Lars Johan Hierta På internet sedan 1994  
AftonbladetNöje
TISDAG 7 DECEMBER 1999
  

– Vi borde ha tv-fria onsdagar

EU:S KOKKO-LAND Ingvar Hirdwall tror att vi skulle upptäcka nya saker i vardagen om vi återinförde sextiotalets tv-fria onsdagar. ”På köpet skulle vi befästa vår position som EU:s verkliga kokko-land, vi som är med fast vi inte vill det.” I går fyllde Ingvar Hirdwall 65 år och blev i alla fall pensionär på papperet – men han har fullt upp med teaterrepetitioner och tv-inspelning.
Foto: URBAN ANDERSSON
Namn: Ingvar Hirdwall. Ålder: Fyllde 65 år i går. Yrke: Skådespelare. Familj: Hustru Marika Lindström, skådespelerska, och dottern Agnes, 15. Samt sonen Jacob, 32, från första äktenskapet. Bor: Lägenhet i Stockholm. Inkomst: 375 300 kronor (1998 års taxering).
Fem frågor om...
BANDY:
– Jag vann junior-SM i AIK när jag var 17 år. Jag spelade ihop med Kurre Hamrin. Efter finalen kom Putte Kock in med cigarren i mun och gratulerade oss. När jag blev senior slutade jag med bandyn.
SKILSMÄSSOR:
– Jag har en smärtsam skilsmässa bakom mig. Numera flyttar folk isär så fort nån klämmer fel på tandkrämstuben. Och det är en jäkla massa experter på samliv som ger folk konstiga idéer.
MISSFALL:
– Min första hustru fick två sena missfall. Fullt utvecklade foster. Jag har ofta sett de där små barnen, en pojke och en flicka, i mina drömmar.
FALSKHET:
– Det är bara i boxning det finns fler skurkar än i min bransch. Det är så mycket skitsnack! Pussar på kinden ena stunden, sen en väsning i mungipan i nästa: ”Hur kunde han eller hon få den rollen?”
REGISSÖRER:
– De är mer långsinta än en indisk elefant som fått en spark i arslet nån gång. Om du ligger gipsad upp till halsen och tvingas tacka nej till en roll tror de ändå att du inte tycker om deras manus. Sen hänger det kvar i alla år.

Peter
Wennman möter
Ingvar Hirdwall

Bonden Egon Nilsson skulle naturligtvis ha druckit kokkaffe.
  Han skulle ha suttit där vid sitt köksbord i rutig skjorta och sakta rört i koppen och stirrat ut genom fönstret och sagt:
  – Jahapp. Vintern kom tidigt i år.
  Sen skulle han inte ha sagt nåt mer förrän nästa dag.
  Ingvar Hirdwall, däremot, dricker café au lait och är inte tyst en sekund.
  
Hirdwall har spelat så många envisa bönder och bittra pappor nu att han blivit en slags Egon Nilsson med hela svenska folket. Vi känner alla till karaktären: den lille inåtvände mannen som bär omkring sina livssorger och spruckna illusioner och hellre går ut och talar med hästen än med frugan. Skulle nån föreslå terapi skulle han få en smäll på käften.
  Hirdwall promenerar rakt in i de där figurerna med en mästares självklarhet. Stort skådespeleri med små medel. En svensk Robert Duvall. Inte ett ord för mycket, inte ett ögonbryn för hissat, inte en gest i onödan. Det räcker som det är.
  Fast Hirdwall kan ju så mycket mer. Vi har sett honom i otaliga filmer och pjäser, det har varit både komiska och spralliga roller, han har spelat katt och mullvad och chefredaktör och gud vet vad, och det enda man säkert kan säga är att han aldrig gör nånting dåligt.
  I går fyllde han 65 år. Han är frilansare numera, har bolag ihop med hustrun Marika Lindström och ungefär hur mycket jobb han själv vill.
Du är i alla fall pensionär på papperet.
  
