Tyck till om Yrsa Stenius kolumn

Ingen som läste någon av de fyra stora dagstidningarna för en vecka sedan kunde undgå att notera att de identifierbara nazistiska närverken i Sverige består av idel unga män.
  På ett undantag när. En ung kvinna återfanns i det förryckta galleriet av nätt och jämnt vuxna människor som söker livets mening i hat.

  Nazismen i vårt land ska inte psykologiseras, säger många som tagit till orda i debatten. Nazismen är en politisk röta som sprider sig företrädesvis i södra Sverige (som är flykting- och invandrartätare än norra Sverige) och som sådan ska den bekämpas med de medel som står till buds i en demokrati. Om ungherrarna bär på psykiska trauman eller inte är i sammanhanget totalt ovidkommande.
  Så är det förstås.

Ändå kan jag inte låta bli att grunna på just detta. Att nazismen i modern svensk tappning är en angelägenhet för pojkar med knappt mer än fjun på hakan.

  Den ursprungliga nazismen hade stark uppbackning av kvinnor även om den så att säga excerserades av yngre och även litet äldre män.

Jag framhärdar i att analysera den nazism som nu är dagens samtalsämne i vårt land som ett individual- och socialpsykologiskt problem bland män och inte som ett politiskt problem. Det utesluter naturligtvis inte att fenomenet innehåller politiska komponenter.
  Jag gissar att vi har med identitetskriser och undanträngda värdelöshetskänslor att göra när vanliga svenska pojkar blir primitiva, omnipotenta hannar som utser villebråd åt sig. Bakgrunden till sådana störningar har även med politik att göra.

  Jag tror de unga männen i vårt samhälle har tagit mest stryk av att arbetslivets gamla, identitetsskapande strukturer har lösts upp. Pojkarna har förmodligen farit mest illa av att skola och annan utbildning under största delen av nittiotalet har lett ut i ingenting. Pojkarna har mest påtagligt slungats ut ur en trygg tradition att gå från utbildning till arbete.

Därtill tror jag att många av dem som sluter sig till hak-korsens och hitlerhälsningarnas sammansvurna sällskap bär på betydande individualpsykologiska problem. Någonting i den grundläggande medmänskliga inlevelseprocessen är stört.
  Även detta kan givetvis bero på sociala förhållanden - och gör det oftast delvis. En Tony Olsson eller Jackie Arklöv har säkert inte haft goda uppväxtförhållanden.
  Likväl är den nazism som idag rullas upp för våra ögon inte politisk om man med politik menar att det i bakgrunden finns ett distinkt politiskt intresse. Vad vi ser är ett sjukdomssymptom.
  Inte för inte lever denna nazism inflätad i den grova kriminaliteten - ett symptom på någon form av patologi den också.

  En fråga som ofta ställs lyder: Varför detta just nu just i Sverige när till exempel mer reguljärt nazistanstuckna länder som Österrike saknar dessa våldsyttringar. Har något gått mer på tok i Sverige än annanstans.

Sverige har närt sina unga huggormar vid sin barm i tro att de trots allt visar sig vara snokar ifall man behandlar dem som sådana.