Lars Johan Hierta På internet sedan 1994  
AftonbladetPress
7 FEBRUARI 1999
  

"Jag röstade inte alls,
jag är en medeveten soffliggare"

Du har gett mig en av mina tre bästa sång-kickar. De två andra är Mary J Blige och vad heter hon som sjunger "Goldfinger"..?
- Åh, du menar Shirley Bassey! Henne gillar jag också jättemycket. Men då måste du tycka om en av mina stora favoriter, Gladys Knight...
Marie ser uppriktigt glad ut.
- Den vackraste komplimang man kan få är när någon berömmer ens röst, säger hon.
Marie vet, att sjunga måste vara en av de största gåvorna. Kicken man får går inte att beskriva, säger hon.
Hon som ser ut som den lilla sparvungen men med den där pipan som knäcker de hårdaste av hjärtan. En sådan röst som kan få en att gråta fast man inte vill.
Jämför din röst i dag med för fem år sedan.
- Den är solidare. Lite mörkare kanske. Jag har nog sänkt tonarten. Men det beror helt på vad det är för typ av låt. Pers röst är bra i vissa tonarter. Min i vissa.
Per säger att du sjunger bättre än någonsin på den nya skivan. Är det så?
- Det är möjligt. Jag har jobbat hårt, också för att det var så kul den här gången.
När jag intervjuar Per är det som om man kan fråga vad som helst, men dig aktar man sig för på ett annat sätt. Man får för sig att du kanske lätt blir ledsen.
- Jaha-ha... Nja...
Men det är väl en myt, att du skulle vara så mycket mer neurotisk än Per?
- Jag är inte så överkänslig men, jo, jag är nog mer allvarlig.
Ingen mes?
- Nej, man får ju vara rätt så tuff också. Bestämd, i alla fall. Jag vet ju vad jag vill. Speciellt som artist, när det gäller det kreativa. Jag och Per kompletterar varandra. Det ger i sin tur en enorm kraft. Men det är tur för dem som intervjuar oss nu, i början av promotionturnén. Det var så länge sedan vi gjorde intervjuer, så än är man inte så trött på det. Men jag har svårt att sitta och tjata om mig själv. Vi har gjort det så mycket. Alla vet ju allt om oss!
Tvärtom. Man kan läsa hur mycket som helst om dig och ändå får man inte reda på någonting.
- Jag försöker ju hålla en distans, för att publiken ska orka med mig. Och för att jag ska orka med mig själv. Vi får så oerhört många förfrågningar om olika saker. Premiärer och sånt, till exempel, går vi aldrig på. Så att ens ansikte inte slits ut. Det är viktigt det där, när man är på den här nivån.
Per Gessle beskriver alltid sin fru Åsa som extremt kvinnlig, medan du har sagt att din make Mikael Bolyos "är manlighet". Samtidigt framställs du ofta som en androgyn typ, men jag tycker du är jättekvinnlig.
- Jag har aldrig sagt att jag inte är kvinnlig!
Inte du, men föreställningen om dig är mer pojkkvinna.
- Det är nog något du som utomstående fått för dig. På scenen tycker jag att jag är väldigt kvinnlig. Jag har även gjort enormt fina foton, som varit väldigt kvinnliga.
Varför verkar det som att Roxette mer är ett projekt än äkta kärlek, som Pers och dina soloprojekt? Roxette känns mer som Roxettefabriken.
- Nej, så är det inte. Låtarna är minst lika viktiga här. Det är nästan svårare med Roxette, för vi är två. Vi är rätt olika jag och Per, men ändå lika. Det finns en syskonkänsla i våra liv som är väldigt positiv. Den här gången skrev Per 30 låtar och jag tio, sedan plockade vi pärlorna (Marie har med två låtar på nya skivan). Jag tror det är språket som gör att du tror att det är en sådan skillnad. Men jag saknar att sjunga på svenska. Det är en helt annan grej att ge sig ut i världen med Roxette. Det är två skilda världar.
Apropå turnéer, du verkar så förvirrad. Först avskyr du att åka på världsturné, sen blir det lite bättre och så plötsligt kan du inte vänta på att få åka ut igen med nya plattan?
