Lars Johan Hierta På internet sedan 1994  
AftonbladetPuls
FREDAG 5 MAJ 2000
 
  

Eagle-Eye har funnit känslan
Nu har grabben äntligen fattat vad farsan tjatat om i alla år

Eagle Eye Cherry är aktuell med ny platta.
Foto: RIKARD LAVING

till nya skivan. Läs recensionen.
Lyssna på ”Living in the present future”
Eagle-Eye växte upp omgärdad av andra värderingar än du och jag.
  Pappa var en jazzpappa. Den banbrytande legendaren Don Cherry.
  – Om jag blivit snut hade pappa definitivt tyckt det varit extremt jobbigt: Hey, man! You’re gonna have to arrest me one day, liksom, säger Eagle-Eye och skrattar.
  
Ni vet hur det är, man är i tonåren och när en dröm som inte ryms mellan 9 och 5. Kanske vill man stå på scen, spela gitarr och sjunga. Håller man fast vid drömmen tillräckligt länge blir föräldrarna oroliga: När ska ungen egentligen börja tänka på utbildning och ett riktigt jobb?
  Men med en jazzstjärna till pappa och dessutom en konstnär till mamma, Moki Karlsson, blev det lite av upp och nedvända världen för Eagle-Eye.
  Vadå riktigt jobb? Börsmäklare? Polis? Klart grabben ska uttrycka sig konstnärligt.
  Och det dög inte att bara vara musiker, om än en tekniskt skicklig sådan, nej, egenart var vad som krävdes för att Don Cherry skulle spricka upp i ett leende.
  – Han snackade alltid om det: Jag vill höra vem DU är när du sjunger eller spelar ett instrument. Han var inte imponerad av att nån kunde låta precis som John Coltrane. Han ville höra det unika i dig. En av de viktigaste saker som jag lärde mig av honom.
Jag var alltid mycket straightare än mina föräldrar. Jag var alltid den som packade färdigt först och sen satt och väntade på resten av familjen.

Badade i musik
  
Eagle-Eye Cherry föddes den sjunde maj 1968. Det var en tisdag.
  Under resten av den veckan badade han oavbrutet i tonerna från Satchmos skrovliga stämma. Pappa spelade ”What a wonderful world” med Louis Armstrong om och om igen på grammofonen för sin nyfödde son.
  Veckan efter spelade han nåt annat. Ofta lirade han själv.
  – Första musikaliska minnet ... Kan inte säga exakt. Det var musik varenda dag i pappas liv, gick inte en sekund... Men jag har tidiga minnen av att han spelade flöjt och piano. Han spelade mycket flöjt och piano när han inte var ute och gjorde sin egen grej.
  Don Cherrys grej var trumpeten, eller rättare sagt, en miniatyrform av instrumentet: pocket trumpet.
  Han slog igenom i skiftet 50/60-tal då han medverkade på Ornette Colemans sju första och mest inflytelserika album. Med små medel lyckades Don Cherry förmedla stora känslomässiga djup. Som improvisatör tillhörde han de mest oförutsägbara. Han räknas som en viktig förnyare av trumpetspelet under 60-talet.
  Hans passion var gränslös. Öppenheten för andra musikaliska kulturer och genrer karaktäristisk.

