|
|
MUSIK Håkan Steen skriver om pop
|
|
|
|
 För sex år sedan dog Kens mamma i cancer. Nu har hans singel, "Mamma", sålt guld. För Aftonbladets Anna Björkman berättar Ken om sin struliga barndom, saknaden efter mamma och förhållandet med Robyn. Anna Björkman/text Andreas Lundberg/foto Egentligen behöver man inte intervjua Ken. Allt finns där på hans debutskiva, "Vägen tillbaka". Tvångsomhändertagande, knark, död, hunger, kärlek och klumpigt sex ("Jag kom för snabbt/Men du sa: Ingen fara", från "Du & jag"). Ken skonar ingen, allra minst sig själv. Öppna och vackra vittnesmål. Och när Ken skaldar om skuldkänslorna efter sin mamma Rebeckas död i cancer i kombination med Uno Svenningsons hjärtskärande "Ooh mamma, jag saknar dig så" kan bara en mycket känslokall människa värja sig. Den enkla och nakna lyriken är förstås Kens styrka men enligt andra även hans svaghet. - Jag brukar aldrig jobba med en låttext två gånger, har han sagt. - När jag väl sätter mig ska det bli klart, jag tar inga fikapauser. - Direkt när jag gjort en text kan jag höra vad jag var på för humör. Om jag var deppig, kåt eller om jag var glad. Singeln "Mamma" har för länge sedan sålt guld och när cd:n "Vägen tillbaka" släpptes gick den sensationellt upp som högsta nykomling på försäljningslistan. Ken Ring är 20 år och för sex år sedan, den 15 mars, dagen efter att han äntligen börjat skolan igen, avled hans mamma i skelettcancer. Det var som att hon väntat ut dig? - Ja, det var ju så på nåt sätt. När jag var nio år gav de henne två år. Sedan var det hela tiden: "Det är när som helst nu". Medan jag var skitstrulig och sprang runt på stan. Sedan sa hon: "Jag vet att det kommer att gå bra för dig." - Ja, det var hennes sista ord. Inte exakt de orden, men den innebörden, "Nu vet jag att ni klarar er". Kens mamma var från Kenya och Ken tillverkades där. Pappa, som är svensk, arbetade för ANC ("med frihetskämpning för Sydafrika"). Hela familjen, Rebeckas äldsta dotter som hon har med en annan man och två gemensamma döttrar, bodde i Afrika i tio år innan de flyttade till Sverige där Ken föddes. Men äktenskapet höll inte och 1988 flyttade barnen med mamma till Hässelby utanför Stockholm. 
Det var under Rebeckas begravning i Kenya som Ken blev kristen, och det var efter det som Kens problem började på allvar.- Jag drar hela historien i korthet, säger Ken. - När jag kom hem till Sverige fick jag fosterfamilj i Tensta. De hade satt extralås på vår lägenhet i Hässelby, men jag bröt mig in och bodde där ett tag med massa vänner. På något sätt fick polisen reda på det och så skickades jag till ett behandlingshem i Lövsta. Men varför bodde du inte hos din pappa? - Jag kunde nog ha gjort det. Men jag ville inte det heller. - Det har varit ganska mycket med min pappas sida av släkten. En arbetarfamilj som inte accepterade att han var ihop med en svart kvinna, så han bröt med dem. - Han kommer från Halmstad. Men vi har bra kontakt, mer en kompisrelation. Nu har vi ett ekonomiskt bolag tillsammans. Varför fick du sitta i isoleringscell på Lövsta? - Det var när jag var 14-15 år. Jag bråkade på avdelningen. Det finns fjortonåringar i dag också som sitter i isoleringscell. 