|
  | |
|
|
MUSIK Håkan Steen skriver om pop
|
|
||||
|
|
|
|
– Pappa var både mamma och pappa
Filmen har inneburit det stora genombrottet för Alexandra Rapaport, 28. – När vi provfilmade med Samuel Haus pressade jag honom ordentligt. Så han var skitskraj för mig när vi gjorde filmen, berättar Alexandra. Film och verklighet är ju inte samma sak. I filmen har Tsatsiki och hans morsa ett kärleksfullt liv tillsammans. Bakom kulisserna på inspelningen var det inte alltid lika okomplicerat. – Det var svårt att göra de där kram- och gospartierna. Jag var ju med och provfilmade massor av killar och det som var svårt var liksom att få dem att bli ledsna och rädda så... (skratt) Ella (Lemhagen, regissören) hetsade mig att skälla på dem, för att se reaktionen, och jag skällde ut Samuel, jag pressade honom för att se om han kunde ta det, och det resulterade i att han var skitskraj för mig under halva inspelningen. Han gick jämt och frågade: När kommer den där skällscenen? Jag tyckte så synd om honom, berättar Alexandra. – Jag fick inte krama honom och sådana grejer, han tyckte det var jättejobbigt. Men det har lossnat nu av någon anledning. Blev inte nominerad I måndags delade Alexandra och Jacob Ericksson, som spelar polisen i filmen, ut en Guldbagge till Pernilla August, för bästa kvinnliga biroll. Många som kommenterat Filmgalan har varit både förvånade och upprörda över att Alexandra själv inte ens var nominerad för rollen som den tuffa och lite annorlunda ensamstående mamman i filmen.  Ärligt, blev du inte sur när du inte blev nominerad?– Nej, man kan ju inte räkna med en Guldbagge-nominering efter sin första film. Det hade varit jättekul, men det som skrevs dagen efter i pressen, det var lika mycket värt det med. Jag fick så mycket beröm så jag är fortfarande hög på det. Jag gick dit och hejade på Ella i stället. Det var hon som lockade mest med projektet när Alexandra först provfilmade för rollen. Och det var Ella som till sist slogs för att just Alexandra verkligen skulle få rollen. – Ella har bara gjort två långfilmer men hur hon har gjort dem och vem hon är och det hon står för... jag hade ju aldrig träffat henne, men det är häftigt med en relativt ung tjej som tar sig fram på sina premisser, hon ruckar ju inte på sin konstnärlighet. Hon är ball. Men när du inget hörde från filmbolaget på lång tid trodde du det var kört, eller hur?– Ja. Och sedan när de ringde, då stod det bara mellan mig och nån mer. Då fick jag gå tillbaka till en provfilmning till och då var producenterna osäkra för att jag var mörk, morsan ska ju inte vara mörk, hon ska vara svensk. Så det var Ella som envisades och slet för att jag skulle få rollen. Och sedan gick det igenom och då höll jag på att svimma, det var helt fantastiskt. Första gången vi träffas äter vi lunch på Sturehof. Alexandra påminner om båda sina mest kända rollfigurer, kaxiga syster Yolanda i nu nedlagda Kanal 5-serien ”OP:7” och Morsan i Tsatsiki-filmen. Är öppen och frispråkig, rolig och snabb i replikerna och har nog ännu inte riktigt fattat sin kändisstatus, för hon verkar både uppriktigt förvånad och glad när hon bläddrar i Puls och upptäcker att hon har hamnat på Fredrik Virtanens innelista. – Det är ju jag! På jättebabyns lista! utbrister hon, innan hon inser att hälften av restaurangens gäster samtidigt förskräckt undrar vem som lagt upp ett glädjetjut mitt under lunchen. – Fy fan vad pinsamt, säger hon och försöker gömma sig bakom kaffekoppen. Hon påstår att hennes liv inte förändrats nämnvärt av framgången för filmen. – Jag gör ju press nu, det gjorde jag inte så mycket förut. Det är många som är glada över att det går bra och kommer och grattar och sådär. Men rent yrkesmässigt har det inte förändrat nåt. Fast där är Alexandra lite blygsam i överkant. Sonet Films producent Joakim Hansson berättar att bolaget har en film, än så länge bara på planeringsstadiet, där huvudrollen är vikt för just Alexandra. Och på filmfestivalen i Berlin, som pågår just nu, är hon en av de 18 ”Shooting Stars” från Europa som ska presenteras för