|
|
|
|
|
– Kärlek är drivkraften
Kärlek. Det är nog så svårt. Andreas Johnson har gått på den stora smällen. Men han har hoppet kvar. – Jag tror på kärleken, säger Sveriges nya ”liebling”. Värst är det med kylskåpet. Något i mörkret luktar. Krukväxterna är det också illa med. De två som fortfarande lever. Inte så konstigt att allt där hemma har rasat, vissnat och ruttnat. Sedan september har Andreas Johnson bara varit hemma i sammanlagt tre dagar. ”Det har blivit en del flängande”, som han säger och tittar under lugg på det där sättet som gjort honom till Sveriges nye ”liebling”. Men han klagar inte. Det är nu Andreas Johnson skördar frukterna av slitet som började i ett garage redan för sexton år sedan. Bandet hette Silver Arrow. Deras största hit: ”Metal attack”. – ”Look out, look out, watch out, watch out, metal attack, metal attack...”. Jag tror fan att jag har pappret med texten kvar i någon låda någonstans.Vi var något sorts punkband med klara Kiss-influenser, säger Andreas Johnson. Scendebut i skolaulan Silver Arrow debuterade – liksom så många andra pubertala krakar med tillgång till begagnade instrument och huvudena fyllda av rockstjärnedrömmar – i en skolaula. – Det var mitt första gig någonsin. Skolavslutning i sjuan. I aulan. Alla var där. Vi kom dit. Allt var riggat. Men vår trummis var borta. Han kom inte. Vi ringde hem till honom. ”Nej, jag kommer inte.” Det slutade med att jag och de två gitarristerna gick upp och körde utan trummis. Gitarristerna var så nervösa att de stod med ryggen mot publiken. När vi var färdiga fattade inte folk ens att vi hade spelat.  Dina föräldrar är musiker båda två. – Ja. Pappa är trummis och mamma är sångerska. De träffades i jazzsvängen på sextiotalet. Pappa spelade mycket med utländska musiker då, Stan Getz, Dexi Gordon och alla de där. De första låtarna jag lärde mig sjunga var jazzlåtar. Gershwins ”The man I loved”. I stället för traditionella godnattlåtar. När jag var liten fick jag hänga med mamma och pappa på jazzklubbar och jam och man somnade alltid in i en soffa någonstans. Det var nog rätt av dem att göra så. Jag kommer nog ta med mina ungar ut. När visste du att det var musik du själv ville jobba med?– När jag var i sjutton–arton-års-åldern och började skriva låtar mer seriöst. Min brorsa introducerade mig för bra musik, Bowie, T-Rex, Velvet Underground. Du bodde i New York ett tag. Man får känslan av att den vistelsen var avgörande för dig som musiker. – Två saker var avgörande för mig. Jag råkade ut för en olycka. I fyllan och villan hoppade jag nerför en trapp på en klubb. Varför jag gjorde det vet jag inte. Men jag hamnade på nacken och fick en fraktur på tredje nackkotan. Jag var tvungen att ha en stålställning runt huvudet i fyra månader. Det var ganska allvarligt. Framför allt var det ju nära att gå riktigt åt helvete. Jag skulle kunnat bli förlamad. Under rehabiliteringen kände jag att jag måste börja göra något åt det här skapandet. Det blev en rannsakningsperiod. Att skriva musik kändes plötsligt mycket viktigare. I dag kan jag se det som en vändpunkt i mitt liv. – Under den här perioden träffade jag också en flicka som bodde i New York. Jag flyttade dit och flera av mina kompisar gjorde det också. Det var det som lade fundamentet till Planet Waves. Vi skickade en demo och fick kontrakt med ett svenskt skivbolag. Så det var bara att flytta hem igen. Planet Waves släppte en platta. Sedan släppte du din första soloplatta. Vad hände med bandet?– Vi drog inte jämnt i bandet. Det blev en totalkonflikt. Till och med fysiska konfrontationer, slagsmål. Vann du slagsmålet?– Nej, vi kom fram till någon sorts förlikning. (Skratt). Jag är skitdålig på att slåss, jag försöker slåss verbalt i stället. Men när jag växte upp var jag nog i bråk ganska mycket. Jag har bra humör, men när det väl gäller – speciellt när det gäller att ställa upp för någon annan – då bangar jag inte. Vad fan, när man var tolv–tretton år och drog på sig sin adidasoverall och drog in till Kungsan (Kungsträdgården i Stockholm. Red.anm). Alla hade ju gäng på den tiden. Vi var ett gäng från Huddinge. Vårby hade sitt gäng. Fittja hade sitt. Det blev ju en del konfrontationer. Påhälsning av gänget från Vårby i plugget, vi var inne och rensade i någon annans skola och hela den grejen. Dina vägar har alltså korsat Paolo Robertos.– O ja. Men de var lite äldre. De var farliga, han och hans gäng. Tjejerna i vårt gäng blev alltid intresserade av dem. Drömmer du mardrömmar om den tiden – tiden som värsting?– Nej, men det är ingenting som jag skulle vilja vara med om igen. Finns det någon tid jag får ångest för att jag varit med om så är det då, åren i högstadiet. Även om man kan skratta åt det, eftersom man var så jävla vilsen. Egentligen var vi nog mest harmlösa. Ge mig en bild ur ditt liv och hur det ser ut idag.