|
|
MUSIK Håkan Steen skriver om pop
|
|
|
|
Den svensk-norska landskampen i elektronisk kommunikation fortsätter med ständigt nya häpnadsväckande turer. Sparringmatchen Tormod Hermansen gick mot en norsk journalist avslöjar med pinsam skärpa i vilket uppskruvat läge huvudförhandlingarna förs. Den som sysslat med de svensk-norska relationernas historia är inte ett dugg förvånad. Relationerna mellan brödrafolken har aldrig varit andra än exakt just så, som mellan bröder som sedan tidig barndom avundsjukt och svartsjukt bevakar varandra. I den kampen är och har Norge alltid varit den överkörde, kränkte lillebrodern med stort hämnd- och självhävdelsebegär. Norge besegrades och intogs mycket lätt av den då krigsvana svenska armén 1814. Ett faktum som norrmännen aldrig vill bli påminda om. Marskalk Bernadotte kunde den gången ha tvångsinlemmat Norge på samma sätt som svenskarna ett par hundra år tidigare hade erövrat och pressat in de sydsvenska landskapen i Sverige. Motståndet var segt i Skåne, men det gick med brutal makt.Bernadottes mål här i livet var ingalunda att förbli kung över Sverige, än mindre Norge. Han ville bli kung i hemlandet Frankrike och i den strategin behövde han ett belåtet norskt folk att visa upp för det franska folket. Han ville visa att han var en modern och liberal härskare. Därför fick norrmännen, i union med Sverige, behålla sin nyinstiftade författning från 17 maj 1814, dåtida Europas friaste och modernaste. I övrigt var Norge vid den tiden en på alla sätt mycket efterbliven, avlägsen dansk provins. Där fanns till exempel ingen bank, inte ens ett eget norskt skriftspråk. Eftersom norrmännen fick behålla sin författning, som gav dem rätt att gå emot den svenske kungens beslut, kunde de från unionens första timme stenhårt bevaka och protestera mot varje svenskt beslut som på minsta sätt berörde Norge. Allt som skedde i Sverige kunde tolkas som ”nye svenske overgreb.” I denna kamp mot allt svenskt blommade den norska nationalismen fram ordentligt. Kulturen och i synnerhet ekonomin sköt fart och Norge blev Norge på gott och ont. Alla svenska ämbetsmän, som tvingades ha med norrmännen att göra, slog sig för pannan. Rosengrens utmattade kommentar i tv-studion var ingenting mot vad en lång rad svenska riksråd fått ur sig efter norska sammanträden. Oscar II talade alltid om sina norska ”orådgivare” och om mötena i den norska konseljsalen som ”min tortyrkammare”. Den förste svenske ståthållaren i Norge, von Essen, mumlade bittert om ”detta mörka och lömska folk”.I den svenska riksdagen var frustreringen ofta total och man påminde ofta om att det var norrmännen som hade erövrats av svenskarna, inte tvärtom. Till och med kända liberaler som finansministern Gripenstedt tappade nerverna ibland och utropade en gång att ”norskarna får ej krusas utan böra styras med starka tyglar och piska”. Den norska misstänksamheten mot svenskarna var nästan paranoid. Ett nytt frimärke med Oscars bild som skulle säljas i Norge detaljgranskades. Aha! Hade inte kungen en svensk amiralsuniform på sig, inte norsk! Overgreb!! En ny oljemålning publicerades, men verkade inte det norska statsvapnet stå lite i skuggan? Overgreb! Varje dag var en ny landskamp och sejern var långtifrån alltid vår. Öppet krig var ytterst nära då unionen upplöstes 1905 och förhandlingsdelegationerna satt som ”fjäll mot fjäll”. Många andades ut då plågan var över. Det var nittiofyra år sedan. Men för norrmännen pågår kampen fortfarande.Om Norge hade varit en stat i en annan och avlägsen världsdel, skulle förmodligen många säga att norrmännen inte är mogna att ha normala relationer med Sverige. Nu är norrmännen ett brödrafolk, varför Jan Ersa och Per Persa-kampen kommer att fortsätta ända till gravens rand. 
Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se tips: 08-411 11 11 fax: 08-600 01 77 växeln: 08-725 20 00 |
|
