|
|
Båten drog med mig ner
John Magne Wad, 32, lämnade
färjan sist av alla innan den sjönk
John Magne Wad, 32, satt fast med foten och följde med färjan i djupet.
Han trodde allt hopp var ute när han omslöts av det iskalla vattnet.
Men jag kom loss. Jag var den siste som kom från Sleipner med livet i behåll, säger han till Aftonbladet.
Kaptenen höll fel kurs därför sjönk Sleipner
|
John Magne Wads berättelse är ohygglig. Han borde inte ha överlevt. Och han vet om det.
Han klev på färjan i Stavanger. Vädret var så dåligt att han funderade på att kliva av i Haugesund. Men han bestämde sig ändå för att fortsätta hem till Stord, nästa stopp.
Han satt i röksalongen på nedre däck då det small till.
Det blev tvärstopp. Ljuset gick. Vi trodde först att vi fått motorstopp.
Efter en stund raspade det till i högtalaren:
Ta på livvästarna, avvakta vidare instruktioner.
Vattnet började
strömma in
John Magne Wad och de andra satt kvar i mörkret. Men det kom inga nya instruktioner.
I stället började vattnet komma in.
Vi trodde att det kom från vågorna som slog in över däck, att någon dörr var öppen.
Efter en halvimme, han vet inte så noga, hade vattnet stigit över anklarna. Då kom en ung grabb inrusande i salongen. Han var kanske 1517 år.
Vi sjunker, lämna båten snabbt! skrek han.
Jag bad henne
hälsa alla
John Magne Wad förstod plötsligt att han svävade i livsfara. Han tog fram sin mobil och ringde upp sin gamla flickvän.
Jag hann säga att vi nog aldrig skulle ses mer. Jag bad henne hälsa alla.
Sen satsade han allt för att försöka övervinna döden.
Vi var trefyra man som satte i väg mot utgången. En äldre man satt kvar med sin öl. Grabben slet och drog. Men mannen bara skakade på huvudet.
De kom ut i korridoren. Där fanns ytterligare några människor.
Vi fick ut en från toaletten.
Så forsade vattnet in. I massor.
Det small otäckt när vattnet slog upp ett par av de andra mot taket. Men jag och ett par till kom vidare.
Lejdaren upp mot däck lutade kraftigt. Det var svårt att sig upp. Vattnet steg fortare än de kunde klättra.
En man orkade inte. Grabben och jag försökte dra upp honom. Men han orkade inte hålla sig fast i oss. Han tappade taget, gled ner och försvann.
John Magne Wad kom ut på däck. Det svarta havet skummade. Det dånade när vågorna slog in över färjan.
Någon försökte få fram en livflotte, men det gick inte. Det var en jävla röra. Jag såg ingen från besättningen. Folk hoppade i vattnet.
Vågorna blev större, eller kändes större, ju mer färjan sjönk. Nu gick allt mycket fort. Dags att lämna skeppet.
Vi var tre kvar på däck, vattnet kom närmare. Just som jag skulle hoppa märkte jag att jag satt fast med foten.
John Magne Wad och de två andra drogs ned. Han trodde allt var slut. Men så, femsex meter under vattnet, lyckades han sparka av sig skon. Han sköt upp som en kork.
Flöt upp bland
andra passagerare
Jag kände hur skallen slog emot något. Herregud, taket, jag är fortfarande inne i båten!, tänkte jag.
Men han var ute. Han hade slagit i några andra passagerare. Han låg ungefär tre kvart i vattnet.
Jag såg ljus och båtar överallt. Det verkade som om alla gått ut för att hjälpa oss. Det var enormt.
Till sist plockades han upp av Espever Expressen, en lokal färja.
Vi fick cigaretter, varma kläder och hett kaffe.
Efter en kort medicinsk undersökning fick han och åtta andra vila ut hos en privatfamilj. I natt kom han hem till Stord.
Ja, jag kommer att åka färja igen. Det är så vi reser längs kusten i Norge.
Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se
tips: 08-411 11 11
fax: 08-600 01 77
växeln: 08-725 20 00
|
|