MUSIK Håkan Steen skriver om pop
Lars Johan Hierta På internet sedan 1994  
AftonbladetPress
19 JULI 1998
STARTSIDA
NYHETER
TELEGRAM
E-POST
INNEHÅLL
SÖK
SPORT
TIPS & TRAV
NÖJE
WAP &
HANDDATOR
WEBBRADIO
WEBB-TV
KVINNA
PULS
IT
EKONOMI
RESOR
BIL
HÄLSA
TV
VÄDER
STOCKHOLM
1900-TALET
TYCK TILL
CHATT
LEDARE
KULTUR
BOKBANKEN
DEBATT
NYA
HOROSKOP
BOSTAD
MAT&VIN
Klotterplanket
Hitta en brevvän
Tävla och fynda
Surfguiden
Press-chat
Medlems-chat
Reportage
E-KORT
JOBBA HÄR
ANNONSERA
MEDIECENTER
KONCERN-
INFO

KÖP&SÄLJ








Förnamn

Efternamn
Jag vill läsa
e-posten

Funplanet
 

Arvid
Arvids pappa dog för tre år sedan. Han tycker det är viktigt att få tala med andra om sin sorg och om sin pappa. Det var en stor tröst för honom att få höra att andra gillade hans pappa. "Jag vill minnas min pappa - inte glömma", säger han.


Det är viktigt att få sörja
Det värsta som kan hända ett barn är att mista en förälder.
Arvids pappa dog när han var 14, Anjas mamma när hon var 9 år.
Här berättar de om sina liv och sin sorg.
Och hur de vill att vi andra ska visa att vi bryr oss.

Sorgen är en del av livet. Och den största sorgen av dem alla är när någon av våra nära mister livet.
En sorg så stor att vi gör allt för att bespara våra barn den.
Och därför gör vi många gånger så fel.
Genom att förneka eller förminska barnens sorg så förvärrar och fördjupar vi den.
Det har inte alltid varit så. För några generationer sedan var döden en självklar del av även barnens liv. I det gamla bondesamhället levde gamla och unga sida vid sida. Farfar dog hemma och barnen var med på likvakor och begravningar och döden var lika verklig som livet själv.
Så flyttade vi till städerna. Gamla och sjuka flyttades till sjukhus och döden blev allt mer osynlig. Allt mer skrämmande.

Sörjer på olika sätt
Barnen var också något som varken skulle ses eller höras. Ingen brydde sig om att fråga hur det kändes att ha en pappa som långsamt höll på att avlida i cancer. På begravningar skickade man de små barnen till släktingar. De lite äldre kläddes upp i vuxna kläder och skulle vara vuxentysta.
Att vuxna och barn sörjer på olika sätt var svårt att inse. Med sorgearbete menas vanligen att man bearbetar den förändrade relationen till den som dött.
En vuxen människa som gör ett sorgearbete tar ofta en paus i livet. Hon känner en stor sorg, saknad och trötthet, sjukskriver sig kanske under en period. Hon tappar intresset för att göra saker och vara ibland människor.
Men ett barn eller en tonåring kan inte ta en paus i livet. Lägga allt annat åt sidan för att inleda ett inre arbete för att anpassa sig efter den nya situationen.

Behöver prata
Starka krafter inom barnet trycker hela tiden på för att föra den psykiska och fysiska utvecklingen vidare. Sorgearbetet måste alltså ske parallellt med de behov som utvecklingen i de olika åldrarna medför.
Det är inte alltid så lätt.
Om vi inte lyssnar på barnen kan det bli problem. Problem med droger. Depressioner.
I USA, Nederländerna och England har man börjat starta samtalsgrupper för barn. I Sverige har Rädda barnen tagit initiativ till sådana grupper. Barn som får träffa andra barn med samma erfarenheter och sorg.
Det finns några allmänna regler som är lätta att följa. Aftonbladet träffade Arvid och Anja som gått i grupp hos Rädda barnen.
Vi frågade dem hur de ville att omgivningen skulle reagera på deras sorg. Svaret var: Öppenhet!
Bosse Sandström
Foto: Jessica Gow



Arvid tränade stenhårt för slippa tänka på sin dödssjuka pappa

Anja blev mobbad i skolan när hennes mamma dog i cancer
ÿ