Flyttade till Hässleholm
  
På 70-talet flyttade han med familjen till ett hus utanför Hässleholm. Eagle-Eye har diffusa minnen av skolan under lågstadieåren i Skåne, men minns glasklart allt det han upplevde de talrika gånger han och halvsystern Neneh fick ledigt från skolan för att ihop med mamma följa med pappa ut i världen på turné.
  En häftig barndom. Men det kunde ibland bli för mycket musik.
  – Jag spelade trummor när jag var jätteliten och skulle bli musiker som farsan. Spelade ganska mycket då, men sen blev det ju det här... en balansgång... när pappa skulle försöka lära ut det han ville att jag skulle lära mig samtidigt som polarna stod utanför huset och väntade på att jag skulle komma ut och leka.
  För många är musiken ett sätt att kanalisera ett uppror.
  Eagle-Eyes uppror var att inte hänge sig åt musiken. När han i tonåren flyttade med familjen till New York ägde han till en början inte ens några trummor. Han blev utifrån samma logik straight till karaktären. En omvänd revolt.
  – Det är nåt jag märkt från barndomen, alla vi som haft avspända föräldrar, vi är alla sådana att vi betalar skatt ordentligt och köper bostadsrätter och så, sånt som mina föräldrar aldrig riktigt skulle kunnat göra. Samtidigt, man är den man är väldigt tidigt. Det kan jag säga: Jag var alltid mycket straightare än mina föräldrar. Jag var alltid den som packade färdigt först och sen satt och väntade på resten av familjen som sprang runt och irrade.
  – Det är nog också därför som just jag flyttade tillbaka till Sverige, det skulle aldrig min morsa palla, även om det är hon som är 100 procent svensk. Hon trivs bättre i New York, men jag passar in här, det är ordnat i Sverige, saker och ting funkar, det är skönt.
  Stora känslomässiga upplevelser låter sig svårligen förklaras i ord. Du förstår vad som sägs och instämmer kanske i det, men att verkligen omfatta det med hela din person, på djupet, ja, det är en helt annan sak.
  Don Cherry försökte förmedla det och inte bara en gång.
  – You gotta feel it, sa han.
  – I’m playing it, man. What do you want? sa Eagle-Eye.
  – You gotta feel it, sa han.
  Kanske är det en punkt dit en människa måste nå på egen hand. Eagle-Eye gjorde det efter ett par år i New York.
  – Jag kom in på School of Performing Arts och började hänga med musiker, det var en teaterskola men jag började hänga med musiker och började spela trummor igen och jag kommer ihåg väldigt tydligt hur jag satt och jammade och stängde ögonen och bara went out there... Försvann in i jamvärlden och efter tio minuter öppnade jag ögonen och det var Aaaaaaah! Ringde farsan direkt: ”Nu fattar jag! Nu fattar jag vad du snackat om i alla år!”

Fann sig själv i Sverige
  – Det var det som var grejen med farsan. Det handlade om hjärtat. Men det är inte lätt att få ett barn att förstå det. Det var första gången jag verkligen kände det. Jag var 15. Efter det började jag förstå så många saker. Sen, när jag gjorde ”Desireless”, använde jag mig av så jävla många grejer han snackat om och insåg hur mycket jag lärt av honom.
  
I New York pysslade Eagle-Eye med funk och mer intrikat musik inspirerad av King Crimson, men det var i samband med flytten till Sverige i mitten på 90-talet han fann sitt musikaliska uttryckssätt.
  Det hade varken med funk eller avantgarde-rock att göra.
  Don Cherry fann sin musikaliska identitet genom att bryta mot konventionerna. Eagle-Eye genom att inte göra det. Hans musik existerar inom en bred rock ’n’ roll- och singer/songwriter-tradition med bluesen i botten.

Miljoner köpare
  
– Jag kom till slut till en punkt där jag inte kände nåt behov av att vara annorlunda, inte kände behov av att göra nåt ingen annan gör, jag tror många känner den pressen, jag fokuserade mig i stället på att skriva enkelt.
  2,6 miljoner människor köpte debutalbumet ”Desireless”. Räknar man in singlarna som hämtades från albumet pratar vi om 4 miljoner sålda skivor. Folk föll för de beroendeframkallande melodierna, för texterna – som till formen var små, ofta hårdkokta noveller om livet, döden, kärleken och drogerna – och de föll för rösten som förmedlade historierna. Framför allt föll de för låten ”Save tonight”.
  Den var egentligen inte ens tänkt att ingå på albumet.
  – Plattan var i princip klar och jag satt där med 10–11 låtar och försökte känna efter hur den lät som helhet, och jag insåg att den var ganska laid-back, ingen låt var snabbare än 105 beats per minute, jag behövde nåt som var mer up-tempo. Så jag satt där hemma i ettan på Söder en eftermiddag och började spela fyra ackord ...
  – Några låtar bara kommer och andra är ganska jobbiga, den här bara kom. Jag började spåna på raden ”save tonight” och utifrån det kom jag på vad låten skulle handla om. En eftermiddag och den var klar, om jag bara vetat vad det skulle leda till ... Absurt.
  – För jag vet ju definitivt, att hade jag inte skrivit den låten så hade det varit en helt annan story, då hade allt gått enligt planerna, jag menar, jag hade sålt lite skivor och förhoppningsvis fått chansen att göra en platta till, vilket var mitt ursprungsmål.
  Istället stod han nåt år senare inför hur många tusen fans som helst och skrek:
  – Hello Rio!
Jag försvann in i jamvärlden och efter tio minuter öppnade jag ögonen och det var Aaaaaaah! Ringde farsan: Nu fattar jag vad du snackat om!

