|
|
|
|
Då, på 1600-talet, var det emellertid uteslutande fråga om arbetskraftsinvandring (det ord vi idag använder för att skilja ut flyktinginvandring) och med den arbetskraftsinvandringen byggdes Sverige upp till en militär och politisk stormakt. Det var förstås smederna, bergsmännen och handelsmännen från i huvudsak dagens Belgien som stod för den ekonomiska utvecklingen och det skedde i en tid då ordet gästarbetare inte fanns. Dessa valloner kom för att stanna och ser vi oss bara lite omkring så hittar vi deras namn bland våra andra svenska namn: Bouvin eller Bouveng, Gauffin, Hübinette, De Geer och Laurin för att ta några antingen kända namn eller sådana namn som kan ha varit vem som helsts klasskamrater. Legoknektarnas namn från denna tid har möjligen en ståtligare klang, eftersom krigaryrket, för den som överlever, brukar kunna bli rätt lönsamt. Kända knektnamn från denna första period av stor och systematisk invandring till Sverige är exempelvis Wachtmeister, Hamilton, Douglas, Montgomery. Om 300 år kommer dagens invandrarnamn antagligen att betraktas som lika svenska som det balt-tyska Wachtmeister eller det skotska Hamilton. Men dit är det ju en lång resa och just idag är denna historiska självklarhet inte precis det som först brukar dyka upp i en diskussion om invandrarpolitiken. Dock är invandrarna här för att stanna. Det finns ingen politik som skulle kunna ändra på det av det enkla skälet att invandrarna är för många och för väl etablerade.
Förändringen har pågått under 50 år och började förstås under och strax efter andra världskriget när finländare, norrmän, danskar och balter kom hit som flyktingar undan krig och ockupation. Då fanns inte ordet invandrare i vårt språk, det hade i vart fall varit en mycket konstig beteckning på våra egna grannar som kom hit på flykt. Balterna stannade kvar i Sverige, eftersom deras hemländer förvandlades till Sovjetrepubliker, men en hel del norrmän, finländare och danskar blev också kvar. Sverige var nämligen på väg upp i ekonomin. Även om Sverige inte alltför långt bak i historien hade varit ett av Europas mest ekonomiskt efterblivna länder så hade vi nu ett lysande utgångsläge. Det sönderbombade Europa behövde mycket stål och trä för att byggas upp och just det kunde den svenska, ickebombade, industrin erbjuda. Hjul snurrar och folkhem byggs.
Flyktingarna är arbetslösa Så långt liknar vår moderna stora invandringsvåg rätt väl det som hände på 1600-talet. För bara 25 år sedan var alltså invandringen till Sverige en idyll jämfört med dagens läge. Italienska, jugoslaviska och finska namn blev lika naturliga i Sverige som en gång Bouvin, Gauffin och Laurin. Förändringen kommer på 80-talet och för ungefär 10 år sedan hade det svängt så att flyktinginvandringen var störst. Därmed börjar också problemen eftersom flyktingar kommer hit som arbetslösa. Med siffror innebär den här epoken att Sverige från andra världskrigets slut ökade sin befolkning med 2,2 miljoner och därav är hälften invandrare, ännu fler om man med invandrare också menar andra generationen.  Så här ser siffrorna ut: Det är dessa siffror som ny demokrati, Sverigepartiet och liknande politiska rörelser använt sig av för att försöka skrämma oss med att "svenskarna blir i minoritet i sitt eget land efter år 2010". Som om vi var översköljda av en våg av svartskallar med rullande ögonvitor, med andra ord. Det är en befängd tanke, inte bara matematiskt, men också lite skrämmande eftersom den upprepas så ofta. Senast jag själv hörde någon tala om detta var i en TV-diskussion där Ian Wachtmeister på fullt allvar vidhöll att detta hot vilade över den svenska nationen. Emellertid avvisade han genast tanken att hans egen familj i så fall skulle räknas in, men han var också generös nog att bevilja mina barn svenskhet, Guillou vore således icke svartskallig, liksom han gick med på att Olle Wästberg var helsvensk trots utländsk farmor och till slut beviljade han även en tyskfödd vetenskapsman som deltog i diskussionen svenskhet. Blott två studentskor, födda i Sverige men med iranska föräldrar, skulle räknas som utlänningar.