– Man har börjat få hem en del märkliga broschyrer i brevlådan. Olika föreningar och billiga resor till Åland och sånt. För att inte tala om PRO:s tidning Pensionären. Det var ingen rolig läsning, ska jag tala om. Fy fan. Det var en helsidesannons där för blöjor. Inga små saker, precis, det var gigantiska prylar med ben på. Och på en annan sida annonserade Fonus: ”Vad tänker du ha på dig när du är död?” Det var tunga grejer jag fick i mig direkt. Jag tror jag avvaktar lite med medlemskapet.
Som skådis kan man ju jobba så länge man vill.
  
– Det måste vara hemskt att ha ett arbete där nån säger att ”du får inte komma på måndag. Här har du en guldklocka, tack och adjö”. Sen ska man gå där och känna sig onödig och kosta samhället för mycket. Man kan ju få självmordstankar för mindre. Skådespelare är väl ett av få yrken man kan ha från vaggan till graven. Ett bra exempel är den pjäs jag repeterar just nu, Ibsens Vildanden. En gång i tiden spelade jag rollen som Hjalmar Ekdahl. Nu gör jag Hjalmars pappa.
Hur gammal känner du dig?
  
– Går jag ut och äter halv elva på kvällen är jag naturligtvis äldst i lokalen. Det är ju så i Sverige. Efter klockan nio är det inte en människa över trettio år ute. Det kan inte bara bero på att det är så jävla dyrt. Jag jobbade ett tag i Malmö och åkte ofta över till Köpenhamn. Där var det en annan värld. Morfar och mormor och barnbarnen satt med på restaurangerna. Det var ett annat socialt mönster, nästan som hos medelhavsfamiljerna. Jag gillade det.
Men du gillar inte den här Europaidén. EU och EMU.
  
– Tänker jag tillbaka så minns jag folkomröstningen om högertrafik. Svenska folket sa nej. Det blev ändå högertrafik. Sen hade svenska folket sagt nej till kärnkraften också – om inte Palme hade uppfunnit linje 2. Nu blir det likadant med EMU. Svenska folket säger nej – ändå kommer vi att vara med. Lik förbannat. Vänta och se när regeringen drar igång kampanjen. Jag tror i alla fall inte att det är företaget Rikta som får det jobbet.
Tänk tillbaka på nåt mer du är besviken över.
  
– Vi kan ju ta Estonia.
Ja, vad då?
  
– Tror du att kropparna hade legat kvar därnere om det hade funnits någon känd människa ombord? Jag kan inte släppa tanken. Det var bara vanligt folk med. Tänk om...ja...Astrid Lindgren hade följt med Estonia i djupet. Pippis mamma! Eller nån i kungafamiljen. Ojoj, de hade bärgats inom loppet av tre dagar.
Jag har läst att du haft synpunkter på Palmemordet också.
  
– Det har jag fortfarande. Det är mycket mystiskt där som inte tål dagsljus. Jag känner till märkliga rörelser av främmande personer i Vasastan den där mordnatten. Tar vi en man som debattören Sven Anér så betraktas han ju som en stolle i dag. Men mycket av det han säger är intressant.
Vi talar framtid i stället.
  
– Jag repar alltså Vildanden nu. Det är en av de tio bästa pjäser som skrivits, tycker jag. Sen spelar jag in Björn Runges ”Anderssons älskarinna”, som blir sex timslånga avsnitt i tv år 2001. Det är en jätteapparat. Jag spelar pappa till Jakob Eklund. Det blir en väldigt fin, speciell sak. En annan plan är att göra en grej ihop med Thommy Berggren till nästa höst. Fast jag kan inte säga vad det är. Då är det alltid nån som snor det från oss.
Berggren spelade du ihop med i Kvarteret Korpen.
  
– Javisst. Den kommer förresten i tv på nyårsdan, tror jag.
Inte många vet att det är du som är ”Mannen på taket”.
  
– Nej, jag förknippas inte med den rollen. Men så visar jag ju ansiktet först i filmens sista sekund.
Widerberg i all ära, men Lars Molin är din store favorit.
  
– Det är så ledsamt och tråkigt när såna människor dör. Tänk, folk spelar in Molins korta filmer på video. Som ”Mjölkpallen”. Sen har dom fest och visar den. Då förstår man. Vem spelar in 260 avsnitt av Rederiet och visar på ett party?
Vi kanske tittar för mycket på tv?
  