Oväntat genombrott
  
Ingenting blev riktigt som han trott och tänkt.
  – En tanke med att göra första plattan så enkel var att den skulle vara lätt att turnera med. Säljer man inga plattor är det omöjligt att turnera i Skandinavien, men som plattan lät tänkte jag att jag åtminstone kunde åka ut och framföra materialet med en akustisk trio eller nåt...
  Istället fick han uppleva dagar som de här: Väckarklockan ringer, han vaknar, åker till flygplatsen och sätter sig med bandet på ett privatplan till Paris och gör gig och intervjuer och sover sen några timmar och går upp morgonen därpå och flyger Concorde till New York för att hinna till soundcheck klockan 12.00 och konserten inför ett fullsatt Madison Square Garden samma kväll.
  – När det är på gång så är det på gång och då slänger skivbolagen ut pengarna... Jag var sliten och visste först inte om jag ville, men då sa skivbolaget: OK, lugnt vi fixar en Concorde och sen stod jag där, på Madison Square Garden, och bara tänkte: How can I think twice about doing something like this? 20 000 pers sjunger med i ”Save tonight”. Fan, folk har hela karriärer utan att få uppleva nåt sånt. Jag har gjort det.
  I dag släpps Eagle-Eyes nya album ”Living in the present future”. Det avviker tydligt om än inte radikalt från föregångaren. Det känns självsäkrare, mera från höften, mera fyllt av energi, fart och volym, det har fler färger på ljudpaletten och skulden till blues är än tydligare än sist.
  – Just blues är den grej jag älskat längst och mest av allt. Favoriter? John Lee Hooker, Taj Mahal och Dr. John. Okej, Dr. John kan väl inte direkt kategoriseras som blues, but it’s there.
  Eagle-Eyes musik är skönt befriad från de uppenbara ljudcitat ur rock- och pophistorien som tynger ner så många av dagens produktioner. Det låter som om han skriver direkt från hjärtat utan att snegla, utan eftertankens censur, utan tillkämpad smarthet.
  – Ja, men jag lyssnar inte på musik på det sättet. Däremot har jag referenser. Som när nya singeln ”Are you still having fun” var inspelad och klar. Jag satt och lyssnade och det slog mig att de första plattor jag köpte var med Clash, Ramones och Elvis Costello. Jag kunde höra det i min låt. Det är ofta så, jag upptäcker influenserna i efterhand. Jag började till exempel inte lyssna på Neil Young och Dylan på allvar förrän efter det att jag släppt ”Desireless”. Då upptäckte jag kopplingen.
  Första albumet totade han ihop i en etta på Söder.
  Några miljoner sålda plattor senare bor han i en femma i samma stadsdel. På väggarna hänger vacker konst skapad av hans mamma.
  – Jag köpte utan rabatt: Nej nej mamma, nu ska jag betala fullt pris... Det är nåt jag drömt om och alltid velat göra. Har ju växt upp med henne och vet att konstbranschen är den svåraste av alla branscher, hur svårt och viktigt det är att sälja. Det är den häftigaste grejen pengarna möjliggjort. Sen har jag hjälpt artister jag anser värda att upptäckas, som Preacher Boy, jag bjöd in honom att skriva låtar och spela med mig på nya plattan och det blir pengar för honom.

Komponerar åt andra
  
Om Eagle-Eye nöjer sig med en inte alltför utsvävande livsstil kan han redan i dag kalla sig ekonomiskt oberoende. Det handlar inte bara om succén för ”Desireless”. Att ihop med Dust Brothers ha komponerat och hjälpt till att framföra en låt på Santanas senaste album – 11 miljoner sålda exemplar bara i USA – hjälper till.
  – Jag blev uppringd av Dust Brothers som skickade över en groove och frågade om jag ville skriva en låt till den. Bara att tacka ja. Santana ville jobba med mig eftersom han gillar mina grejer och även farsans grejer. Sen skadade det nog inte heller att jag just då låg etta på singellistan i USA, annars hade nog inte Clive Davis (bolaget Aristas boss) gått med på att en debutant fanns med på listan över gästartister, där har du en man som bara tänker på pengarna.
  Perfekta gener. Perfekt uppväxtmiljö. En perfekt låt i monsterhiten ”Save tonight”. Det tog Eagle-Eye Cherry till stjärnhimlen.
Tore Börjesson
Tore S
Börjesson

  Han hoppas att ”Living in the present future” håller honom kvar där.
  – Har man en gång stått på en scen och skrikit ”Hello Rio!”, ja, då vill man gärna uppleva den känslan igen. Det är som narkotika. Beroendeframkallande.

   

   
  MER I PULS

Pulsredaktör på nätet: Johanna Börjesson