Lars Johan Hierta På internet sedan 1994  
AftonbladetSenaste nytt. Dygnet runt.
MÅNDAG 20 DECEMBER 1999
 

Text: Gunnar Fredriksson
Tyck till om Gunnar Fredrikssons kolumn
Vilken okunnighet att sätta Fälldin före Staaff
Inför detta annorlunda årsskifte ägnar sig nog många åt sällskapsleken: vad var det viktigaste som hände under de gångna hundra åren?
  Jag undviker de tusen åren, ett ämne för religiösa, eftersom jag inte förstår mig på sådant som världsundergång eller återuppståndelse.

  1900-talet innefattar två storkrig, som båda kallas världskrig, fast det första mest var ett europeiskt inbördeskrig, dock med kolonier som ett tvisteämne. De två krigen, irrationella och barbariska, måste räknas till seklets i negativ mening mest avgörande händelser.

Det andra världskriget fick som en konsekvens att kolonierna gradvis frigjordes från de europeiska kolonialmakterna. Att världen vidgades utöver Europa-centreringen var ett historiskt skeende som europeiska kolonisatörer försökte hindra eller fördröja med våld så länge de kunde.
Vietnamkriget visar hur till synes förnuftiga människor ger sig in på dårskaper. USA övertog ett ruttet franskt kolonialkrig, stödde korrumperade militärer och trodde att detta var rätt sätt att bekämpa kommunismen.
  Det är inte fel att bekämpa kommunismen men man bör inte för den skull tappa förståndet.
  De som levde i den naiva föreställningen att de nya staterna i tredje världen skulle bli goda nationella demokratier har fått uppleva besvikelser. Grymma krig har blossat upp när lokala ledare gjort upp inom eller utöver de gränser som kolonialmakterna ofta dragit upp med linjal.

Vi uppmärksammar i vår del av världen två extremt destruktiva ideologier: nazismens rasideologi med dess konsekvenser i form av industriellt folkmördande och kommunismens enpartidiktatur med miljoner människor i arbets- och dödsläger.
  Det skedde i vad som borde ha varit civiliserade länder och ibland med stöd av delar av kultureliten.
  I kontrast till dessa vedervärdigheter står likväl något ovedersägligt positivt, genomförandet av demokratin. Kanske får det ändå bli den historiskt viktigaste processen.
  Det skedde i Europa och Nordamerika, även om vi kanske får ökade kunskaper om till exempel demokratiska bysamfälligheter i den fattiga världens kulturer. Under detta sekels sista decennier har dessutom demokratiska system börjat tillämpas på allvar i länder som tidigare framstod som oförbätterliga diktaturer, främst i Sydafrika men också i Latinamerika och på vissa håll i Sydostasien.

Demokratins grund var liberala idéer om tankefrihet, yttrandefrihet och religiös tolerans. Därav följde den stora politiska frågan om allmän och lika rösträtt och den striden var hård och långvarig.
  Den ideologiska utgångspunkten var upplysningsfilosofin, franska revolutionens tidiga skede och dess deklaration om universella mänskliga rättigheter redan under 1700-talet.
  En annan utgångspunkt var den amerikanska revolutionen med dess anti-koloniala retorik något tidigare under samma period och den långsamma brittiska utvecklingen mot ett starkare och alltmer folkvalt parlament.
I vår svenska historia ser vi varifrån motståndet kom, från höger och från vänster. Högern stod emot lika rösträtt så länge den orkade hålla stånd mot folkviljan men accepterade sedan demokratin. Bolsjevikerna följde det sovjetiska mönstret, ogillade mänskliga rättigheter och bekämpade socialdemokrati och annan demokrati.
  I Tyskland infördes demokrati efter första världskriget men socialdemokrater och liberaler maldes sönder under 20-talet mellan högern och kommunismen, med känt resultat när Hitler tog makten.
  Fullvärdig politisk demokrati i Sverige drevs också igenom av socialdemokrater och liberaler, symboliserade av två stora politiker, Hjalmar Branting och Karl Staaff.
Jag ser av en läsarenkät i Dagens Nyheter att en majoritet sätter Fälldin före Staaff som seklets främste borgerlige politiker. Vilken okunnighet.
Det var Karl Staaff som under grovt personligt förtal från höger stod upp för parlamentarismen, enligt vilken en svensk regering skulle baseras på majoritet bland de folkvalda och inte ha sitt mandat från kungen efter hovintriger. Han tvingades avgå 1914 men hans insats är historisk.
  Så kännetecknas det gångna århundradet av en dramatisk dialektik: krig, barbari och diktatur men också demokrati och mänskliga rättigheter.


Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: [email protected]
tips: 08-411 11 11
fax: 08-600 01 77
växeln: 08-725 20 00


   

   
  FLER NYHETER