Tyck till om Herman Lindqvists kolumn

Just nu pågår en intressant utställning på Livrustkammaren på Stockholm slott. "”Drottningar kvinnlighet och makt” heter den och berättar en märklig historia. Den kloke Erik Gustaf Geijer skrev ungefär att ”Sveriges historia är icke blott dess konungars” utan i synnerhet folkets historia.

Men faktum är att Sveriges historia är även dess drottningars. I cirka tusen år har vi haft långt över sjuttio drottningar. Drottningrollen har en glamorös klang, men drottninglivet var mycket ofta en livstids fångtillvaro, om än i en gyllene bur. Vår historia är full av skälvande småflickor som mer eller mindre med våld fösts in till dreglande gubbar. Många av drottningarna var bara barn, drottning Helvig, gift med Magnus Ladulås, var 11 år. Drottning Filippa av England, var 13 då hon sändes iväg för att giftas bort med vår kung Erik av Pommern. Hon fick aldrig mera återvända till England eller se någon av sina barndoms vänner eller släktingar mer.

  Gustav Vasa var en giktbruten 53 årig, i förtid åldrande gubbe med ruttnande tänder, då han beordrade fram den 16 åriga Katatrina Stenbock till att bli hans tredje hustru. Gustavs son, Johan III var en kolerisk, utlevad 48 åring, då han blev änkling och pekade ut 15 åriga jungfrun Gunilla Bielke till sin andra hustru. Hans broder Erik XIV var en storkonsument av kvinnor då han fick ögonen på den 14 åriga Karin Månsdotter och lät flytta in henne på slottet.

Äktenskapen var, fram till sekelskiftet, statsangelägenheter som inte fick påverkas av flyktiga ting som känslor. Nej, de kungliga äktenskapen ingicks i rikets intresse för att stärka allianser och freder. Därför kom de flesta av de elva danska drottningarna till Sverige. Andra äktenskap arrangerades t ex för att upphöja, bekräfta eller berika en ny dynasti. Därför gifte sig Gustav Vasa med sin första hustru Katarina av Sachsen- Lauenburg. Han var då en ung svensk adelsman som gjort sig till kung, alltså måste han få tag i en äkta prinsessa för att upphöja den egna dynastin och få ”kungliga” barn. Samma sak var det då marskalk Bernadotte kom till Sverige med sin hustru Desiree och sonen Oscar. De kom ur rent borgerlig, icke ens adlig fransk miljö. De hade ingen kunglig anknytning och inga som helst band till Sverige.

 . Deras son gifte sig med Josefina av Leuchtenberg, barnbarn till kungen av Bayern och dessutom styvbarnbarn till kejsar Napoleon. Varje Bernadotte ättling efter honom gifte sig lika fint, vilket har lett till att dagens svenska kungabarn knyts ihop med samtliga regerande och de flesta avsatta kungahus i Europa.

Därför har det blivit så, att då marskalk Bernadotte på sin tid inte var släkt med någon, är t ex kronprinsessan Victoria i dag släkt inte bara med Gustav Vasa, Karl XII och Gustav III, man kan dessutom via hennes familjeband med Vasa-ätten peka på släktband ända ner till heliga Birgitta och om man accepterar äldre källor ända ner till t ex Bröt Anund, hövdingen som ligger i hög utanför Västerås.
  Sedan Gustav Vasas tid har drottningarna (med undantag för drottning Kristina och Ulrika Eleonora d y) bara haft symbolisk makt. De skulle huvudsakligen vara dekorativa föredömen för rikets kvinnor. Annat var det förr. Under medeltiden fanns det en rad mycket färgstarka kvinnor vars liv var som tagna direkt ur en maktpjäs av Shakespeare.

  Redan för tusen år sedan, på Olof Skötkonungs tid, togs de flesta drottningar från utlandet, huvudsakligen för att undvika inavel och att det bildades inhemska maktgrupper kring den utvalda kvinnan och hennes släktingar. De allra flesta har varit tyskor (21) elva kom från Danmark, sex från Norge, fem från Östersjöområdet, två från Frankrike, två från England och en från Nederländerna.

Allt detta gjorde att flertalet av våra drottningar, av allt att döma, levde ganska och ibland djupt olyckliga liv. Trots, eller på grund av, den gyllene bekrönta buren. Detta är också en del av vår historia och en del av vår invandrarhistoria.