– Ja! Om du frågar mig vad jag önskar mest, så säger jag inte ”fred på jorden”. Jag säger: en tv-fri kväll i veckan!
Va? Det är väl inte DIN replik?
  
– Varför inte? Vi hade tv-fria onsdagar i Sverige på sextiotalet. Vi borde återinföra det. Det är nåt för Maria Curman att ta tag i. Tänk vilka nya saker vi skulle upptäcka i vardagen. På köpet skulle vi befästa vår position som EU:s verkliga kokko-land. Vi som är med fast vi inte vill det.
Det roligaste du har sagt i en intervju är det där med Robert De Niro och grabbarna.
  
– Jaha, du minns det? Det var ju så att De Niro, Al Pacino och Dustin Hoffman alla hade gjort stora roller där de spelade handikappade på nåt sätt. En var sömnsjuk, en var blind och en var autistisk. Oscarsnomineringarna haglade. Jag föreslog att de skulle slå sig ihop och göra en komedi som heter ”De siamesiska trillingarna”. De skulle vara hopväxta i arslet. Och så skulle de få en gemensam Oscar.
Haha. Du gillar inte amerikansk film?
  
– Nej! Det finns ingenting där. Jag tittar inte längre. För mig är det England som räknas.
Sverige, då?
  
– Vi är lite för amerikaniserade. Vi kan inte göra engelska arbetarberättelser. Jo, Molin kunde. Och möjligen Kjell Sundvall i dag. Annars ser ju alla personer likadana ut. Vad fan gör dom med tjejerna? Tvättar dom på ett speciellt sätt? Är det för att det finns tandställningar till alla? Ingen har sneda tänder. Ingen har utstående öron. Allt går att fixa. I England sminkar de sig inte ens. Rakt upp ur sängen, bara. Äkta vara.
Då får du säga vad som är bra film.
  
– En bra film ska helst innehålla ett förebud. Tar du Tarkovskijs ”Vägvisaren” så inser du att den förutser Tjernobylkatastrofen. Och i hans ”Offret” visas Sveavägen, Tunnelgatan och en vattenpöl vid färghandeln där Palme blev mördad...och filmen är gjord innan mordet. Jag ryser. Jag tänker också på Strindbergs berättelse ”Stora landsvägen”. Där dyker det upp en japan som ska gå iväg och bränna sig själv till döds. Hans namn är Hiroshima. Vi vet vad som hände sen. Kusligt.
Du är mycket för det övernaturliga.
  
– Man kan alltid avfärda sånt där och säga att det är tillfälligheter. Men då vore livet mycket tråkigare. Jag har själv varit med om en del. Jag och Marika stod i S:t Pauls Cathedral i London under en mässa och jag sa ”tänk om du är med barn nu, vilket helgon det blir”. Det var hon. Agnes föddes på alla helgons dag. Och just den morgonen vaknade jag av ett underligt ljud utanför fönstret. Jag fällde upp persiennerna och där satt tammefan en kritvit duva och pickade med näbben mot rutan. Jag hade aldrig sett en vit duva där förr.
Du har haft magiska ögonblick på scen också.
  
– Det finns stunder när man plötsligt tycker sig vara utanför sin egen kropp. Man är besjälad av nån kraft utifrån. Det är mycket märkligt. Man vet aldrig när det ska hända, och det varar inte länge. Det är en slags trance, allt strömmar fritt, det finns inget motstånd. Det är en underbar känsla.
  – – –
  Ingvar Hirdwall har haft såna där gudomliga dagar, vem glömmer till exempel hans roll som Jan i Skrolycka i ”Kejsaren av
Peter Wennman
Peter
Wennman

Portugallien”, och det är när man ser den insatsen man är glad att den blivande elektroingenjören Hirdwall (efter Hirdvägen i Norra Ängby) tog sig in på elevskolan i Göteborg och bytte bana.
  Å andra sidan gick landet troligen miste om en bra elektriker. Men det är en annan historia.
Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: [email protected]
telefon: 08-725 2000
fax: 08-600 01 77


   

   
  MER NÖJE