|
MUSIK Håkan Steen skriver om pop
|
|
|
|
 hälsade på sitt fadderbarn Varje månad skickar familjen Appelin pengar till sitt fadderbarn Davie, 3, i Dominikanska republiken. Nyligen fick de chansen att åka och hälsa på honom. 
Emelie,13, och Matilda,11, badar i floden tillsammans med Nicauri, 6, och Elizer, 11. Emelie ville inte åka hem och Matilda saknade bara sin häst Gulliver ibland. Helt plötsligt stod vår familj bara där. I djungeln. Det kändes så självklart och naturligt, säger Annika Appelin, 35. I julas satt hon och hennes man Pelle, 44, och jäste i tvsoffan. De såg programmet "Hand i hand". Insamlingsstiftelsen Plan International sökte faddrar. - Pelle! Kom igen! Vi ringer! Pelle ringde, de fick fadderbarnet Davie, 3. Han bor i den dominikanska djungeln. Några dagar senare kom foton på hela familjen med posten. Det var bilder på pappa Eladio Encarnacion, mamma Graciosa och syskonen Jose Manuel, 15, Elizer, 11 och Nicauri, 6. - Just fotot var viktigt. Det blev genast personligt. Vi började skriva till dem. Personalen på Plan översatte till spanska, säger Annika. Hon tvekade länge innan hon skrev sitt första brev. - Kan jag berätta att vi har sommarstuga? Det kanske verkar vräkigt? Men man kan ju inte skämmas för att man har det bra här, säger Annika, som till slut skrev att Pelle arbetar som violinist i Göteborgs symfoniorkester, att hon själv är scripta på Sveriges television och att de har två döttrar, Emelie, 13 och Matilda, 11, som älskar sin travponny Gulliver. Varje månad dras 200 kronor från Appelins konto till Davie. - Pengarna går inte till Davie personligen, utan till flera utvecklingsprogram i byn. Nu går hans bröder i skola, säger Pelle. 
Violinisten Pelle arbetar med machete i risfältet tillsammans med Davies pappa Eladio. Nio familjer lever på marken. "Det var en socialism som fungerade", säger Pelle, vars händer blödde på kvällen efter arbetet.
Alla som har fadderbarn uppmuntras att hälsa på barnen. Fem svenska familjer har gjort det i år. Kostnaden för resan får familjen betala, men Plan hjälper till med personal i området som tar emot familjen och hjälper dem tillrätta. I somras åkte familjen Appelin ner till Dominikanska republiken. Ett svenskt tv-team följde med. De gav sig av den 30 augusti och när de landade i huvudstaden Santo Domingo arton timmar senare var det 40 grader varmt. - Vi gav oss av rakt in i djungeln. Folk körde som galningar. Vår chaufför spelade merengue och sjöng och skrålade. Dominikanska republiken ligger i Västindiska oceanen. Där bor knappt åtta miljoner människor. Medellivslängden är 65 år och 17 procent av befolkningen kan inte läsa. Davies familj är analfabeter. Emelie var jättenervös när de åkte i bussen. - Vad skulle man säga till de i byn? Mitt hjärta dunkade när vi kom fram. Alla invånarna i byn samlades runt dem, när de kom fram. Pappa Eladio och mamma Graciosa klev fram och hälsade. - "Hur kan hennes skjorta vara så vit?" Det var min första tanke. Sen kom lille Davie. Han var så söt och blyg, säger Annika och skrattar. Mådde bra av maten Familjen bodde i ett bambuhus med jordgolv. I det ena rummet sov Appelins, i det andra familjen Encarnacion. Det fanns inga toaletter. - Man tog sin spade och gick iväg till bananträdet. Köket låg utomhus. Några yokka, en sorts sötpotatis, låg alltid på elden. Annars åt de ris, bönor och färsk frukt. - Först tackade vi nej till maten. Men vi kände oss fruktansvärt oartiga och tänkte att nu får vi sluta fjanta oss och äta vad som bjuds. Min mage har aldrig varit så bra, säger Pelle. 
Matildas och Emelies mamma Annika tar en stilla paus vid floden med familjens fadderbarn Davie.
De väcktes klockan 06.00 varje morgon av en galande tupp. - Man såg hur solen lyste in genom sprickorna i taket. Jag brukade ligga och titta på det innan jag steg upp, säger Matilda. Pelle och Annika försökte leva som de andra vuxna. Han högg ogräs i risfältet med machete så att violinisthänderna blödde och hon tvättade i floden. - Allt hände vid floden. Djuren drack, kvinnorna tvättade, åsneskitar flöt förbi, dricksvattnet hämtades, håret tvättades. Det gick snabbt att vänja sig. Davies familj lever av en åkerplätt. De odlar ris. - Det var nio familjer som levde på den marken. Det var bara Eladio och hans barn som jobbade med den, men de delade med sig. Jag har aldrig sett ett sådant kooperativt tänkande förr. Det var en socialism som fungerade, säger Pelle. - Det är en kamp för överlevnaden där. Kvinnorna jobbar fruktansvärt hårt, säger Annika. - Det gör männen också, invänder Emelie. - Jag såg ju betydligt fler män sitta under träden och spela domino hela dagarna. Det gjorde aldrig kvinnorna. Kvinnorna slet. Varje morgon gick Graciosa ut och sopade gruset runt stenhuset. Hon var så ren och skjortan alltid vit. De hade inga strykjärn, inga garderober, utan kläderna hängde på en pinne. Matilda och Emelie tillbringade dagarna i floden. - Vi badade med pojkarna. Sen lärde vi dem att man ska klappa hundarna, inte slå. Alla dansade merengue Mörkret föll tidigt. Det regnade och åskade varje natt. - Hela byn knökte in sig i huset. Det var mysigt. Vi bara pratade. Om högtider, om våra barn. Det märkliga är att jag kände igen mig i deras oro, i deras tankar. Människor är lika, säger Annika. 
Annika och Davies mamma Graciosa tvättar kläder. "Allt hände vid floden. Vi hämtade vatten, lagade mat och tvättade", säger Annika.Sista kvällen ordnades merenguefest för Appelinarna. - Alla samlades i kommunhuset, en liten hydda, byborna kom ridande dit på sina åsnor, säger Pelle. - Eldarna, värmen, mörkret, merenguen och åsneskrien. Jag kände mig så tacksam att få vara med om detta, säger Annika. Den 13 november visas filmen om familjen Appelins resa i TV 4:s faddergala. - Det blir pinsamt att se sig i tv. Speciellt eftersom de filmade innan jag lärt mig att dansa merengue, säger Emelie, som vill åka tillbaka så snart hon kan. Katarina Hörlin Foto: Plan International Så kan du och din familj hjälpa Plan International har utvecklingsprogram i 43 länder. Sammanlagt stöder de 1 miljon fadderbarn. Andra insamlingsorganisationer är Individuell Människohjälp, IM, SOS-barnbyar och Rädda barnen. |
|
