|
sjukdom
Det drog alltid svinkallt runt benen i salen där jag sprang runt, runt till rasslet från en tamburin. Tam-tam-tam. Gymnastik på gymnasiet. I salens mitt fanns en enorm pelare som omöjliggjorde de flesta vanliga idrottslekar. Intill den stod en livlig kvinna i jerseybyxdress med sydda pressveck, den åldrade halsen sträckt i hänryckning. Röda klor dansande fram en rytm.
Jag var studerande i mina sista tonår. Jag körde bil, levde ensam i lägenhet, planerade mitt liv. Vuxenlivet. Ändå: några timmar i veckan var jag ett barn, som jagades runt en pelare.
På sätt och vis är hela skoltiden en kränkning. Den kräver lydnad, anpassning, deformering, likriktning. Men i synnerhet i gymnastiksalen är människan så - naken. Avklädd och sårbar. De följande åren har unga människor, förefaller det mig, blivit ännu yngre. Barndomen har inte förkortats, snarare har den förlängts. Gränsen mellan barndom och vuxenliv tycks mig alltmer diffus och gåtfull. Statistiskt hamnar människor mellan 15 och 18 år i gruppen barn. Vilket slår helt fel. Larm om att si och så många barn drabbas av låt säga sexuellt utnyttjande, fungerar inte. De klingar falskt. Det duger inte att klumpa ihop nioåringar och 17-åringar. Informationen är värdelös. När blir en människa vuxen?
Stå-upparen Fredrik Lindström har föreslagit att det inträffar när man första gången bär med sig finskor i en plastpåse till festen.
Personerna som valdes ut för publicering är 62 till antalet, i åldrarna 19-46 år. Omkring 90 procent, 53 personer, är över 20 år. Endast två av dem är 19-åringar. Självfallet måste dessa 62 personer betraktas som vuxna. Möjligen ska de betraktas även som psykopater. Men vuxna psykopater. Barnpsykologen Lars Lorentzon med lång erfarenhet av såkallade värstingar har framfört det intressanta förslaget att sänka myndighetsåldern till 15 år. Han menar att vuxenvärlden inte alltid kan beordra fram ett önskat beteende. Men man kan förhandla. Dock är förhandlingar möjliga endast mellan jämlikar, det vill säga två vuxna med samhällsmedborgerliga förpliktelser, men även rättigheter. Rätt att säga ja, och nej.
Förresten: en förändring är nära! Nästa år slipper studerande unga människor på de naturvetenskapliga och samhällsvetenskapliga gymnasieprogrammen några av de obligatoriska gympatimmarna. Jag vet att världen drabbats av en fetmaepidemi, men jag måste le åt idrottslärarnas varningar om ohälsan som nu kommer att drabba tonåringarna. Precis som om någon enda människa någonsin blivit intresserad av idrott för att de tvingats ha gympa i gymnasieskolan. En skoltimme i veckan kan inte plana ut en blivande fetknopps viktkurva. Det är möjligt att gymnastiklektioner 1999 är av ett helt annat slag. Det är möjligt att skolgympa är förenligt med glädje, njutning, självständighet och kritiskt tänkande för det nya årtusendets kvinnor och män. Det är möjligt att jag inte tog skada av att skumpa på fläsket lite där i pelarsalen. Å andra sidan var det inte uppbyggligt för personligheten. Jag har mina funderingar.
Ni skulle se mig på tantgympa, 20 år efter pelarsalen. Jag står i en annan gympasal nu. Beskäftigt hoppande på stället till hög musik. En gäll flickröst driver mig till marschtakt och jag sparkar sammanbiten mina trikåben i takt. Så lydigt, så lydigt. Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se telefon: 08-411 11 11 fax: 08-600 01 77 |
|