- Det där är förutfattade meningar, du har läst gamla intervjuer och fått fel uppfattning. "Joyride", första världsturnén, det var en enorm upplevelse självklart, och det tar mycket av ens tid. "Crash! Boom! Bang!" var mycket enklare. Då, och nu, har jag ju familj, då är det mycket, mycket roligare. Och det är helt klart mycket roligare att stå på scen och uppträda än att göra playback-tv i Tyskland.
Men, om du åker på turné, vad ska du göra av alla barnen?
- Alla? Jag har bara två.
Är det kul att ha mer än ett?
- Ja, det är bara positivt. Egentligen är det lättare. Oscar lär sig väldigt mycket av Josefin, plus att man har mer rutin nu.
Är Josefin inne på Spice Girls?
- Ja. Och Aqua. Men Trazan och Banarne är nog de som väger tyngst.
Mimar hon till mamma?
- Nej, inte precis. Men om hon hör oss på radio, kan hon säga "Oh, mamma!", "Oh, PG!"
PG - det är Per Gessle, alltså?
- Ja, vi säger PG.
Oscar, då?
- Han tycker att det är lite konstigt om vi är på tv och sedan försvinner ur rutan. Då går han bakom tv:n och undrar vart vi tog vägen. Han är enormt musikalisk! Älskar att lyssna på musik i bilen.
Jag läste en intervju med Jakob Eklund - hans och skådespelarkollegan Marie Richardsons dotter fick mer uppmärksamhet på dagis bland barnen och de andra föräldrarna om till exempel Richardson varit med i tv. Hur är det för dina barn?
- Det är rätt kul, ibland kan det vara kompisar som pekar och säger: "Vi såg dig på tv!" Barn är så spontana. Det är bara positivt.
Micke måste ha ett enormt självförtroende som lyckas vara gift med dig?
- Han är fantastisk. Han tycker det här är lika roligt som jag. Han älskar att följa våra framgångar, men sen gör han sina grejer. Det är väldigt viktigt att man stöttar varandra. Vi har så många gemensamma intressen, vi förstår varandra väldigt väl. Han har varit väldigt involverad i mina projekt och varit ett enormt stöd i mitt jobb.
Så ni hänger runt i er jättevilla i Djursholm och leker med barnen och då och då sticker ni upp till vindsvåningen och pular i studion... Är det så en helt vanlig dag ser ut hos familjen Fredriksson-Bolyos?
- Ibland har det varit så. Nu sitter Micke där dygnet runt i princip. Förutom nu när jag har mycket intervjuer, då tar Micke hand om barnen. Och det är många dagar vi inte sätter en fot i studion. Men det har funkat väldigt bra, också att arbeta ihop. "I en tid som vår" (Maries soloplatta som kom 1996) var första gången vi gjorde ett sånt stort projekt ihop.
Jobba ihop och vara gifta - hu.
- Ja, vi var lite oroliga, "hur ska det sluta?"... Men tvärtom, det var enkelt, för man känner varann så väl.
Du som är en gammal vänsterproggare, hur står du ut i Djursholm som knappast är socialismens hemvist?
- För att vi hittade huset. Vi hade sökt länge efter ett hus. Det låg där. Micke är från Danderyd, för honom är det inte särskilt märkligt. Hans släkt och vänner finns där. Det är inte så snobbigt som folk tror och det är fantastiskt vackert i Djursholm.
Tänkte att i såna där anrika överklassäten är det svårt att bli accepterad, stenrik eller ej. Eller?
- Nämen, det funkar inte så. En massa av mina vänsterideal är humana, att man vill att de svaga ska få det bättre. Min framgång, att jag tjänar pengar - jag kan ha mina ideal för det. Och de vi umgås med är helt normala människor.
Hur röstade du i höstas?
- Jag röstade inte alls. Jag är en medveten soffliggare som vann stort. Just nu är det enormt dåligt, det politiska klimatet.
Varför bor ni kvar i Sverige?
- Det är naturligt eftersom jag trivs i Sverige. Jag älskar Stockholm. Det är en underbar stad. Vi har så många vänner här. Det är skönt om man går ut på stan, här får man vara ifred.
Hur är det om du åker hem till Skåne?
- Det är så sällan man är där och hälsar på släkten. Det är här uppe man är.
Anna Björkman



Per Gessle: Jag färgade håret, men bara lite

Marie&Per-fakta