Tyck till om Liza Marklunds kolumn

Jag har svårt för masspsykoser. Blir lätt illamående av religiös extas.
  Går aldrig på större rockkonserter. Tycker alltid tvärt emot demonstranterna i olika protesttåg, oavsett deras behjärtansvärda krav. Undviker noggrant Vattenfestivaler och Större Fyrverkerier. Inte ens bröllop står jag ut med.

  Jag kan bara inte med att massor med människor ägnar sig åt offentlig, känslomässig onani.
  (Den enda form av kollektiv eufori jag gillar är rejäla sportevenemang. Finalen i hockey-VM till exempel - var på plats i Lillehammer i våras - eller stora friidrottsgalor eller olympiska spel. Här är det känslomässiga läget aldrig givet. Det kan pendla mellan besvikelse, trötthet, beundran, ilska eller okontrollerbar lycka. Vid de andra formerna av kollektiva sammankomster påbjudes ett enda läge, beroende av formens art. Demonstrationståg = ilska och uppror. Väckelsemöte = extas. Bröllop = sentimentalitet och så vidare.)

  Därför är jag lätt uppgiven i dessa dagar. Julen är en av våra mer banala masspsykoser. Den förbannade julefriden prackas på en vart man än vänder sig - och vet ni varför?

Under en lång rad av år firade jag inte jul överhuvudtaget. Jag brukade passa på att tvätta i stället, tvättstugan var alltid ledig på kvällen den 24/12. En sådan kväll råkade jag låsa ut mig och fick ringa på hos vicevärden för att komma in, hon trodde inte jag var riktigt klok. Men dessa mörka, kalla dagar blev inte ett dugg sämre av att inte firas med kollektiv masspsykos av Tindrande Ögon och Julefrid, tvärtom. En jul fick jag låna alla försvarsstabens piratkopierade spionfilmer av en god vän som jobbade åt underrättelsetjänsten, det minns jag som en kanonjul.
  När min äldsta dotter var liten brukade vi gå ut och åka skridskor på julaftonskvällen. Isprinsessor var vi, enda gången någonsin vi var alldeles ensamma på de stora, fina rinkarna.
  På den tiden jag var anställd var det åtminstone lite skönt att vara julledig några extra dagar mitt i vintern.

Nuförtiden gör det mig bara irriterad att tvingas ta en paus i mitt arbete, bara för att Tindra och Serva. För de senaste tio åren har jag inte kommit undan. Familjetraditionen påbjuder Massivt Firande med Släkt och Gran och Kalle Anka. Och precis som alla andra kvinnor i min generation är det upp till mig att fixa en jul som uppfyller alla andras förväntningar. Behöver jag nämna att detta gör mig irriterad, på gränsen till aggresiv? ÄNDÅ står jag där med den förbannade skinkan. Varför är det så svårt att komma loss? Och hur kommer det sig att alla jag pratar med tycker precis likadant? Kan det vara så att julen inte bara är en av våra mer banala masspsykoser - den är också en av de icke genomskådade praktlögnerna? Vem gör vi egentligen alltsammans för? Barnen? Maken? Svärmor? Eller bara för att vi tror att vi måste?

  En av mina bästa kompisar har avskaffat julen helt och hållet. Hon är dramatiker, och jag minns min avundsjuka förra julen när hon satt och jobbade hela helgen och åt spagetti och köttfärssås till middag på julafton. I år tar hon man och barn och åker till Spanien över hela julen. Sin bärbara Mac har hon med sig