Tyck till om Liza Marklunds kolumn

När jag började resa, som tonåring, var jag förundrad över hur annorlunda allting var i andra länder. Toaletterna, dörrknopparna, tv-sändningarna, maten - allt.
 I dag, 20 år och ett 50-tal länder senare, slås jag i stället av hur lika allting är överallt. I grunden finns inga skillnader. Vi människor vill ungefär samma saker med våra liv överallt.
 Det som skiljer mest är vår inställning till varandra.

 Jag har precis kommit hem efter en resa till Libanon. Om ni aldrig varit där - res dit! Det är helt fantastiskt, ett av de vackraste, vänligaste och mest fascinerande länderna på jorden. Såren efter det långa inbördeskriget håller långsamt på att läkas, Beirut reser sig ur askan, Hizbollah har öppnat den andlöst vackra Bekaa-dalen för utländska besökare igen.

Ankomsten - strandade på Beiruts flygplats klockan två på natten.
 Hyrbilen kommer inte. Favorithotellet inne i Hamra är fullt. Det är sju mil till vår inkvartering. Vi står vid en klunga vid ena utgången, en ledsam syn, barnen dödströtta, varma, törstiga, massor av packning.
 - Where are you from?
 Mannen, han heter Yazbek, har hämtat sin svåger på planet. På vägen ut ser han den sorgliga, uppgivna, utländska familjen och erbjuder genast sin hjälp. Vi är osäkra först, vill han ha en massa pengar?

 Mannen och hans vänner stuvar in oss allihop i sin stora bil, nio stycken i en Chevrolet. Jag sitter i lastutrymmet med barnen och ser Beiruts gula ljus i havet.

Med Medelhavet brusande nedanför balkongen ligger jag i det varma mörkret och rannsakar mig själv. Hur hade jag själv reagerat om jag sett en strandad, libanesisk familj på Arlanda? Har jag gått fram och frågat:
 Where are you from? Hade jag erbjudit dem min hjälp, min bil, mitt bröd och min adress?
 Förmodligen inte.
 Nyfikenheten kring vår utländska familj är stor överallt. Man ler och klappar barnen på huvudet, erbjuder kaffe och te. Frågan hörs överallt, hela tiden:
 Where are you from? Uppriktigt intresserat, ah, Sweden! We're from Palestine, Sten Andersson is a great man!

 Att vår förre utrikesminister tidigt tog emot Arafat som en statsman glömmer man inte. Man kan sin nutidshistoria.

På vägen hem från Arlanda åker vi taxi med en man som inte är född i Sverige. Han är svart och bryter lätt. Vi är väldigt olika när vi sätter oss bredvid varandra i framsätet, våra villkor och erfarenheter.
 Stillastående regn i luften, gråhet, vi är tysta först. Genom åren har jag förmodligen åkt taxi med ett par hundra taxichaufförer som varit invandrare - men nu, för första gången, frågar jag:
 - Var kommer du ifrån?
 (Where are you from?)
 Eritrea, säger han. Han kom för 15 år sedan, undan kriget. Frun och barnen kom efter.
 Jag frågar hur det var där borta (där hemma), och mannen börjar berätta.

Medan Stockholms förortsneon flimrar förbi berättar han om krigets vidrigheter, om inringade städer, mördade barn, etnisk rensning, omvärldens nonchalans, fadern som gav upp och dog och modern som följde efter, släktingarna som slåss vid fronten, sin egen maktlöshet, engagemanget, sajterna på nätet där han följer kriget, ambivalensen. Nu är det sju år sedan han hälsade på senast. Det känns inte meningsfullt att åka. Det finns ingen att hälsa på. Alla borta, döda eller vid fronten.
 Numer, säger han lakoniskt, känner han sig nästan mer svensk än afrikan.

 Barnen är ju snart stora nu, har vuxit upp här. Äldsta flickan fyllde år i förrgår. Den nya, stora taxibilen är hans egen, han är sin egen åkare numera. Frun jobbar förstås, har alltid gjort.