|
|
|
|
|
’Jag var vakt i Treblinka’
får aldrig hända igen” Han är svensken som blev misshandlad av sin far, flydde till Hitlers armé och blev lägervakt i dödslägret Treblinka. Harald Sundin dödade fler än han kan minnas och har levt med ångesten i snart 60 år. – Det enda jag har kvar är att berätta min historia, det som finns kvar efter allt jag förträngt. Det jag upplevt får aldrig hända igen, säger 79-åringen. Det är ett ordinärt bostadsområde i en mellansvensk stad. Adventsljusstakar i fönstren. Mannen i fåtöljen framför oss har en fru och vänner. Men han är före detta nazist och en av få svenskar som suttit en meter från Hitler. Han är inte som alla andra. – Man känner utanförskap när man vet så mycket som andra inte vet, när man vet hur ruskigt det kan vara. 800 000 judar dödades i Treblinka Harald Sundin är en av de dokumenterade 260 svenskar som anslöt sig till Hitlers armé i början av 40-talet. Som hamnade i ondskans centrum och som ägnat ett helt liv åt att försöka glömma. – En del har jag lyckats förtränga, annat kommer tillbaka. Tårarna sitter här hela tiden, i ögonvrån. Han anstränger sig för att berätta för att han tycker att samvetet och plikten kräver det. Han är en av de få svenskar som varit i helvetet, ångrat sig och återvänt. Under samtalet tar han oss till flera utbildningsläger, propagandamöten, arbetsläger och så slutligen till dödslägret Treblinka där minst 800 000 judar dödades. Några av honom själv. Han fick order om att skjuta dem som försökte fly – och han sköt. – Jag vill berätta från allra första början, säger han och skärpan avslöjar att han gått igenom detta för sig själv många gånger. Träffade Hitler på propagandamöte Det var 30-talet. Ont om jobb. Och en pappa som var med i syndikalisterna, en hängiven kommunist som styrde familjen med järnhand och använde våld som uppfostringsmetod. – Jag var tolv år när jag förlorade hörseln på vänster öra. Ridpiskan var 1,5 meter lång när han började slå och hade bara skaftet kvar när han var färdig med mig. I mitten av 30-talet flyttade han hemifrån och började på fabrik. Samtidigt gick han med i en lokal nazistorganisation. För att revoltera mot pappan och för att nazistpropagandan lockade. – Orden var ju rättvisa, arbete och uppehälle åt alla. Det lät rätt. 1942 anmälde han sig till tyska Waffen-SS vid ett värvningskontor i Oslo. Sedan följde utbildning i Norge och Tyskland. Vapenkunskap och ideologisk skolning om ”det enda riket”. Propagandamöte med Hitler, som var ”aningen bestämd och lite aggressiv”, ingen han var rädd för men heller inte hedrad över att träffa. Och sedan placering i bland annat Norge, Danmark, Ungern, Kroatien och Frankrike. Först på arbetslägret Sennheim säger han sig ha börjat förstå. ”Kontraktet tvingade mig att stanna” Enligt författaren Bosse Schön, som i januari ger ut en bok om de svenska nazisterna, var Harald Sundin med i en exekutionspatrull som dödade 50 judar. Men när vi frågar om dem orkar han inte tänka efter. – Nej. Det kan ha varit något jag förträngt. Det var ruskigt. Därifrån till dödslägret Treblinka. 22-åringen som flytt sin faders våld befann sig nu i helvetet. – Jag var vakt i Treblinka och försökte komma därifrån, direkt, men kontraktet tvingade mig att stanna kriget ut, säger han och rösten förbyts. I Treblinka fick han order om att skjuta två holländska vaktkollegor och tre judar som försökte fly. – Tolv man fick var sitt gevär. Sex var laddade. Ingen kan säga vem av oss som sköt. Jag vill helst inte komma ihåg. Det kom tåg fyllda med upp till 1000 judar minst varannan dag. Han såg dem gå in i ett hus ”för avlusning” men han såg dem aldrig komma ut. – När det gäller alla judar så är det för jobbigt, jag orkar inte tänka mer på det. Han grät, spydde, försökte undvika sina arbetskamrater och i stället förleda sina tankar i nöjeskvarteren. Blev förflyttad till Norge Ett år var han vakt i dödslägret. Sedan kunde han åka hem, via en förflyttning till Norge. Sedan dess har han tagit avstånd från nazismen. – Jag har inte ett enda minne kvar, jag slängde precis allt. I dag värnar han om allas lika värde, säger han. Och känner stor smärta över nynazismen. – För 10–15 år sedan talade jag inför skolungdomar och några 16-åriga pojkar tyckte det var tufft. Jag svarade att de inte visste ett enda dugg. För att överleva skulden har han avstått från sprit och ägnat sig åt sina intressen: sporten och familjen. – Jag vill helst glömma den tiden. Men när någon frågat om min bakgrund har jag alltid berättat. Jag står för vad jag berättar i dag. ”Många lider i ensamhet” Den svenska skammen, regeringens tystnad, och det faktum att Sverige som enda land slapp bestraffning är han den förste att beklaga, säger han. – Det hade hjälpt att få stå till svars. Jag hade tagit mitt ansvar. Många av dem som aldrig berättat lider i ensamhet, det vet jag. De är en handfull gamla män, före detta nazister i Sverige, som fortfarande träffas då och då, för att prata. – Vi talar inte om dåtiden utan om det som händer i dag. Jag önskar att dessa ungdomar kunde lyssna på oss som var med. Det var för jävligt.
– Det var inte roligt, men jag tvättade bort det. Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se tips: 08-411 11 11 fax: 08-600 01 77 växeln: 08-725 20 00 |
|
