|
|
MUSIK Håkan Steen skriver om pop
|
|
|
|
- Jag rökte heroin på rasterna Det började som ett vanligt bloss. Snart var Tommy, 20, slav under den nya innedrogen, rökheroin. Här berättar han om åren med knarket. Det var en spya i handfatet som räddade honom. Tommys bror begrep direkt vad det var frågan om och skrev ett brev till alla han kände i Hallonbergen: "Den som förser min lillebror med heroin kommer jag att hålla personligen ansvarig för hans öde". - Efter det var det ingen som ville sälja till mig längre. Samma dag min pappa fick veta skickades jag bort från stan och in på avgiftning. Utan min familj hade jag nog inte levt i dag. För Tommy hade fallet varit snabbt och från hög höjd. - Man tror ju inte att man ska fastna. Men det gör man - en morgon vaknar man och kan inte gå, äta, tänka utan heroin. - Första gången var av ren nyfikenhet. Jag och en kompis bestämde att vi skulle pröva under en promenad med hundarna efter skolan. Det var lättare att få tag på heroin än att köpa en liter mjölk i vårt område. Så var det för två år sedan. Det är ännu lättare i dag. Enligt EU:s narkotikapolis är tillgången på heroin i Europa större än någonsin. Bara det senaste halvåret har beslagen i Stockholmsområdet mer än fyrdubblats visar polisens statistik. Det ser likadant ut i resten av landet. I dag är det brunt, oraffinerat "rökheroin" som via den organiserade brottsligheten vräks ut över världen till låga priser och söker nya målgrupper - den "rika världens" ungdomar. - Det är klart att man har en spärr mot heroin: sprutor tyckte vi var äckligt, det var bara de på botten som använde sånt. Men det kändes annorlunda att röka. Eftersom det är så vanligt tror man att det inte är så allvarligt, säger Tommy. De avskaffade gränskontrollerna i det öppna Europa har kanske gjort det lättare för kartellerna att smuggla. Men den viktigaste orsaken är krig. I dag finns fler konflikter i fattiga världsdelar än tidigare: opiumodlingen har ökat för att generera pengar till vapen. Tidigare fanns en huvudproducent av heroin, "Gyllene Triangeln" i Sydostasien. I dag finns ytterligare två stora regioner för opiumodling: "Gyllene halvmånen" genom Pakistan, Afghanistan och Iran, samt Latinamerika. Och marknadsföringen har fungerat. Allt fler ungdomar börjar missbruka heroin i allt lägre åldrar. - Det sprids genom langningssättet, det är ju få tonåringar som har så mycket pengar att de kan finansiera ett missbruk. Så man "får" en kapsel av en större langare om man säljer fem åt honom. Då gäller det att hitta nya köpare hela tiden. Det blir som en pest, säger Tommy. Tommy var arton år när han började. Men den stora nyrekryteringen av heroinmissbrukare i Sverige sker bland 15-16-åringar. I London finns de bland tioåringar. Första gången 
- Jag spydde och kliade mig och vaknade och somnade om vartannat. Det låter som om det skulle vara obehagligt, men det var det inte. Drogen gjorde sin verkan - allt verkade gå att lösa, alla problem var som bortblåsta. Tommy säger att det är så heroin fungerar. Livet känns oändligt och ingenting verkar omöjligt. - I själva verket finns det ingenting som är så nära sammansvetsat med döden som heroin. Det är djävulens största verk, ett riktigt lömskt hål att trilla ner i. Och jag klev rätt i, med öppna ögon. Efter den gången kretsade allt i Tommys liv runt drogen. - Jag sket i familjen och min flickvän. Kom inte hem över huvud taget ibland och struntade i att höra av mig. Jag provocerade fram konflikter för att kunna strunta i löften, ljög och bedrog. Och skrattade bara åt det. - Man kallar det smekmånaden. De äldre lärde oss hur man skulle elda. Det blev ett slags gemenskap där runt foliepappret, säger Tommy och