|
Vilken känsla, att än en gång i ryggsäcken få packa ner moskitnätet och den schweiziska armékniven, sovsäcken, vattenflaskan och ficklampan och ge sig av till en oroshärd.
Det var därifrån omvärlden i september fick se tv-bilder av den grymhet, det primitiva hämndbegär som det indonesiska herrefolkets milis och quislingar visade mot den östtimoresiska befolkning, som någon dag tidigare i folkomröstning sagt ja till självständighet för sitt fattiga, pinade lilla land och nej till fortsatt indonesisk ockupation. Östtimor är häften av en tropisk djungelö, bara något större än Gotland, med färre invånare än Stockholm och i ryggen på huvudstaden Dili reser sig ett berg högre än Kebnekajse. Hur skulle då den utbrända, skändade huvudstaden te sig tre månader efter massakern? Det var främst två förhållanden som slog mig.
För det första, livet i katastrofområden återvänder numera så mycket fortare än det gjorde förr. Skräck och apati har redan förvandlats till livsmod. Det beror till del på den nya kommunikationstekniken. Det som sker finns överskådligt dokumenterat i datorerna. FN och ett trettiotal hjälporganisationer springer inte, som förr, i vägen för varandra. Sedan några år tillbaka kan - tack vare mobiltelefonerna - den ena handen veta vad den andra gör. Det finns tillförlitlig information. Efter andra världskrigets slut, som jämförelse, levde människor år efter år i flyktingläger. Vid de senaste jordbävningarna i Turkiet har vi sett spårhundar, detektorer och fältsjukhus från tiotals länder flygas in medan skalven fortfarande pågick. Förr tog det veckor innan omvärlden ens fick höra talas om dem.
Jag konstaterar att, när Indonesien efter 24 år dragit sig tillbaka, finns Portugal åter på plats - och med hög svansföring. Som om ingenting hänt. I Dilis centrum finns en enda bank i funktion, den portugisiska Banco Nacional Ultramarino. Kön till den var hundra meter lång. Banken betalade nämligen ut de ersättningar som pensionärer rättmätigt skulle ha. De betalades ut i portugisiska escudos och kvitteringsblocken var utställda med portugisiska som språk. Landets framtida lagstiftning väntas hämta sina paragrafer från portugisisk lag.
Portugals utrikesminister Jaime Gama fanns samtidigt i Dili. Jag frågade honom, om inte den höga portugisiska profilen kunde tolkas som ett fall av flagrant nykolonialism. Inte. Vi har inget problem med det. Östtimor blir självständigt. Vi bara hjälper till. Allra störst insats för att Dili står på benen gör de frifräsande entreprenörer från Darwin i Australien, gulaschbaroner, som ser möjligheterna och kör igång det ena företaget efter det andra, skapar arbeten och ger befolkningen skäl till en viss optimism. I det Dili, som för tre månader sedan badade i blod, finns nu tack vare privat företagsamhet, tre enkla restauranger. Det finns också på marknaderna mera mat och av flera sorter än för några veckor sedan. Monsunperioden har börjat men fler människor lever under tak än för en månad sedan.
Det går att hyra en bil. Det säljs bensin i plastdunkar från trottoaren. Ett provisoriskt hotell har öppnat. Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se telefon: 08-411 11 11 fax: 08-600 01 77 |
|