|
MUSIK Håkan Steen skriver om pop
|
|
|
|
Som vanligt blir det en grym schlagerfest hemma på Södermannagatan. Schlagerfestivalen är det ypperliga tillfället att samla såna kompisar som sällan brukar umgås med varandra. Ha ett crossoverparty. För schlager-SM är programmet alla älskar. På olika sätt. Rätt vanlig är den förljugna kärleken. Man tittar för att man vill verka normal. Smälta in i samhället. Sånt känns ju tryggt. (Det är de som har komplex för att de bor i villa och som undrar om det verkligen är deras livs kärlek som sitter bredvid dem; ”men vi har ju barnen”.) em; ”men vi har ju barnen”.) Sedan den ironiska kärleken. Att älska det som alla förståsigpåare avskyr för att framstå som lite coolare. (Det är de som är Henrik Schyffert.) Vissa vrider ironin ytterligare ett och snäpp och älskar det på riktigt, utan att låtsas ha någon som helst insikt i att det anses fel. Men det har de såklart, ingen tittar ju på allvar. (Det är de som skriver krönikor i Puls). En del tittar för att de hatar hela genren och vill bli upprörda. (De är de som gillar ”riktig rock”.) En del tittar för att bara gotta sig i de platta låttexterna, de löjeväckande kompositionerna, de mediokra framträdandena och de tackiga klädvalen. (Det är de som är uppvuxna i kulturarbetarfamiljer och är gäster i kulturprogrammet ”Centrum”.) Sedan har vi de som river ur Aftonbladets följ-med-och-fyll-i-själv-därhemma-guide och på ett superskruvat neurotiskt självbedragande sätt på fullt allvar intalar sig på fullt allvar att de på fullt allvar verkligen på fullt allvar helt på fullt allvar älskar programmet på fullt allvar. (Det är de som jobbar på kulturprogrammet ”Centrum”.) Vissa tittar för att de älskar plymer, flärd, kitsch och hårdsminkade blondiner från Småland. (Det är de som är gay.) Sedan finns det såklart de som vägrar titta. (Det är de som är jättealternativa och humorlösa.) Det som förenar alla är spänningen och förnedringen. Att se en Törebodacowboy som älskar George Michael ta i så att han spricker är rörande. Att se ett dansband som ”egentligen gillar pop” krampigt le mot tv-kameran för att Bert Karlsson sagt att det är enda sättet att få ihop en sommarturné är rysningsframkallande. Att se skolans talangjaktsvinnare i Galne Gunnar-mode ta vara på sin stora chans, ge allt och satsa ”110 procent” (jag hatar folk som säger sig satsa över 100 procent, jag lovar, det FINNS inte mer än allt) är skräckinjagande underbart och årets största tv-fest. Att se dem misslyckas. Det är ledsamt, tragiskt och storslagen underhållning. Ingenting är ju så oklädsamt som desperation. Ingenting så förnedrande som att satsa allt när uppdraget är omöjligt, låten suger och rösten inte håller. Och vinnaren, den älskade men aldrig respekterade. Den som syr sina kläder själv. Den som har en syster som är stolt. Den som har en favoritkorvkiosk. Den som gillar saltlakrits och har jobbat på Statoil. Den som förr eller senare gör ”vad jag själv tror på” och således får sjunga på Burger King-invigningar resten av livet. Vi vill dem alla så väl. Vi älskar dem på tusentals sätt. Men vi vet att schlager-SM är ett grekiskt drama där alla förr eller senare börjar gråta. Utom vi som tittar. Vi har bara roligt. Speciellt de som är hemma hos mig. Som bara älskar schlager-SM. Ironiskt, naturligtvis. Vi säger så. |
Skriv till mig!