ler gene rat. Han säger att det är bedrägligt. Att där heroin finns, finns inga vänner. - Man blåser varandra hur som helst. "Horsare" är blåsare, säger man och det stämmer. Man skulle verkligen kunna sälja sin egen mamma. Tommy hade förändrats. Inte över en natt och så att det syntes utåt. Men inuti. Ingenting var viktigt längre. Inte ens när han fick veta att människor runt omkring dött av överdoser kände han något. - Jag tänkte mest att de fått en skön död. Han gick på gymnasiet det året. Det var fler i hans skola som gick på heroin. - Vi gick in på toaletterna och rökte på rasterna. Det blev en del frånvarotimmar, men ofta satt vi flummiga på lektionerna. Det var ett dubbelliv. Men ju längre ner i missbruket jag kom desto mer sällan gick jag dit. Jag sov var som helst, dygnen tappade konturerna. Ibland tror han att lärarna såg och förstod men valde att låtsas som ingenting. - Det är för jobbigt att ta itu med. Men i det läget är det vad man behöver: att någon bryr sig. Det fanns en lärare som såg att Tommy hade problem. - Han var helt fantastisk och ställde upp i alla väder. Hans stöd betydde mycket även om jag aldrig vågade berätta hur det var. Men han visade att han trodde på mig. Jag skrev ett brev till honom när jag blivit ren och tackade. Han blev rörd. Sista gången - Det blev ett drastiskt slut. Pappa konfronterade mig samma kväll som min bror berättat hur det låg till. Han sa att han skulle betala mina skulder, satte mig i en taxi till mamma som bor på landet och sa att det var sista gången jag såg Stockholm. Men jag såg till att få tag i en sista kabbe som jag rökte i en trappuppgång innan jag klev i taxin. Sedan åkte jag direkt till en avgiftningsavdelning istället. Tommy beskriver dagen efter som ett uppvaknande. - Jag hade ju varit långt borta från mina känslor i över ett år. Men när jag träffade mamma på avgiftningen så kramade hon om mig och frågade vad jag hade ställt till med. Det hade kanske varit lättare att få en utskällning. Jag bröt ihop och började gråta. Men han säger ändå att beslutet att sluta med heroinet var hans eget. - Jag hade mycket hjälp från familjen. Men till alla er som inte har någon familj att luta er på: Det går ändå. Det är den egna viljan det hänger på. Tommy är övertygad om att bristen på bra förebilder är en orsak till att missbruket kan få sådan spridning bland tonåringar. Det är svårt att tro att han bara är 20 år när han berättar om sin syn på problemet, men han har lärt sig en del "på botten". - Heroin är inget typiskt förortsproblem - drogen känner inga klassgränser eller skillnader på hudfärg. Men det finns en stor hopplöshet bland många i förorterna i dag. Och det är en tickande bomb. - Jag vädjar till alla politiker att få upp ögonen för hur det ser ut: det finns barn här ute i verkligheten som går på heroin för att de inte tror att de har en chans i livet. Vi åker till Tommys skola. Rektorn är där mitt i semestern, vilket förmodligen få rektorer kan skryta med. Han säger att de inte har några problem med heroin på skolan. - Ett par incidenter har det ju varit, äldre personer som har varit här för att försöka sälja. Men vi har ett mycket bra samarbete med närpolisen. Tommy skakar på huvudet. - I själva verket är det mellan tio och femton elever här inne som är fullfjädrade heroinister. Vi satt och sov i bänkarna utan att de reagerade, berättar han. Tommy har kommit tillbaka. I För ett år sedan handlade hela Tommys liv om heroin. I dag jobbar han med att föreläsa om missbruket i skolorna. "Varje dag är en kamp, men till alla er därute vill jag säga, det går om man själv vill." Camilla Svenonius Foto: Sara Ringström Bara hälften klarar av att sluta med heroinet |
|