– Jag har skaffat mig många sköna bonuspoäng på flyget. (Skratt). Det har varit schysta kontraster. Ena dagen var vi ute och spelade med Cranberries och åkte limousine och bodde på lyxhotell. Andra dagen var vi tillbaka i vår skruttiga turnébuss för att spela i Överlida. Man anar att du haft dina hundår, även som musiker.– För mig har det alltid varit viktigt att följa min instinkt och det känns bra att jag har vissa erfarenheter med mig. Jag gick inte in i den här branschen med primärmålet att jag skulle bli popstjärna. Utan kärleken till att få skriva och göra musik. Samtidigt är det en klyscha: du måste ju tjäna pengar på det du gör.– Exakt. Men min syn på det har förändrats: För ett par år sedan så tog jag hela musikbiten väldigt, väldigt seriöst. Allt runt omkring – intervjuer, videor, mediabilden av mig som popstjärna – var något som jag tyckte var väldigt jobbigt. Jag var inte i balans för att tycka att det var roligt. Nu kan jag ta det där med att vara popstjärna med en klackspark. Jag kan skita i vad andra tycker. Plattan heter ”Liebling”. Det pratas också om en karaktär som heter Debbie Starlight, som du träffade i Berlin, när du skrev materialet. Fanns hon på riktigt?– Ja. Det var en figur som kom att spela en ganska stor roll. Inte bara hon utan även den krets som fanns kring henne. Hon inspirerade mig då ”Liebling” skrevs. Det finns en början och ett slut på skivan som gestaltar den perioden i mitt liv. Är det Debbie som är ”liebling”?– Nej. Det är mer ett vackert ord, folk kommer ihåg det. Det är universellt. Inte minst – det är förbannat snyggt på en T-shirt. (Skratt). Vem tänkte du på när du skrev ”Glorious” då?– Det var den första låten som skrevs till skivan och indikerar mer ett möte med en speciell person som kom att genomsyra hela skivan. Om det sedan är Debbie eller inte... Men du måste ha haft ett ansikte framför dig.– Ja, det hade jag. Jag skulle inte kunna skriva fictionlåtar eller bara hitta på något. Men samtidigt är det roligt när folk kommer fram och har egna förklaringar och tolkningar till låtarna. Jag skulle till exempel inte vilja att Bob Dylan förklarade alla sina låtar i detalj. Jag försöker ju att skriva konstant. Men ibland har man ju perioder som är mindre kreativa. När det väl händer för mig så händer det snabbt. Text och musik kommer på en kvart. Det är väl det man blir hög på när det gäller musik. Man vet inte vad det är som händer men plötsligt bara finns allt där. Så du fick stånd när du skrev ”Glorious”?– Jo, men typ. Det var ribba. Det kändes jävligt bra. Den var färdig när den skrevs. ”Så här är det” bara. Hur har du klarat dig ekonomiskt?– Dels har jag fått lite pengar genom Stim, sedan har jag arbetat lite extra i barsvängen. Men jag är van att knyta ihop säcken och leva billigt. Vet du hur det känns att vakna och inte ha pengar till frukost?– Ja, det vet jag. Det känns inte bra. Psykiskt är det ett helvete utan pengar. Men någon jävla stans är man ju fighter. Jag har fortfarande inte speciellt mycket pengar, men nu jobbar jag ju så mycket att det flyter på. Har du ett bra liv?– Jo, det tycker jag. Är du bögarnas nya favorit?– Inte tyder den här turnén på det i alla fall. Det har funnits väldigt många tjejer där. Du måste få bekräftelse efter bekräftelse. Förstår du hur söt du är?– Nej. Jag ser inte mig själv på det sättet. Det där är ju alltid i betraktarens öga. Jag tror att jag har tillräckligt mycket annat för att må bra. För mig är det att skriva låtar. Det andra försöker jag att ta mer med en klackspark. Vi kommer alla att bli fula och feta och dö. Då är det fortfarande min musik som ska hålla. Är det många som tror att du är homosexuell?– Nej. Det kan jag inte tänka mig. Jag har aldrig fått frågan förut. Så det tror jag inte. Jag är ju inte det. Jag älskar tjejer alldeles för mycket. Apropå det. Har du ärligen älskat?– Om jag har älskat? Ja. O ja. Verkligen. Kan man göra det fler gånger än en under sin livstid?– Jag vet inte. Det kan nog vara lite föränderligt så där. Jag har haft en sådan där riktig jättepassion. Vad hände?– Nja, det var bara en sådan där. Wow. Hej och hå. Så, den känslan. Gick det bra?– Nej, i och med att jag är singel i dag så gjorde det ju inte det. Det var långt, segt, utdraget och jättejobbigt innan det tog slut. Men samtidigt är det ju det som är drivkraften: att jag tror på kärleken. arkiv Andreas 
Namn: Jon Erik Andreas Johnson. Födelsedatum: 22 mars 1970. Bor: I Stockholm. Familj: Mamma Marie, pappa Gigge, bror Olof. Husdjur: ”Vi får se om jag hittar något nu när jag öppnar kylskåpet...” Lyssnar själv på: ”Just nu mycket Miles Davies och Chet Baker.” Yrke: Musiker och sångare. Senaste platta: ”Liebling”, med storplågan ”Glorious”.
|
|
