Lars Johan Hierta På internet sedan 1994  
AftonbladetSenaste nytt. Dygnet runt.
LÖRDAG 20 NOVEMBER 1999
 

Text: Kerstin Weigl Tyck till om Kerstin Weigls kolumn
Brott mot barn har inte riktigt räknats
J ag sitter längst bak i bussen men ser tydligt kvinnan komma småspringande i hällregnet mot hållplatsen, med knäande småsteg och en unge i var hand. Chauffören ser också.
   Hon hinner, tänker jag.
  Men när kvinnan är så nära att hon kan röra bussens framdörr trycker chauffören på gasen och vi stånkar ut i trafiken. Jag ser rätt in i kvinnans förvånade ögon när vi passerar. Hon har lyft handen i en liten meningslös gest: Stopp!
  Bakom henne står en hel klunga småglin och stirrar med regnet droppande från mössorna. Osynliggjorda.
  Hallå, stopp!
  Känslan biter sig fast. Så lätt det gick att lägga om ratten. Så ogenerad likgiltigheten kan vara.
  I dag fyller FN:s barnkonvention tio år. TV 4 sände i går kväll insamlingsgalan ”Barn 2000”, ett samarbete med Aftonbladet och Rädda Barnen.
  Det lenar i världssamvetet, men vardagen tränger sig på, det kliar i mina gamla ärr, och jag får nya småsår av allt nytt som tränger sig på, det blir trångt, faktiskt överfullt och det skaver.
  Stopp, hallå – hur får de tio kurdiska barn som gömmer sig i en bohuslänsk kyrka ihop FN:s barnkonvention beslutet att de ska avvisas?
  Hur ska tolvårige Markus i en mellansvensk stad få frid? Han har bland annat tvångshämtats av polis som bröt sig in medan han låg och sov. Hans brott var att ha rymt till pappa, fast mamma hade vårdnaden.
  Stopp, hallå!
  Hallå, stopp!
  Sverige skrev genast under FN:s barnkonvention och började genast och ogenerat bryta mot den.
Brott mot barn har aldrig räknats, inte på riktigt. Jag är allt oftare handfallen. Var ska jag lägga tonfallet? Den som vill diskutera barns rättigheter placeras i ett särskilt och avlägset tanthörn av det offentliga rummet. Där sitter Louise Sylwander och Astrid Lindgren och några till och tantar sig.
  

O kej, i ett mycket långt tidsperspektiv åtnjuter barn i Sverige en avsevärt större respekt i dag. Ända in på 30-talet straffades barn som fallit offer för blodskam, det vill säga incest. På 1700-talet avrättades barnen för samma brott, liksom gärningsmannen.
  Men i ett kort tidsperspektiv tycker jag det blivit mycket svårare att vinna gehör för frågor som rör barns rättigheter.
  Ta fallet William. Han var en tvåårig afrikansk pojke med aids. Hade större delen av sitt liv suttit gömd bakom neddragna persienner. Inga humanitära skäl, avslog utlänningsnämnden.
  Problemet var att en annan liten aidssjuk afrikan vid namn Jonas redan hade fått uppehållstillstånd. En gick an, men inte fler. Man fruktade en massinvandring av aidssjuka tvååringar?
  Flyktingbarn, har jag lärt mig, ska vara små, helst söta och absolut inte för många. Det är de tio kurdiska barnens dilemma. De är många, äldre och kanske inte ens vackra. Framför allt är de många.
  Jag har aldrig riktigt hämtat mig från fallet William. Tro för Guds skull inte att det beror på mitt sällsynt goda hjärta. Journalister är inte godare än andra yrkesmänniskor. De är inte blödigare. Anledningen till att journalister gör ställningstagande för utsatta grupper beror inte på att vi utgör en vänsterkonspiration – utan på att vi träffar fler människor än andra, och vet mer än andra.
  
E ftersom jag lärde känna William och såg hans vardag och kände den instängda doften av kaffe, skräck och cigarettrök i rummet där en teve flimrade dygnet om insåg jag att detta handlade om humanitära skäl.
  Något halvår efter vårt möte bröt Williams pappa ihop och rymde. William sändes tillbaka med sin mamma. Jag undrar hur hans död blev.
  Hjälp, nu ringer telefonen; en man jag känner vill försöka lindra nöden i centrala Vietnam där översvämningarna varit som värst och kan jag som jobbar på Aftonbladet...? Jag är försiktigt optimistisk. Visst – angeläget!
  Men vi har ju de turkiska jordbävningsbarnen också.
  Och barnsoldaterna.
  Stopp, hallå!
  Jag behöver bara titta ner från min ytterdörr på fjärde våningen för att få panik. Längst ner ligger dagis och snart kommer stadsdelsnämnden med Gud vet vilka planer på nya besparingar. Renoveringen är inställd, hela personalstyrkan utbytt och varje eftermiddag återfinner jag min dotter planlöst stojande i ett kalt rum under några uttröttade kvinnors övervakning.
  Kampanjen ”Barn 2000” fortsätter. Det är bra. Tevegalan i går avstod jag dock från. För risken att den kunde ha en självbelåten anstrykning. Som en resa med buss 46, varm och gosig, med skyddande glas, en snabb och medlidsam sidoblick – och full fart ut i gräddfilen.

Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: [email protected]
telefon: 08-411 11 11
fax: 08-600 01 77


   
  FLER NYHETER