|
MUSIK Håkan Steen skriver om pop
|
|
|
|
Det är rätt tuft, jag var i Alabama förra tisdagen. Det luktar speciellt i Alabama, en lite våt, tunn doft som är praktiskt taget luktlös. Luft är rätt luktlös. Förr luktade det bomull. Den doften är svagare nu. Majs, jordnötter, vete och skog har tagit över. I norr doftar det högland och i söder feta turister. Feta turister luktar inte. De badar hela tiden. Det är Alabamakänslan som luktar. Soul och friterad kyckling, en trumpetstöt, ett ackord, ett regn, saker man luktar med hjärtat. Jag körde vilse i flera timmar med Pebe som lallande kartläsare, i staden Mobile lämpligt nog. Vi var stuck där. Det luktade Alabama in the rain. Alabama är rätt fattigt, rätt ruffigt, många är baptister, jag åt den läbbigaste köttslabbrätt jag någonsin ätit där, rätt långt norrut i den stora ödsligheten. Men också en otroligt god macka på den gnistrande stranden i Gulf Shores som inte alls verkar ha med Alabama att göra, inte min doft av Alabama, inte den jag talar om här. Speciellt inte måsarna som ville dela mackan. Förresten drack jag Pepsi till. En miljon av drygt fyra miljoner invånare är svarta. De har det inte så lätt alla gånger. Bonnlurkarna i The white knights of Ku Klux Klan lär fortfarande trä kåpor över sin rödbrända nackar och bränna kors. Men som alltid är den tysta rasismen den värsta. Alabama var på de andra sydstaternas sida under amerikanska inbördeskriget, så klart. De ville ha kvar slavarna, förlorade striden men först 100 år senare, på 1960-talet, fick svarta något verkligt politiskt inflytande. 60-talet var grejer det. Hamburgarna på Waffle house är förresten som allra bäst i Alabama. Guvernören heter Don Siegelmann, demokrat. Två kvinnor har han utsett till tunga poster, ansvariga för kommunikations- respektive justitiefrågor. Han verkar rätt modern och liberal. Det är bra. Patricia Arquette heter Alabama Worley i Quentin Tarantinos ”True romance”. Men hon kallas ’Bama. Det råkar också ligga till så att minst 64 fantastiska låtar spelats in där, i Muscle Shoals. Av Aretha Franklin och såna. Och hela ”Slow train coming” med Bob Dylan. De luktar Alabama. Skivor luktar annars inte mycket, Madonnas ”Like a prayer” borträknad. Men man känner doften ändå. Som Shelby Lynne. Hennes magiska skiva ”I am Shelby Lynne” låter precis och luktar precis som Alabama. Det magiska är att när hennes konsert på Södra Teatern var slut så var doften kvar. Jag känner den än. Vi säger så. |
Skriv till mig!