men har också huvudrollen i aktuella biofilmen ”Vingar av glas”. Och ibland är inte världen så stor. Anja och Alexandra visar sig vara bästa kompisar och träffas ett par gånger i veckan. Alexandra och Sara umgås inte men har känt varandra lite grann sedan de var barn, då föräldrarna har en gemensam bakgrund, som polskjudiska invandrare. Efter ett par timmar i fotostudion bestämmer tjejerna att vi ska äta lunch på en sushi-bar på Söder i Stockholm.
Alex: Jag hade verkligen inga förväntningar på ”Tsatsiki...” Anja: Du ringde och sa att det är en jättebra film, men det är för barn, så ingen kommer att se den. Alex: Men sedan lät det vänta på sig några månader. För min del kom all hausse när jag inte blev nominerad till en Guldbagge. Sara: Jag var bombsäker på att du var nominerad. Anja: Jag var jätterädd att alla skulla såga oss för att det var Lukas Moodysson. Alex: Berätta vad andra skådisar sa... Anja: Ja, somliga sa ju ”blir det nåt bra, då? Det kan aldrig bli lika bra som ’Fucking Åmål’ igen”. Första visningen ser man ju ingenting utom sina egna dubbelhakor och sitt eget tonfall. Så det var verkligen skönt på premiären när allt fungerade. Jag tänkte: Gud, de tycker ju om det! Känner folk igen er nu, då? Sara: Jag blir så där generad bara jag går förbi en biograf och ser affischen... Anja: Filmen hade haft premiär en vecka tidigare. Jag satt på t-banan. Paret mitt emot tittade på mig, sedan tittade de bort och sedan fanns inte jag under hela resan... de tittade överallt utom på mig, antagligen för att vara gulliga och inte stirra. Alex: När ”Tsatsiki...” gick förra hösten var jag på Åhléns i Uppsala. Jag var på jävligt dåligt humör, det var lång kö till kassan, jag var lite sådär snäsig och precis när jag hade handlat färdigt sa expediten: ”Och så vill jag tacka för filmen.” Jag kände mig så bortgjord, jag tänkte inte för en sekund att någon kunde veta vem jag var. Finns det nackdelar med kändisskapet? Anja: Man får ju inte fler killar av det i alla fall, ha ha, det hade jag hoppats på. (Hon beskriver självironiskt sitt civilstånd som ”mol allena”.) Alex: Jag börjar få brev hem nu. Ett var bara adresserat till mig och stadsdelen där jag bor. Han var ekonom och tyckte att vi med så olika yrken borde ha stort utbyte av varandra. Umgås ni mest med andra skådisar? Anja: Njut av livet, känner jag. Man går in i så många svarta rum och... nu har jag gjort 45 föreställningar och gjort samma känslomässiga ride varje kväll. Då behöver man fylla på med andra upplevelser och människor. Alex: Vår vänskap baserar sig ju inte på vårt yrke. Vi pratar om allt annat, personliga grejer och så. Sara: Mina tjejkompisar har inget med teatern att göra, vilket jag tycker är skönt. Men i Göteborg har jag knappt hunnit skaffa mig ett verkligt liv utanför scenskolan. Hur viktig är/var scenskolan? Sara: Jag tycker det är ganska tydlig skillnad mellan amatör och proffs. Framför allt om man ska hålla på med teater, då måste man ha en utbildning, det handlar ju om att nå ut. Anja: Under de där fyra åren hinner man också gå några vändor med sitt yrke och det har man igen när man kommer ut. Alex: Jag känner att min scenskoletid var väldigt anonym. Jag kände mig inte sedd. Jag kände bara: Hallå, finns jag? Det var kaotiskt i ledningen. Det var som att skolan höll på att formas om när jag hade gått ett år, vi bytte rektor, och då var det som att vår klass blev övergiven. Sara: På vår skola i Göteborg har vi en jämn och bra grundträning. Men lärarna är för få och ekonomin tillåter inte särskilt många gästpedagoger. Du som nu har gjort succé i en film, är inte dina klasskamrater avundsjuka? Sara: Det är klart det finns avundsjuka. Jag skulle också vara det. Det är en jäkla stress när man går sista året och ska ut och jobba och det är klart det är en fördel när man söker jobb, att man har fått den här uppmärksamheten. Ni har bara haft framgång, hur tror ni att ni skulle hantera en motgång? Alex: Alltså... jag har varit med i ett fiasko... ”Jobbet och jag” (tv-serie i Kanal 5), varje vecka i tv-krönikorna så spydde de ju galla över den. Anja: Det är ju jävligt viktigt att man får stöd av någon för man är ju sin egen... det här låter pretentiöst... man är sin egen handelsvara, sin egen produkt, och då gör det så jävla ont om det går dåligt. Alex: Jag är rädd för det faktum att jag har fått min hausse på en enda roll och film. Nu har jag gjort rätt mycket press, snart kanske det vänder när det inte finns så mycket mer att skriva, då blir det angrepp. Man har ju sett skådisar som är gullegrisar men som sedan hamnar ute i kylan. Som Helena Bergström. Sara: Kan hon inte göra annat än gråta? skriver tidningarna. Alex: Jag såg ”Livet är en schlager” och tyckte hon var jättebra, då kan jag känna att kritiken är orättvis. Anja: När de första recensionerna trillar in, måste man ha ett sätt att förhålla sig till det om man är rädd om sitt eget hjärta. Är det tuffare att vara kvinna än man i er bransch? Anja: Det finns fler jobb för dem. Fixeringen vid utseendet, då? Anja: Utseendefixeringen sprider sitt gift överallt. Det är ruskigt svårt att värja sig. Men i ”Tillsammans” har vi inget skönsmink, där ser man