|
  | |
|
|
MUSIK Håkan Steen skriver om pop
|
|
||||
|
|
|
|
Jag har kommit att sluta försöka Känslan är full av besvär Magen den blir liksom ihopsnörd Flödet finns inte där, men... Långsamt leder också nånstans Nu är plattan klar och släppt och Lisa Nilsson har klivit på karusellen igen. Det här är en intervju av många. Klockan är strax efter elva. Baren på Grand Hotell är okej. Utsikt över vatten, svanar, änder, skärgårdsbåtar och Kungliga slottet. Solen lovar vår och möjligen sommar också. Lisa Nilsson dricker te, röker Blend och har på sig honungsoverallen. Ett av henne uppfunnet ord. Honungsoverallen är gjord av röst, utstrålning, skönhet, glamour och det som i USA kallas star quality, framför allt är den gjord av röst. Går faktiskt inte, hur man än försöker, att hitta en svensk artist som ställer Lisa Nilsson i skuggan. Inga kommersiella problem Nån kanske för tillfället säljer mera skivor. Nån kanske är stor i Japan. En annan i Tyskland. Men ställ dem bredvid Lisa på en scen. Ge dem ett knippe sånger ur skilda genrer att tolka och strax ska vi upptäcka vem som har det, vem som sjunger skiten ur vem. Inte för att Lisa har några kommersiella problem. Hennes två föregående album gick ut i en sammanlagd upplaga på 700 000 exemplar. 40 000 är lika med guldskiva. Hon har sålt bra. Dragit fullt hus på turnéerna. Hon gör företagsgig med så höga gager att hon till en början skämdes att berätta för sin mamma, Birgit, hur mycket hon drog in på en kväll (hon vill inte berätta för Puls heller, men säger att dessa engagemang varit hörnstenen i ekonomin de senaste åren). – Det blir ju helt sjukt i jämförelse med mammas värld. Hon är lärare, har inte sett röken av en löneförhöjning på 30 år, är helt utbränd och bara trött på allt. Men nu när jag berättar vad jag tjänar, då är det: ”Sug ut pamparna bara!” Arbetarklassen hämnas liksom. Hon tycker att det är bra att pengarna hamnar nån annanstans än i deras fickor, säger Lisa.
Vi snackar inte Dr Alban. Vi snackar om en tjej som kan slänga hatten i vilket gathörn som helst i världen och ha den full av mynt och sedlar en sång senare. Ren musikalitet. Sånt står sig oavsett årstid. Det började med ”Himlen runt hörnet”. Folk kunde inte få nog. – Det gick i ett. Jag slog stort i Sverige och sen gjorde jag samma resa i Danmark och sen en engelsk version av ”Himlen” och promotion i Tyskland, Japan, England... Sen drog vi igång direkt med inspelningen av ”Till Morelia” och mera promotion och turnéer. Då kände jag att jag hade pauser i arbetet, men när jag nu ser tillbaka förstår jag att jag var oerhört aktiv: 1991 till 1995 är en enda stor klump. Fanns inga pauser. I alla fall inte i den mening jag i dag lägger i ordet. Klädesplagget började kännas obekvämt. Bara en liten människa – Jag såg på det som att jag hade på mig en honungsoverall. Människor som kom i min väg ville slicka på det där söta och underbara, känna smaken av framgång, av att vara speciell. Det började äta på mig som fasen. Det var som om nån tryckt på en knapp, att alla krafter hade samlat sig och bestämt sig: Den här personen är bra. Den här personen är speciell. Henne får man tycka om... Lisa Nilsson ville inte göra nån besviken. Ju mer hon älskades och beundrades, desto mer ville hon ge tillbaka. Artistisk höjdhoppartävling. Till slut låg ribban så högt att lust och glädje ersattes av utbrändhet och ångest. – Jag är bara en liten människa i världen och alla som träffar mig eller går på en konsert vill varje gång ha precis alla sina förväntningar uppfyllda. Det blir helt enkelt rätt många att tillfredsställa. Så länge det funkar är det fruktbart. Det blir ett energiutbyte. Men när kraven fortsätter att komma och min energi är slut, då blir det en reaktion. Den kom i samband med ett antal utomhuskonserter i Danmark sommaren 1995. Hon jagade upp sig och gick omkring och var förbannad och aggressiv tre dar i rad. Sen sa kroppen ifrån. Hon slutförde sina åtaganden men vid jul, efter en tjusig företagsturné genom Sverige, var det tack och adjö. – Då flyttade jag och Henrik (Janson, make och låtskrivarpartner) ihop, jag bytte verkligen liv och gick väldigt mycket upp i det, gjorde plats för mig i hans hem, ja, det var en massa saker att deala med.
Känslig för kritik De två tidigare albumen skrevs av Mauro Scocco. Han kan sin sak. Att mäta sig mot honom kan få vem som helst att känna sig kort och otillräcklig. Till och med Lisa Nilsson. Hon såg det framför sig: supertrendig bar i Stockholms city befolkad av supertrendiga människor i tävlan om att uttrycka sig så spydigt som möjligt om henne som låtskriverska. – Har ni hört? – Ja, fy vad dåligt, uselt. – Ett skämt. – Så där höll det på i skallen, säger Lisa, det var bara att vänta ut det, att inse att jag måste skriva för min egen skull. Jag hade ju tänkt och varit sugen på det i flera år. Hon har inga problem att ta beröm. Är övertygad om att hennes återkomst är efterlängtad. Hon har märkt det. – I kontakter med vänner, journalister, arbetskamrater, fans som hört av sig via mail... Jag tar det som en bekräftelse på att det finns en anledning till att jag håller på med det här. Men hon är känslig för kritik. ”Jag känner mig osedd” – Kan räcka med en negativ kommentar för att sticka hål på bubblan. Nåt brev jag får, en insändare, nåt en privatperson säger eller recensent skriver. Jag kan inte skilja den offentliga och privata Lisa Nilsson åt. Kan inte säga: OK, min musik är inte omtyckt av den här människan och låta det stanna vid det. I stället känner jag mig osedd, oälskad, missförstådd...
