"Att vara kändis
är tråkigt som fan"
Sommaren tillhörde två arbetslösa barnskötare från Dalarna. Hjalle & Heavys "bonnlurks-metal" har toppat skiv-
försäljningen och orsakat tumult i folkparkerna. Tar sagan slut i höst?
Paul Honkanen/text, Rickard Kilström/foto

Kan det ha börjat med Snoddas? Den lille nördige bandyspelaren från Bollnäs med överbett och keps som blev nationalhelgon över en natt efter att ha sjungit "hadderian haddera" i radion hos Hyland 1952? Och som sedan skapade upplopp i folkparkerna med kvinnor som omväxlande skrek, svimmade och bjöd ut sig.
Snoddas har fått många efterföljare. Arne "Rosen" Kvick, bröderna Djup, Torsson, Svenne Rubin. Bonnläppar som kommit från ingenstans och förfört oss med en doft av koskit, Wunderbaum och hembränt.
Ofta, för att inte säga alltid, har deras framgång hängt intimt ihop med sommaren och med folkparkssäsongen. Det är då som svensken är som mest mottaglig.
Då vågar han strunta i vad som råkar vara hippt för dagen och, i pur semesterglädje, bröla med i de enklaste slagdängor. Kanske i revolt mot allt slickat, mondänt och stylat.
Sommarens hjältar heter Hjalle och Heavy, de två ex-rymmarna från tv vars "bonnlurks-metal" sålt 220 000 skivor och omsatt cirka 35 miljoner kronor på några månader.
Men vad händer nu, när flyttfåglarna flockas, och svensken åter börjar snegla ängsligt i trendmagasinen? Tillbaka till alu-jobben och tvåan i Mockfjärd?
Håller era femton minuter av berömmelse på att ta slut?
Heavy: - Just det där med femton minuter får du fråga Soffipropp om. Det var hon som bidrog med låten till vår skiva.
Hjalle: - Jag har ingen aning. Det kan gå hur fan det vill, vi ska i alla fall försöka göra en skiva till i höst. Det får bära eller brista.
- Gör vi ingen skiva kommer det att självdö. Gör vi en skiva kan det bli en flopp och det självdör i alla fall. Eller så säljer den bra, och då kan vi fortsätta. Jag har inga framtidsplaner, då blir man bara besviken.
Var det som ni hade föreställt er att stå inför tusentals skrikande fans?
Hjalle: - Ja, visst fan har man haft den där drömmen men... egentligen är det väl inte så djävla ballt som man trodde, kanske. När man var grabb stod man ju liksom och skrek på lastkajen på Konsum i Floda, och låtsades att det stod en massa folk där nedanför. Då tyckte man att det var fränt, men nu vet man ju att det är kul på ett annat sätt än vad man tror när man ser det på tv.
Varför har det blivit sån hysteri kring er?
Hjalle: - Ingen djävla aning faktiskt. Men vi framförde ju låtar i tv på bästa sändningstid i sex veckor. Bättre exponering kan man väl inte få egentligen.
Känner ni något släktskap med Ronny och Ragge?
Hjalle: - De är skådespelare - vi är oss själva.
Heavy: - Vi är Ronny och Ragge. Det är skillnaden.
Hjalle: - Vi har aldrig försökt spela några roller. Många tror ju att vi är så djävla smarta och har tänkt ut hur vi ska tjäna så mycket pengar som möjligt och suga ut alla små stackars barn på deras veckopengar. Vi har aldrig haft någon plan på att bli stormrika och suga ut småbarn.
Det är inte risk att ni fortsätter kuska runt på mindre och mindre ställen efter att hysterin lagt sig, och slutar inför en publik på femtio personer?
Hjalle: - Nej, det tror jag absolut inte. Jag menar vi märker ju när det inte funkar längre. Jag fattar ju att det inte går att stå och skrika "Micke Reuterswärd" om två år, det säger sig självt. Om vi ska ha en chans att fortsätta som Hjalle och Heavy så måste vi komma med något nytt.
När kommer det något nytt?
- Jaa, det ska komma en skiva någon gång i november. Men vi har inte så djävla mycket att komma med. Skivbolaget frågade om vi ville ge ut en skiva till. Jaa, sa vi. Då måste den vara klar i november sade de. Jaha, sa vi. Så vi får väl försöka göra det då. Lyckas vi inte så är det inte mer med det.
Hoppas ni på en kritikersuccé den här gången?
Hjalle: - Ja vad fan ska vi säga om det? Ska vi prata Per Bjurman rakt av, det är ju han som har hatat oss mest. Så får han väl skriva precis vad han vill när det gäller musik och sådär. Men när han börjar snacka om att vi är lortiga och äckliga, jag menar, han ser väl inte så mysig ut själv.
- Och en grej som att systrarna Graaf står och spelar fyra minuters playback, går av scenen, och får två plus. Vi får ett minus, fast vi kör en heltimmesshow där alla spelar i alla fall. Så kan man inte göra, fast man tycker det är skit. Därmed inget ont om systrarna Graaf, jag har slutat att gnälla på någonting i stort sett.
Hur såg era liv ut tidigare?
Hjalle: - Jag har min tvåa i Mockfjärd, och har jobbat på dagis och McDonalds och i en högstadieskola och allt möjligt. I höst skulle jag ha börjat på en utbildning, men den linjen lades ner så just nu hade jag inte vetat vad jag skulle göra.
Heavy: - Jag har jobbat på fritis, och på en ungdomsgård, och så hade jag alu-jobb som tekniker på en radiostation i Borlänge. Fast det tog slut.
Hur hade er sommar sett ut om ni inte blivit kändisar?
Heavy: - Tja, jag hade nog varit arbetslös skulle jag tro. Så jag hade nog mest suttit hemma i soffan i min tvåa i Björbo. Och så hade jag tagit en tur ner på byn, köpt en glass, och kanske åkt och tittat till min folkracebil. Sedan hade jag inte gjort så mycket mer.
Hjalle: - Jag hade väl jobbat lite på fritidsgården, och sedan hade jag hjälpt farsan att snickra på huset, och så hade jag varit arg som fan för att det inte var någon sol.
- Sedan hade jag försökt leta upp solen, men eftersom jag inte haft råd att åka utomlands, så hade det väl blivit Gotland eller Halmstad eller något.
Och nu när ni blivit lite stadda vid kassa. Vad har ni unnat er?
Hjalle: - Jag har faktiskt inte hunnit med att köpa någonting. Men jag ska köpa en ny stereo, en bra stereo. Det är det enda jag någonsin velat ha. Och så kanske jag köper en gitarr någon gång. Men en vettig djävla stereo, det ska jag ha.
Heavy: - Alla tror att vi tjänat multum med pengar. Men hittills har vi bara fått från "På rymmen". Jag vann en Renault där. Den ska jag sälja och köpa en skraltig, bakhjulsdriven Opel.
Tror ni att era liv någonsin kan bli som de var förut?
Hjalle: - Jomen visst fan blir de väl det. Vi är sådana här hipkändisar just nu. Som Martin Melin och såpakändisarna. Skulle vi lägga ner nu så är vi bortglömda om ett par år, förutom någon enstaka som känner igen oss här och där. Det är skönt, vill man dra sig tillbaka så är det inga problem. Vi är inga Lill-Babs som alla djävlar känner igen.