Tyck till om Gunnar Fredrikssons kolumn

Efter vad som hänt i Eurpa de senaste åren borde förstärkta säkerhetspolitiska arrangemang i Europa ha högsta prioritet.
 Samverkan med Nato i svårare krislägen lär det bli ändå, men sådant beror på om det stämmer med inrikespolitiska överväganden i USA.

 Det viktigaste för oss i Europa är att kriser kan upptäckas och avstyras på ett tidigt stadium. För detta krävs samverkan inom EU långt innan USA kopplas in och det är viktigt att Sverige är med och satsar efter bästa förmåga.
 Militär styrka är tyvärr en oundviklig del av en realistisk europeisk politik för dessa syften. Omvandlingen av svenskt försvar är ett inslag i den framtidsplaneringen.

Hittills har vi i svårare fall blivit beroende av Nato och det finns de som menar av vi av detta och andra skäl borde bli medlemmar av Nato. Det finns å andra sidan de som anser att vi inte ens kan delta i militär samverkan inom EU därför att det skulle betyda en EU-armé, ett steg, sägs det, mot federation, och dessutom i realiteten ett närmade till Nato.

 Som jag ser det är det tvärtom så att ökad kapacitet och bättre samordning i EU skulle göra oss européer mindre beroende av Nato.

När det gäller svensk medverkan i internationella organisationer bör vi skilja mellan två helt olika problem: a) vad vi tycker om organisationen och b) om det -- vad vi än tycker -- är ett svenskt intresse att vara med.
 Nato var från början en anti-sovjetisk försvarsorganisation. Nu är världsläget ett annat.
 USA är den enda supermakten och styr i realiteten Nato. Amerikanerna ställer inte upp någonstans om de inte har egna intressen av en position i den delen av världen, t ex i eller nära Mellanöstern. De intresserar sig för Kaukasus-området och Centralasien eftersom de vill ha stabilitet där och säkra oljeledningar till Medelhavet.
 Sådant kan vi kanske vara med på i Europa. Men när amerikanerna nu talar om att utnyttja Nato på andra områden, "out of area", efter Sovjetunionens sönderfall, är det inte säkert att detta i varje särskilt fall är ett europeiskt intresse. Vi har just nu sett hur stora skillnader det är i centrala ekonomiska frågor, när världshandelsmötet i Seattle bryter samman bl a därför att president Clintons parti inte vill stöta sig med fackföreningar och andra särintressen i USA.
 Polen kom med i Nato med stöd av av polskättade väljare i USA.

Amerikanerna har en känslomässig Kuba-politik, där EU står för en mer pragmatisk linje. USA stödde länge extrema muslimer i Afghanistan, eftersom de var emot den sovjetstödda regimen där. Och så vidare.
 USA vägrade länge betala till FN bl a därför att abortmotståndare inom högern är emot familjeplanering. USA vägrar acceptera en internatiionell brottmålsdomstol därför att ingen amerikansk medborgare ska riskera att dömas.
 Blir det krigsandlingar gäller den nya militärstrategin: inga egna soldater ska dö, däremot blir det civila offer.

 Kanske får USA en mer högerinriktad regim som förordar isolationistism och struntar i Europa. Amerikanerna slår vakt om egna intressen och det är ingenting att förvåna sig över.

Såvitt jag förstår är ryska regeringar för åratal framåt besatta av oroligheter i söder, som deras vedervärdiga krig i Tjetjenien visar. Jag kan inte se att de kan ha intresse av aggression i Österjöområdet, där de vill utveckla fredligt samarbete.
 Vi lärde under Kosovo-krisen att européer är klokare än amerikaner när det gäller den för vår säkerhet centrala frågan om de ryska relationerna
 Så jag förordar mer europeisk säkerhetspolitik. Det kommer att kosta pengar även för oss men det är det värt.