varenda pormask och finne, vi använder inte behå. Men det är faktiskt bara kvinnliga journalister som har reagerat på det. Som har frågat: Hur vågade ni vara så ostylade? Sara: Man blir ju tittad på så himla nära, det är klart man bryr sig hur man ser ut men... det går ju inte att göra det när man jobbar. Håller ni på och tränar? Allihop: Nä! Alex: Jag har gått på aerobics... tre gånger. Sara: Jag gick på gym för första gången förra veckan och det var skitkul att pröva alla maskiner. Alex: Jag klarar inte det där att man ska le när man tränar. Det stör mig, det är väl inte skrattmusklerna som ska tränas. I många filmer är männen dubbelt så gamla som kvinnorna de är ihop med... Anja: Jag tycker det kan vara något fint med att en kvinna blir kär i en man som har börjat gubba till sig lite. Alex: Det tråkiga är att i alla filmer är det samma gubbar hela tiden – och nya yngre tjejer. Hur är det med nakenscener. Du Anja har fått mycket reaktioner på scenen när du är intim med den unga pojken i ”Tillsammans”? Anja: Det är inte för att jag klär av mig utan för att jag går på honom och pussar honom. Folk tycker det är jätteobehagligt. Det går som ett ”iiiii” genom biosalongen och folk applåderar när hon åker ut från kollektivet. Sara: Men folk applåderar ju för att hennes kille (Gustav Hammarsten) har varit så jäkla mesig. Öh, ta dig i kragen och säg till, för fan, och när han gör det, då applåderar folk. Anja: När vi gjorde scenen var Lukas medveten om reaktionen. Han sa: Du ska veta att det här...du får skaffa hemligt nummer nu när du visat bröna. Men det har inte ringt en käft. Sara: I min film finns det ju ett våldtäktsförsök och det spelar en väldigt central roll och då var det inget snack att man inte skulle visa någonting. Men jag var jättelivrädd för hur mycket som skulle synas. Det är ju ändå min kropp. Anja: Nu visar jag brösten i ”Tillsammans” och det är rätt många som är lite nakna. Om man får ett kärleksfullt manus i handen och med en regissör som har gjort något bra tidigare och som behandlar en som en medmänniska, då är det inget svårt om man har sympati för rollen. Du Alexandra visade rumpan i ”Mörkrets furste”... Alex: Ja, men de hade ingen rätt att scanna av bilden och använda i reklamen för filmen eller tv-serien. Den bilden är inte representativ för min roll eller filmen i sig. Men jag kanske överreagerade, jag vet inte. Finns det bra kärleksscener på bio? Anja: Den finaste scenen jag vet är i ”Den engelske patienten” när det är sandstorm och de (Ralph Fiennes, Kristin Scott Thomas) är insandade i en bil och ännu inte har tagit i varandra och han lägger armen om henne och stryker bort en hårslinga. Sara: Det är ju så himla mycket starkare än en naken knullscen! Brukar regissörer stöta på er? Alla förnekar det. Alex: Tvärtom har de hållit distansen, för att markera att ”vi är professionella”. Anja: Inga regissörer, men skådespelare däremot. Alla tre menar att det finns starka känslor på en filminspelning. Att man liksom blir lite förälskade i alla man jobbar med. Alex: Men det behöver ju inte vara sexuella känslor. Man är som ett lag, det måste ett fotbollslag känna, de är som kära i varandra när någon gör mål. Hur är det med svartsjuka? När man har som jobb att hångla och pussas med snygga skådespelare? Sara: Jag kan tänka mig att det finns mycket svartsjuka, för det här jobbet blir så stor del av ens liv, man svettas och gråter tillsammans. Är man inte skådis kan det vara svårt att förstå. Alex: Det är bara att tänka sig in i det motsatta... Anja: ...ska du gå och kyssa den där snygga tjejen nu... Alex: ...ha en bra dag på jobbet, älskling! Sara: Om man skulle ha någon som flirtade med en när man kysstes i en scen, det har jag inte varit med om, det skulle vara jättejobbigt. Vad är det sämsta med att vara skådespelare? Alex: Tiden mellan jobben. Anja: Det är att man jobbar när alla andra är lediga. Kvinnliga förebilder? Anja: Gunilla Röör. Jag har haft henne som lärare. Hon kan spela allt och det står liksom inte skrivet ”älska mig” eller ”se mig” när hon spelar teater eller film. Sara: Margret Weivers, henne läste jag med när jag sökte scenskolan, hon är fantastisk som både människa och skådespelerska. Alex: Jag tycker Viveca (Seldahl) är bra. Fan, det är en roll jag skulle ha velat göra, i ”Änglagård”, kärringen. Anja: Hon är så bra där. När hon skakar det där kärringskaket i ansiktet. |
|
 Alexandra, Sara och Anja – Hetaste filmtjejerna just nu Music Televsion – The true story från Buggles till Bill Clinton Vem får årets björnar – Rösta här! Bjurman: Du ska bestämma – Dags att rösta i årest Rockbjörn Rösta - på vadå? Här är några tips, en hel hög från årets skivsläpp!JESSICA GEDIN: Fast i en tidsmaskin i Rom VECKANS CD 
Sparkle
VECKANS FILM 
Charlies änglarEmma Svensson Nöjeschef Nya Medier: Frida Fager |
Namn: Sara Sommerfeld. Ålder: 23. Bor: Göteborg (men är från Stockholm). Karriär: Går just nu på scenskolan i Göteborg. Som 10-åring var hon med i Marianne Ahrnes tv-serie ”Maskrosbarn”. Har spelat både på Dramaten och Stockholms Stadsteater, bl a i ”Rendez-vouz i Rio”. Aktuell: Har hyllats för filmdebuten i ”Vingar av glas”, mot Alexander Skarsgård.
