Tyck till om Yrsa Stenius kolumn

Mona Sahlin har inte någon vanlig p-botsfobi
Mona Sahlins nya slarv med obegripligt obetalda räkningar förefaller mig mer intressant än direkt upprörande.
   Om folk envisas med att parkera bilen fel femtio gånger och dessutom låta p-böterna gå till indrivning med alla de förhöjda avgifter som därav följer så är det väl deras sak. Även om de är offentliga personer.
   Har man emellertid som Mona Sahlin sällsynt bitter erfarenhet av vad förvecklingar av det här slaget kan medföra är det inte utan att fortsatt kaos inom den privata räkningsdetaljen ter sig anmärkningsvärt.
  Kanske handlar det om en neuros? P-botsfobi som leder till att man liksom inte ser lapparna ens när de återkommer som kravbrev?

I så fall är det många fler än Mona Sahlin som har en släng av åkomman – fast lindrigare. De flesta skärper sig när påminnelsen dimper ned. Det blir ju så onödigt trassligt när man inte gör det.
  Så dock icke landets biträdande näringsminister. Hon framhärdar i att låta räkningarna förbli obetalda.
  Tills kronofogden knackar på dörren och Expressen står på tur.
Nej, neurosen är nog av allvarligare slag än vanlig p-botsfobi. Allt tyder på att Mona Sahlin bär på något inre motstånd mot att betala räkningar i tid, i all synnerhet p-böter. Ett omedvetet men fullkomligt oövervinneligt inre motstånd.
   Hon vet hur den senaste räkningsröran slutade. Hon vet att hon är oerhört påpassad på just detta område. Hon vet att detta med räkningar låter sig arrangeras i enkla rutiner som hon knappt själv behöver befatta sig med. Hon vet att maken inte behöver upplysas om de firma-anknutna p-böterna, om det nu var där skon klämde.
Allt detta vet hon. Och någon permanent pengabrist kan Mona Sahlin inte ha lidit av för hon var enormt efterfrågad som föredragshållare av många beställare som inte knusslade med arvodena.
   Ändå betalar hon inte i tid. Det blir bara inte gjort. Hon måste vandra den smått förnedrande, pinsamma, knaggliga vägen över kronofogden, betalningsanmärkningen och hotet från en tråkig publicitet som förr eller senare kommer.
J ag associerar till min personliga egenhet att om höstarna ”glömma” att tömma kylskåpet som står i sommarstugans förråd och som inte används förrän på våren.
  I stället för att ta mig tio minuter och avlägsna allt som förfars innan jag låser för vintern ”glömmer” jag kylen som igengrodd av grönt mögel tar en dag att rengöra åtta månader senare.
  År efter år samma sak. Den där enklare varianten, att göra det som ska göras i tid, blir bara inte av.

N å, för egen del har jag något slags kläm på vad det hela beror på, förutom att jag i vissa, inte många, avseenden helt enkelt är slarvig.
  Jag tror att mitt motstånd mot att lämna sommarön och livet i min barndoms skärgård spelar mig detta spratt. Jag lurar mig själv på insikten att jag faktiskt åker.
  Oftast har jag på det medvetna planet ingenting emot att på hösten återvända till Stockholm och mitt egentliga vardagsliv. Tvärtom kan jag till och med tycka att det är rätt skönt.
  Men ändå innebär avfärden en separation från något mycket centralt i min tillvaro och separation är inte min starka sida.
  Det manifesterar sig i detta förbaskade mögliga kylskåp.
Kanske Mona Sahlin borde vända sig till en psykolog och försöka reda ut vad oförmågan att betala räkningar egentligen bottnar i. Det kanske är något mäkta spännande.
   Om det nu inte är så att vi har att göra med det välkända upprepningstvånget, som tillhör psykoanalysens mer tillförlitliga iakttagelser.


I stället för att undvika att göra om katastrofala misstag har människor ofta en tendens att upprepa dem.
  Det är som om de inte riktigt kommer till tals med en smärtsam och kanske också förbryllande erfarenhet förrän de försatt sig i samma situation på nytt.
  Såret som inte riktigt läker, som bultar och bulnar, är lättare att handskas med om man river upp det igen. Så är det med kroppen. Så kan det också vara med själen.