Den problematiken är ett skäl till att fem år hann passera mellan det förra och det nya albumet. Paradoxalt nog låter det som det gått fem månader. Det är avsevärt mer som förenar än skiljer Lisa Nilssons plattor åt. Mycket kvinna, man, kärlek Det handlar fortfarande om slickad, elegant, tillbakalutad soul ’n’ pop doppad i melankoli. Här finns som vanligt en del existentiella funderingar och mycket om kvinna, man och kärleken, den ständigt nära, ständigt undflyende. Relationstexterna ska inte tolkas bokstavligt. Lisa Nilsson är lyckligt gift sen 1998. – När vi hade det för bra fick jag titta bakåt eller se mig omkring på andras relationer. Det finns också kärlekshyllningar på skivan, men mitt sångsätt och signum är melankolin. Det finns i grunden ett sorgset rum i mig. Jag behöver det när jag sjunger. Det finns kraft i det. Det är svårare att uttrycka glädje, det blir lätt sockrigt, kladdigt, jobbigt... Duett med Aretha Lisa Nilsson älskar Aretha Franklin. Hemma i villan i Tyresö brukar de sjunga duett. Aretha sjunger på stereon och Lisa live. Då skulle man vara där. Inte minst som kärleken till The Queen of Soul inte gjort nåt påtagligt avtryck i Lisas egen produktion. Det är soul insvept i svalt siden. Aretha Franklins soul däremot, den ger utslag på Richterskalan. Tre album och inte en enda explosiv up-tempo-låt. Varför? Lisa har ju pipan. – Jag kan. Jag har power. Och jag var sugen på att ge utlopp för det den här gången och göra rena discolåtar. Staffan Hellstrand skrev en riktig Pet Shop Boys-rökare åt mig och jag tyckte om att sjunga den, men när jag sen skulle hitta en form och helhet på albumet valde jag bort den. Jag ska göra en discoplatta i framtiden. Men då måste jag börja i andra änden och jobba med basgångar och beats och utgå ifrån det. Nu gick jag runt hemma i huset och sjöng och skrev till klockornas tickande. Allt blev i 60 beats per minute... Hon hade funderingar på att använda Niclas Frisk (Atomic Swing, Sweet Chariots) som producent men experimentet föll inte väl ut. – Han var fel för min typ av soul. Ja, jag hade över huvud taget en massa tankar om hur det skulle bli, hur jag skulle förändra och förnya mig. Men sen slog det mig: Jag är klar. Jag är redan nåt. Jag har min stil. Då ringde jag Johan Ekelund som producerat mina tidigare plattor.
Nånstans gnager ändå en känsla av att hon kanske hade kunnat ta ut svängarna mer. – Jag har varit lite feg. Inte riktigt vetat vad jag haft råd att göra. Jag har en bas av fans som är lojal och de vill ju ha den Lisa de känner igen och längtat efter och då blir det lite spekulation. Jag ska vara densamma men ändå inte. Blir ett mellanläge. Jag skulle vilja stretcha och våga mera på den konstnärliga sidan. De gånger jag gör det på albumet har det fångats upp av dem som lyssnat, folk har märkt att det kommer från hjärtat. Och nu då? Ja, en turné genom Skandinavien väntar förstås runt hörnet: Danmark i maj, Finland i juni och kanske nåt litet i Norge också, Sverige i juli och så tillbaka till Danmark i augusti för spelningar på festivaler och ett gig på Tivoli. Vill göra film och teater På längre sikt? Lisa Nilsson vill stå på teaterscenen och göra en ren talroll. Hon vill göra samma sak framför filmkameran. Närmast till hands ligger dock huvudrollen i musikalen ”Funny girl”, en gång odödliggjord av Barbra Streisand, som 1968 vann en Oscar när hon gjorde huvudrollen i filmversionen. – Jag har redan fått flera förfrågningar. Många producenter vill se mig i den rollen och det är bara en fråga om vem som ska sätta upp den först. Vi får se. Gillar egentligen inte genren. Vill jag verkligen klä mig i lustig hatt? Kan inte bestämma mig. Men rätt vad det är vet jag vad jag vill göra, sån är jag... – Jag har blivit så pass mogen, att jag förstår att det inte längre handlar om att gå omkring och vara ödmjuk och tacka nej till allt. Jag vet vad jag kan. Jag vet att jag har en komisk revysida i mig. Jag vill prova på nya grejer. En sån här femårsperiod till står jag inte ut. |
|
 Lisa Nilsson fick ångest. Nu är hon tillbaka – lycklig men nervös. Wilmer X – inte för dumma för rock Spin City och Frasier – bäst i Puls tv-test Herkules Jonsson – vart tog du vägen? Blixa Bargeld är ingen lek . Einstürzende Neubautens sångare och Nick Caves gitarristGEDIN Vem är jag i Nalles värld?
ÅRHUNDRADETS LISTOR Bästa artister - utländska, svenska. BILDEXTRA Vi har en dröm om att nästa århundrade ska bli bättre än så här. FILM:  Sleepy hollow CD:  LOK
|