Vi har alltså i runda tal 1,2 miljoner invandrare i Sverige om vi med det ordet menar personer som verkligen har invandrat, men också deras barn. Mer än hälften av dessa invandrare kommer från våra nordiska grannländer. Ian Wachtmeisters m fl rasbiologiska rädsla är alltså helt omotiverad. Den fjärde största invandrarnationaliteten i Sverige efter de nordiska grannarna är jugoslavisk och därefter kommer iranierna som största grupp av utomeuropeiska invandrare. Det finns ungefär 35000 iranier i Sverige, de flesta välutbildade, inte särskilt religiösa människor, som har flytt från den religiöst fundamentalistiska diktatur som de ibland anklagas för att representera.  Vivianne Franzén och ritualmorden Hursomhelst är den flyktinginvandring vi haft i Sverige de senaste tio åren alldeles för liten för att slå igenom mer i den framtida svenska nationaliteten än vad vallonerna gjorde. Om nu detta skulle vara så viktigt. Men den rädsla för invandrare som främst ny demokrati gav röst åt ligger på två plan. Först var det alltså den rent rasbiologiska sidan av saken, det där med att blåögdheten och blondheten skulle utrotas, som Sven-Olle i Sjöbo fruktade. Det faller på sin matematiska omöjlighet. Den andra rädslan gällde något som man skulle kunna beskriva som en förändrad svensk kultur till följd av alltför många främlingar. Tydligast beskrev Vivianne Franzén den saken när hon i valkampanjen -94 dag efter dag upprepade historien om en "muslimsk man" som "ritualmördat" sitt eget barn, varefter hon vid berättelsens slut frågade publiken om "vi ville ha det så i Sverige?" Det vill vi inte. Vi är emot ritualmord på små barn, vilket vi emellertid inte är särskilt ensamma om. Men visst kan man ställa frågan hur en stor invandring under 50 år kan ha påverkat svensk kultur. Det finns emellertid få vetenskapliga studier i ämnet av det enkla, och egentligen lätt iakttagbara, skälet att invandrarna knappast alls har påverkat Sverige. Det som är lätt att se är att det finns fler pizzerior på den svenska landsbygden än på den italienska och att kebab kan erhållas i de flesta svenska städer. Men frågan är om inte Frankrike, trots obetydlig invandring till Sverige, påverkat det svenska köket mer på avstånd än vad invandrarna här hemma har gjort. Ett svenskt stadshotell serverade inte fantasifull mat för 50 år sedan, det var sill, brännvin och biff med lök och pilsner som gällde. Med stigande levnadsstandard förbättrades restaurangköken, men det har haft mycket lite med fransk invandring att göra. Det är USA som påverkar kulturen Det finns bara ett land som verkligen har påverkat och delvis förändrat den svenska kulturen, och detta utan att invånare därifrån har invandrat till Sverige och det är USA. Om man betraktar en svensk skolgård så upptäcker man lätt att svenska barn ser ut som amerikanska barn. Detta oavsett om de är invandrare eller ej. Svensk radio låter nuförtiden som amerikansk radio, televisionen har amerikaniserats, de flesta filmer som importeras är från USA, liksom populärmusik och underhållningslitteratur, mer än hälften av alla utländska böcker som översätts till svenska är amerikanska. Om detta är en god eller dålig sak kan vi just nu lämna därhän. Men till frågan om hur utländskhet påverkar svensk kultur är det onekligen intressant att se hur det största inflytandet kommer från ett land vars invånare absolut inte invandrar till Sverige. Två av de bärande elementen i rädslan för utlänningar kan vi alltså milt men bestämt föra undan från diskussionen. Invandrarna kommer inte att kunna sabotera den svenska blåögdheten och de kommer inte att kunna förändra svensk livsstil eller kultur. Sju invandrare har mördats Men frid och fröjd är det ju ändå inte. 1995 mördades sju människor i Sverige därför att de var invandrare, Örbyhus rensades etniskt av en mobb som ville fördriva svartskallarna från orten och lyckades, vi har ett hundratal ouppklarade mordbränder med rasistisk bakgrund, skinnskallemodet sprider sig över landet. Det ser ut som om Sverige var på väg att glida in i ett tillstånd som skulle kunna beskrivas som ett lågintensivt inbördeskrig. Inför den hotbilden är två frågor av särskilt stor betydelse: Är det sant, som de främlingsfientliga säger, att invandrare begår fler brott än svenskar? 
Är skinnskallerörelsen det största hotet mot invandrarna?Svaret på den första frågan är ja. Svaret på den andra frågan är nej.
|
|
|
