|
MUSIK Håkan Steen skriver om pop
|
|
|
|
|
Statsminister Göran Perssons något krokiga men nästan klargörande uttalande om var han står i EMU-frågan har väckt förstämning bland EMU-motståndarna inom socialdemokratin. Man har sagt att statsministerns utspel var odemokratiskt. Att han skulle ha hållit sig i skinnet tills den extra partikongressen har sagt sitt i mars nästa år. Om Göran Perssons beteende ska kritiseras ur demokratisk synvinkel så inte är det för att han äntligen tar bladet från munnen. Däremot kan man ha synpunkter på att han gör det först nu och för att han så länge tycks ha hållit till och med folk i sin relativa närhet i ovisshet om var han står någonstans. Jag tror att jag inte är helt fel underrättad om jag påstår att till och med vissa regeringsmedlemmar var helt förvissade om att Göran Persson var emot inträde i valutaunionen. Problemet med att alltför länge inta en minst sagt kryptisk hållning till en stor principfråga som delar partiet är att båda parter känner sig illa till mods när beskedet väl kommer. Nej-sidan har ju högljutt beklagat sin besvikelse. Ja-sidan funderar litet försmädligt över hur stor betydelse statsministerns uttalande egentligen ska tillmätas. Någon vidare målmedvetenhet eller politisk dynamik återspeglas ju inte i ett konstaterande som säger att valet står mellan medlemskap nu eller medlemskap senare. Rent realistiskt sett har Göran Persson utan tvekan rätt. Även om Sverige inte har förbundit sig att ansluta sig till valutaunionen i och med EU-inträdet saken avgörs enligt överenskommelse av Sveriges riksdag med eller utan folkomröstning så kan Sverige inte ställa sig utanför EMU och bli kvar i EU ifall inte saker och ting förändras oerhört i samband med en eventuell utvidgning. Den praktiska frågan är alltså nu eller senare. Den principiella, som berör demokratin och Sveriges politiska liv, är knepigare. Gudrun Schyman har alldeles rätt i att alternativen ja och nej måste finnas klart uppställda på röstsedlarna i en eventuell folkomröstning, annars tar det hus i helsike i landet på många sätt.Någon gräns måste det nämligen finnas för hur mycket en politisk elit kan manipulera sitt folk i syfte att utverka ett demokratiskt mandat för något som i verkligheten inte väcker någon större entusiasm. Dagens Nyheters chefredaktör Hans Bergström framhöll i en tänkvärd artikel häromdagen att EU, till skillnad från exempelvis en nation som Amerikas Förenta Stater, inte hålls ihop av de unionsanslutna medborgarnas känsla för unionen. Hjärtat klappar inte för EU hos fransmän, tyskar, engelsmän och svenskar. Nej, EU måste kontinuerligt förtjäna sitt existensberättigande. Endast prestationer, resultat, konkreta fördelar räknas. Ifall administrationen i Bryssel eller Strasbourg missköter sig svarar folkopinionerna både när och fjärran ganska omgående med att anse att hela unionen kan flyga och fara. Denna ambivalens hos vanligt folk som också kunde karakteriseras som ett slags okej-då-när-ni-som-vet-bäst-tjatar-så-förbannat-men-tro-inte-att-vi-tycker-om-det-attityd har Sveriges politiska ledning hanterat annorlunda än många andra länders ledning. Sveriges politiska ledning lyckades i likhet med många andra pressa fram ett knappt ja till EU, bland annat genom att hålla undan EMU. Därefter har man på traditionellt svenskt vis satt sig ned för att vänta på demokratisk uppslutning kring nästa steg. Man hoppades väl att EU så att säga skulle tala för sig.I Finland exempelvis satte samlingsregeringen full fart in i EMU efter folkomröstningen om EU. Ingen kom på tanken att invänta några fler mandat. Eftersom den svenska politiska ledningen förespeglat folket att en röst om EMU ännu ska avges måste alternativet nej ännu föreläggas folket på ett eller annat sätt. Annars blev människorna lurade vid själva upplägget till folkomröstningen 1994. Däremot ligger det inget odemokratiskt i att Göran Persson från och med nu agiterar kraftfullt för sin uppfattning. Vilken den nu är?
Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se telefon: 08-411 11 11 fax: 08-600 01 77 |
|