publiken, producenter, regissörer och andra inom den internationella filmbranschen. – Förra året var danskan Iben Hjejle (”Mifune”) med där, hon fick ju huvudrollen i Stephen Frears ”High fidelity” (efter Nick Hornbys bestseller). Det är klart man hoppas på något sådant, även om det inte är särskilt sannolikt. Judiskt efternamn Alexandra Rapaport är uppvuxen i Bromma utanför Stockholm. Det ovanliga efternamnet är judiskt. Föräldrarna kom till Sverige från Polen. – Min pappa är jude. Mamma var katolik, så jag är nån mix däremellan. Eller ateist, säger Alexandra och skrattar. – Mina föräldrar kom inte ihop, de träffades här. Hon kom som student, hon var arkitekt. Han är äldre, han flydde undan kriget. Det är med pappan, som bland annat jobbat som jurist, som Alexandra har vuxit upp, för hennes mamma dog när Alexandra var liten. – När jag skulle fylla tio. Jag vet ju inte hur jag skulle ha varit i dag om hon hade levat. Hon var väldigt sträng, men samtidigt var hon den som var konstnärlig i min familj, så jag har ju fått mycket av det. Samtidigt har min pappa alltid tagit över och stöttat, han har varit väldigt mycket både mamma och pappa för mig. – Jag har tagit mycket från min mamma när jag gjorde Morsan i filmen. Hon var väldigt mycket som Morsan i temperamentet, mycket mer än vad jag är privat. Hon hade ett jävla humör, alltså, och det flög grejer när hon blev förbannad men... samtidigt fanns det ingen som var så varm och kärleksfull som min mamma. Vi lekte ihop, vi dansade ihop, vi hade en otroligt nära och varm relation. Var hittar man dina polska rötter?– Jag brukar sno sötningsmedel på Wayne’s Coffee, för jag vet inte var man köper det. Som en polsk kärring, ha ha. Min mormor dog för två år sen, innan dess åkte jag och hälsade på henne regelbundet i Warszava. Självklart med teater Teaterintresset väcktes tidigt. Redan på grundskolan uppmuntrades eleverna att göra egna små teateruppsättningar. – Vi gjorde massor, sydde kläder, byggde kulisser, så jag hade alltid några sådana projekt på gång. Och jag har gått på sång- och danskurser. Ända från åttaårsåldern har det liksom varit självklart att jag skulle hålla på med det här. – Det har aldrig funnits några alternativ för mig. Det är på gott och ont, det har varit som ett ok att bära, för det är en sån press för det är ju otroligt svårt, det är sån konkurrens och en sån skruvad värld... Skruvad värld, ja. Skådisar hamnar ofta på löpsedlarna för sitt privatlivs skull. Får man bete sig hur som helst bara för att man är skådis?– Det är en viss sorts människor som söker sig till det här jobbet. Man kanaliserar sitt inre på ett speciellt sätt, att dra ned brallorna inför tvåhundra i publiken, det är klart det kan skapa ångest. Men det där med att odla sitt svårmod, det är bara en ursäkt för att droga eller kröka. Man har ett ansvar som medmänniska, vad man än jobbar med. Vad var det första riktiga du gjorde?– Fy fan om dom grävde fram den skiten, alltså. Är det så pinsamt?– Ja! Nä, det var när jag var barn, det är så jävla pinsamt. – ”Det blåser på månen”, en sån där tv-pjäs för barn som aldrig nånsin borde sändas för jag är så dålig i den. Jag var tio, elva. Fast det var många bra skådisar med: Ulf Brunnberg, Mia Benson, Claire Wikholm. Gjorde du fler barngrejer?– Nä, jag fick inga mer sen (skratt). Det var väl för att jag var så dålig. När kom du in på scenskolan, då?– Jag var 20, nej, 21. Om du sammanfattar scenskolan, vad lär man sig där?– Man lär sig att skådespeleri är ett hantverk. Att man kan finslipa sina instrument. 1997 gick Alexandra ut scenskolan. Praktiken hade hon gjort på tv-serien ”Nudlar och nollåttor”. Hon har även medverkat i Kanal 5:s sit-com ”Jobbet och jag”. Båda två blev präktiga fiaskon. – Jo, men saken är den att jag fick prova på sit com och jag fick faktiskt en av de bästa personinstruktörerna, Allan Svensson, som regissör. Att serien i sig inte fungerade är trist, men Allan, han är oerhört duktig på tajming och att hitta texten, om man kan säga så. För mig var det oerhört lärorikt, en jättebra skola för mig.