24 timmar, utan ens ett täcke, man får blåskulor på kuken. - Det är som på film. Du vet, precis när man somnat tänder de lampan. Varför var du efterlyst? - Jag rymde. Det var faktiskt ett tv-program som gjorde ett reportage om att jag var ett gatubarn. I två-tre månader bodde jag i tunnelbanan. Inte tre månader i sträck. Jag sov inte där, drev bara runt. Det är många som gör det än i dag. Men rädd blir man inte, säger Ken. - Man kände att man var stark. Det var alltid någon kompis som sket i att sova hemma och gick runt med mig. Många av de vännerna som ställde upp då är de man värderar högst i dag. Vad skulle du göra om dina egna barn drev runt på stan? - Jag tror inte jag skulle låta det hända. Då skulle jag ta tag i mig själv. - För om de drev runt skulle det bero på mig. Vad lär man sig av att vara på rymmen? - Jag lärde mig jävligt snabbt att de som säger att man kan lita på dem inte finns där när man behöver dem. Den enda som kan hjälpa mig är jag själv. På så sätt blev jag vuxen redan vid 14-15-årsåldern. Ken har ätit klart sin pizza Hawaii och klämmer med ena handen obesvärat en finne på kinden. Han säger att han har jävligt starkt självförtroende. - Jag är den mest generösa människan, den mest öppna. Samtidigt har jag grovt självförtroende. Det brukar vara tvärtom. Men jag är bäst. - Ibland kan jag inte låta bli att säga till min syrra: "Du vet vad jag är, va? Jag är Guds gåva till kvinnorna!" Han skrattar men har förmodligen inte fel för precis varenda tjej, och för all del kille, vänder på huvudet när Ken hasar in på Kungshallen i den hip hop-gång författaren Tom Wolfe en gång så passande döpte till hallick-rullet. De sneda, gröna ögonen spelande. Bredvid oss sitter Kens manager, en kompis från Hässelby och popstjärnan Robyns före detta pojkvän, Heykel Rajhi. Ken vinkar till en stilig kvinna som åker upp i rulltrappan över oss. Det är märkligt att du som vuxit upp med en ensamstående mamma och tre storasystrar har så svårt att vara trogen? - Jo, men det är bara för jag alltid har varit så. På grund av att jag älskar alla kvinnor så mycket. Som ett bekräftelsebehov? - Nej, jag ser det som en utmaning att se en tjej, att börja prata... När utmaningen är slut är det ingen utmaning längre. Sedan finns det tjejer som fastnar förstås. Om du alltid är otrogen har du aldrig varit riktigt kär. - Jag har varit kär. Du vet hon i rulltrappan? Vi var tillsammans i fem år. Hon är den jag har varit mest trogen mot. Om henne handlar också låten "Du & jag". Heykel och resten avlägsnar sig. Robyn, då - har du krossat hennes hjärta? - Nä, det har jag inte. Är ni ihop? - Nä. Men jag vet att ni har träffats. - Okej. Jag och Robyn träffade varandra för ganska länge sen. Jag träffade henne. Vi pratade lite. Vi träffade varandra på en skön nivå. Jag tycker om att prata med henne. Hon är den smartaste lilla tjejen jag någonsin träffat. Hon är en grovt unik människa. Jag tror inte att alla fattar hur mycket hon har att ge andra. Men vi har aldrig haft ett seriöst förhållande. Ken bor med sin syster Diana i en trea i Hässelby och ska flytta ut hemmastudion han köpt för skivkontraktspengarna till en annan lägenhet i närheten han just fått kontrakt på. Diana och Ken är väldigt lika och väldigt nära. Så här skriver hans storasyster i skivbolagets officiella biografi: "Jag har nog aldrig riktigt hört min bror prata om sina känslor. Så för oss i familjen blev det en chock när vi fick höra hans texter. De har fungerat som terapi för honom, tror jag. Ett sätt att få släppa taget och vara liten, stark, rädd - allting som är svårt för en tonåring." Pratar ni syskon ofta om er mamma? - Inte med varandra så jävla mycket i början. Men nu på senare år blir det ganska ofta att man sitter och reminiscar (minns). Faktiskt. Om hur roligt man hade. När tänker du mest på henne? - Ofta när jag kollar på bilder och så där. Dagarna när det hände. Kan du se henne framför dig? - Jag ser mer ansiktsuttryck framför mig. Blickar. Vilket är det finaste minnet du har av din mamma? - Inte något speciellt tillfälle. Det är nog bara värmen hon kunde ge. Känslan av att få en kram. Vad saknar du mest med din mamma? - Det man saknar mest är lukten. Själva hemma-känslan. Det känns som man aldrig är hemma längre. Livet. Som inte finns där längre. |
|
