|
|
|
|
 4 års fängelse för grovt narkotikabrott. "Jag ville ha allt som svenskarna kunde ha. Genast." Han kom till Sverige från Beirut när han var fyra år gammal och bodde i Rinkeby tills han var 18 år gammal. Men det finns inte ett enda tonfall av hemspråk eller invandrarsvenska i hans sätt att tala. Tvärtom låter han som om han snarare kom från Lidingö än från Rinkeby, den sortens övre medelklass-svenska som blandats med innefolkets jargong i Stockholm, typ. Dessutom flyttade han ju från Rinkeby till Östermalm och jag tar för givet att det var ett mycket medvetet val. Paul hade redan som 18-åring gott om pengar. Men även om han vill understryka att han faktiskt sysslat med en del lagliga affärer, också, så byggde hans ekonomi sen 14-årsåldern på brott. -Ja, det är mycket sant. Vi är 70 personer i släkten här i Sverige, jag är den ende som skämt ut mig så här. Det är bland annat därför jag ställer upp på den här intervjun, jag vill visa att jag menar allvar med att börja ett nytt liv. -Jodå! (skratt) Jag har stått i dom där grönsaksstånden. Också. -Men redan i 13-årsåldern började jag begå brott, började röka hasch, sen dessutom andra droger. Det var för dyrt för en lön som grönsaksexpedit. -Jo visserligen. Men jag såg det inte så när jag var så där ung. Jag ville leva livet, jag ville ha allt, framför allt ville jag ha allt det som invandrare inte kunde få. Jag hade stammiskort på Alexandras nattklubb när jag var 15 år, när jag var 18 och flyttade till Östermalm kände jag mej naken om jag hade mindre än 5000 kronor i kontanter när jag skulle gå ut en kväll. -Vi ser nog lite olika på den saken, typ. Du är kändis, för dej är det inget extra att komma in på Caféet eller Sture. För mej var det en helt annan sak, det var bekräftelsen på att jag var någon, att ha kommit nånstans. -Idag kan jag väl hålla med dej. Men när jag var 18 år var det där viktigt, mina föräldrar klagade att jag borde ha fötts i en rikemansfamilj eftersom jag betedde mig så. Jag ville ha allt som svenskarna kunde ha. Genast. -Nej, verkligen inte. Jag känner dom flesta av dom, jag var stammis på dom ställen jag gick. Dörrvaktsproblemet gäller andra ungdomar, dom som kommer in från Rinkeby och knappt vet vilket ställe dom ska försöka ta sig in på. -En mycket intressant fråga. Men jag sysslade med brott i över tio år utan att det hände något. Det var som om man var "för smart" eller nästan osårbar. Det gick ju så långt att jag kunde börja med lagliga affärer också, innan jag till slut åkte fast. -En slutsats är att det kanske var bra att det dröjde så länge innan jag åkte fast och att det blev några år. Hade jag åkt in för något mindre brott när jag var typ 18 år så hade jag kanske inte tagit det på allvar, bara som en väntetid för att komma ut och fortsätta med brott. -Ja, men det är inget att ironisera om. Jag har valt ett drogfritt fängelse, jag har lagt av med droger, jag tränar mycket, jag läser och skriver. Jag ska bevisa , mest för min familj, att man kan lyckas på ett sånt sätt att dom kan bli stolta över mej, inte skämmas för mej. -Inte i första taget. Jag har bostad, jag har en del sparade pengar, jag skriver på en film. Jag har ju som sagt gjort lagliga affärer också, typ. -Både och. Om nån liten skinskalle skrek svartskalle åt mej skulle jag bara skratta åt saken, dom är ju bara små idioter. Men om en snygg medelålders svensk kvinna kom till mig för att be mig lämna hennes dotter vara ifred så skulle jag bli djupt sårad. Jag känner samhörighet både med svartskallar och svenskar, dom flesta av mina vänner är numera faktiskt svenskar, alltifrån bankdirektörer och finansmän till...ja, dörrvakter, typ. -Jag tror inte du skulle göra en annorlunda bedömning. -Det är din bedömning. -Naturligtvis inte. Dom är idioter, vi umgås inte i samma kretsar. -Jag åker visserligen inte tunnelbana, men jag förstår vad du menar. Nej, skinnskallarna är bara små idioter. Men dom får ju sina idéer någonstans ifrån, faran finns där bakom dom. Vem utnyttjar dom och vem vill använda sig av dom? Men mot mej eller såna som jag är dom inget hot, bara mot ensamma flyktingfamiljer på landet. Dom är ju fega också. -Då skulle jag döda dom. Vi armenier håller ihop. -Det finns lagar och lagar. Ger dom sig på min familj så dödar jag dom. 
-Nej, på den punkten finns ingen tveksamhet. Men därför tror jag inte heller att dom ger sig på min familj.
|
|
|