Trött på Yolanda Men vid det laget hade det redan börja hända saker med karriären. Hon fick hoppa in som ersättare regelbundet för Vanna Rosenberg i krogshowen ”Nya drygare Uggla” på Börsen i Stockholm. Och hon hade fått rollen som sjuksköterskan Yolanda i ”OP:7”. – Jävla Yolanda! Jag är så trött på Yolanda. Det var lite... slitigt att bara gå omkring och vara kaxig och syrlig jämt. Det är inte så där jättespännande i längden. Det var kul när jag fick göra andra saker, när det var andra historier, men på slutet var det mest att jag bara gick omkring och var lite vass. Och sedan blev Yolanda bara ”bruden” i serien, den som skulle ha killar. Killar i tv-serien, alltså. Och barn på riktigt. Samuel Haus, förstås, som hon är mäkta imponerad av. – Han är en fin kille, men han är väldigt olik Tsatsiki. Det är det som är så häftigt, han spelar verkligen en roll. Det som man bara hört talas om det där, att vissa människor ”går igenom kameran”, han är ett typexempel på det. Barn har även spelat en väsentlig roll i hennes privatliv. För tre år sedan träffade hon Rickard, som har egen målerifirma och som har två döttrar, nio och elva år. Så du har varit en sådan där plastförälder som Jacob Erickssons polis är till Tsatsiki i filmen?– Ja, exakt. Det är ju både kul och komplicerat. Det är inte så lätt att komma in i en färdig familj. Men man får ju ut så mycket av det också. De är helt underbara, de tjejerna, väldigt speciella barn, jag tror aldrig jag träffat två barn som är så generösa mot mig, på ett vuxet sätt. Längtar du efter barn själv?– Mmm. Jag har en ganska stark längtan, men jag tror att av praktiska skäl kommer jag att vänta. Men jag har börjat känna nu de senaste månaderna att det suger i kroppen. Första sexscenen Under Göteborgs filmfestival nyligen premiärvisades islänningen och ”Korpen flyger”-regissören Hrafn Gunnlaugssons ”Witchcraft”, ett 1600-talsdrama där Alexandra har en biroll – och gör sin första sexscen på bio. – Jag ligger och, typ, visar rumpan, sedan när vi gjorde sexscenen var vi helt påklädda. Allt var väldigt hänsynsfullt, men det var nära att jag tog till lipen ändå, jag ringde hem till min kille och var buuhuuhuu. – Sexscener kan ju behövas ibland, för historien, men om det bara är för att visa nakna bröst... det skulle jag aldrig göra. Under en längre tid pratar Alexandra och jag med varandra regelbundet. Hon kommer till tidningen för att fotograferas. Hon ringer till Göteborg och frågar om ”Witchcraft”, som hon ännu inte har sett. Hennes uppenbara glädje över framgångarna, resan till Berlin, den pjäs hon spelar på Upsala Stadsteater, byts under den tiden ut mot en allt mer nedstämd ton. Till sist berättar hon: förhållandet med pojkvännen har kraschat, förlovningen är bruten. – Det är som det är. Jag är skitledsen. Hon är noga med att det inte ska bli någon tycka-synd-om-artikel. – Det är jättesorgligt att det har blivit så här, men så är livet. arkiv Alexandra Rapaport Ålder: 27. Bor: Lägenhet i Stockholm. Familj: Stor. Två förebilder: Suzanne Reuter och Margreth Weivers. Aktuell: På bio i ”Tsatsiki, morsan och polisen”, som vann fyra Guldbaggar. På Upsala Stadsteater i pjäsen ”Ur funktion”. På filmfestivalen i Berlin. |
|
 Alexandra Rapaport om livet utan mamma och som plastmamma.
Antiloop: Vi har guldläge. South Parks galna skapare. Gellar – en rar vampyr. Geri har varit halv-otrogen. Atom – vart tog du vägen? Emiliana Torini låter hjärtat styra. Spearmint ger nytt hopp åt brittpopen.LÖV Jag vill inte bli skriven på näsan ÅRHUNDRADETS LISTOR Bästa artister - utländska, svenska. BILDEXTRA Vi har en dröm om att nästa århundrade ska bli bättre än så här. FILM:  Den gröna milen CD:  D'Angelo
|
