Tyck till om Yrsa Stenius kolumn

Folkpartiets landsmöte krävde i söndags att Sverige ska bli medlem av Nato.
  Partistyrelsens mer försiktiga vänta-och-se-hållning vann föga gehör hos de käcka folkpartiklarna som har bestämt sig för att Sverige i nästa krig inte bara ska få vara med utan dessutom med från början.

  Neutralitetssnacket är bara dimridåer, menade landsmötet. Bakom tjockan finner man en genuin ovilja att ta ansvar.
  - I vilka konflikter ska Sverige stå neutralt, frågar den oförskräckta lilla hopen bakom Lars Leijonborg retoriskt. I alla eller bara i somliga?
  Nej, varhelst en konflikt kan siktas, där ska Sverige ta sitt ansvar. ''Där kulor vina tätast då, där skall man finna mig också'', skaldade J.L. Runeberg i sitt storslagna epos över Sveriges senast förlorade krig och versraderna förefaller att ha kommit till heders igen i folkpartiets lösen för svensk säkerhetspolitik.

Med en viss beklämning har jag under senare år noterat att myten om Sveriges feghet och ansvarsflykt i internationella konflikter i allmänhet och under andra världskriget i synnerhet har vunnit bred uppslutning i överraskande många kretsar.

  Anklagelserna mot Sverige, att landet hukade för Tyskland och vägrade gjuta sitt blod för demokratin, har återkommande luftats i decennier.

Ofta när jag hör de ovan nämnda föraktfulla omdömena om Sverige har jag undrat på vilken sida belackarna anser att Sverige borde ha ingripit? För de allierade (underförstått demokratin) eller på Finlands (och Tysklands) sida mot Sovjetunionen?
  Och vilken glädje hade Danmark, Norge och Finland haft av att Sverige hade gått med i ett tidigt skede mot Tyskland innan Hitler gick till anfall mot Sovjet? Krigshandlingarna hade omedelbar eskalerat till Norden som inom kort hade förvandlats till slagfält med ovisst resultat.

  Visst, Sverige kom Hitler till mötes i vissa krav, vilket anhängare av av moralisk orubblighet kan klandra. Men ska man rädda ett folk undan en glupsk stormakt måste man laborera med intressen. Vilka man kan tänka sig att tillgodose för att slippa anfall, vilka inte.

Det är tio år sedan världen upphörde att vara uppdelad mellan två stormaktsblock. Blott tio år sedan.

  De unga(?) säkerhetspolitiska filosoferna i folkpartiet tror att tio år är en garanti för att världen kommer att förbli dominerad av en stormakt som per definition är god: USA och det USA-dominerade Nato.

Tillåt mig att undra om inte ett viktigt ansvar för freden kan och bör bäras av nationer som i globalt perspektiv uppfattas som oberoende, nationer med egen rörelsefrihet och förmåga att se med andra ögon än dem den utomordentligt goda stormakten håller sig med?
  Tror ni president Ahtisaari hade lyckats i Kosovo om Finland varit medlem av Nato?