|
MUSIK Håkan Steen skriver om pop
|
|
|
|
På badrumsspegeln stod det, antagligen skrivet med läppstift. ”Eller är allt bara cyniskt av ensamhet.” Det måste varit våren 1992. Det var det sista jag såg för direkt utanför låg dörren och jag gick ut. Thomas Di Leva var stor i vissa kretsar då. Inte som nu en folkets man. Di Leva sjunger efter den raden ”Vill så gärna tro” men det hade hon inte skrivit och jag tror inte att det var underförstått. Det var nog bara cyniskt av ensamhet. Så är det ju när man är 18 och skriver dikter. Men antagligen fanns en viss självironi. Några år tidigare hade jag bott hemma hos en 68-maoist, i samma lägenhet där Di Leva blev inlåst på den pyttelilla toaletten när han skrev ”Vem ska jag tro på” och dessutom hade hans hund hoppat upp och velat delta en gång när jag hade sex med min första och, tror jag, enda kärlek. Nostalgi. Man minns inte exakt detaljerna men man minns känslan. Ungefär som man minns att en gång i tiden var en 90-grammare med bröd och pommes en dröm om en bättre värld, i dag är det på väg hem strax innan gryningen. Och kanske var det inte Di Levas hund utan hans flickväns. Kanske var det inte ”Vem ska jag tro på” han skrev. Kanske var hunden mest jobbig i allmänhet och jag lägger till det där med sexet för att det ska vara ett roligare minne. Nostalgi. Ett par år senare bevakade jag som journalist den så kallade plogbillsgruppen i Linköping som protesterade mot tillverkningen av svenska Jas-plan. Objektivt, naturligtvis, men de var fredliga så jag var på deras sida, egentligen. Jag minns att superreportern Maria Trägårdh på Aftonbladet gjorde ett grymt reportage. ”Fredens fånge” eller nåt var rubriken och mina artiklar kom aldrig ens i närheten i dramatik och känsla. Men så jobbade jag också på en morgontidning då. I helgen greps 29 "anarkister” som ockuperade ett ungdomshus i Linköping. Jag kunde vara på deras sida nu också. Men de fuckade upp. Använde våld. Brandbomber och stålkulor. Små anarkister och vänsterextremer tycker alltid att Baader-Meinhof är coola. Synd, för hade de ockuperat med Di Leva-kärlek hade allt gått mycket bättre och världen hade varit på deras sida och kanske hade de fått ett ungdomens hus. Nu får de fängelse. Och den andra sidan vinner igen. Men folk borde ockupera mera. Jag borde ockupera mera. Nostalgi är bra. Vi säger så. |
Skriv till mig!