|
|
|
|
|
DOKUMENT ADOPTIONER FÖR HOMOSEXUELLA? ”Barn chansar man inte med” Adoptionscentrum: Sverige inte moget för homosexuella adoptivföräldrar 
Ska homosexuella få rätt att prövas för adoptioner?Just nu grubblar en statlig utredning på frågan.
Ja, säger paret Ingela och Tessan, föräldrar till Hanna, 5, som Aftonbladet träffade i går.
Nej, säger Monica som själv blev adopterad av ett homosexuellt par.
I dag möter vi henne – och Joakim Wohlfeil från adoptionscentrum som också säger nej.Joakim Wohlfeil, adoptivpappa och Adoptionscentrums vice ordförande har en klar åsikt. – Vi får inte chansa när det handlar om barn, säger han. Sverige är inte moget. Han har kallats för homofob och moralist. Men Joakim Wohlfeil säger att han varken är det ena eller det andra. – För mig handlar det här om barnens bästa, säger han. Joakim Wohlfeil är själv adoptivförälder till sonen Jacob, 3 år. Adoptionscentrums styrelseledamot i Stockholm har kastat sig in i debatten om homosexuellas rätt att adoptera. Tre argument emot Han har tre argument varför den rätten inte kan bli verklighet i Sverige: synen på homosexuella i Sverige, synen på homosexuella i givarländerna och barnets situation (se nej-rutan intill). De två första skälen tror Joakim Wohlfeil kan komma att förändras. På lång sikt. – Situationen i Sverige och i givarländerna kommer att vara väldigt annorlunda om 20, 30 år. Men de adopterade barnens situation vet vi ingenting om i dag. Joakim Wohlfeil kommer inte att ompröva sitt ställningstagande förrän han har svart på vitt att de barnen mår bra. – Sverige började adoptera för ungefär 30 år sedan, det är först nu vi kan börja forska och ta reda på hur de barnen har haft det. Avfärdar undersökningar Han avfärdar de undersökningar som hittills gjorts på biologiska barn till homosexuella. 
Wohlfeil understryker att han inte är motståndare till att ge biologiska barn till homosexuella samma juridiska rättigheter som andra barn. Ska homosexuella få adoptera? NEJ! Här är Nej-sidans tre viktigaste argument. Joakim Wohlfeil, vice ordförande i Adoptionscentrum: 1. Synen på homosexuella i Sverige ”Homosexuella familjer är inte helt accepterat. Vi kan inte låta barnen vara pionjärer. Vi måste själva lösa situationen först.” 2 Synen på homosexuella i givarländerna ”Det är givarländerna som ställer upp reglerna. Inget land som lever efter FN:s barnkonvention godkänner adoption till homosexuella. Ett barn som adopteras av homosexuella kan få problem att resa till sitt hemland eftersom man inte accepterar homosexualitet.” 3 Barnets situation ”Det största ingreppet man kan göra i ett barns liv är att skilja det från sitt biologiska ursprung. Vi får inte komplicera situationen för de barnen ytterligare.” JA! Här är JA-sidans fem viktigaste argument. Anders Selin, vice förbundsordförande RFSL: 1 Stoppa diskrimineringen ”Vi måste få bort den diskriminerande lagstiftningen som utesluter en speciell grupp rätten att prövas som adoptivföräldrar.” 2 Homosexuellas barn har det bra ”Det finns inget som tyder på att barnen till homosexuella mår sämre eller blir annorlunda än heterosexuellas barn. Det visar ett flertal undersökningar.” 3 Barnens bästa viktigast ”Om ett land inte accepterar homosexuella adoptivföräldrar så respekterar vi det. Men det ska inte leda till att vi diskriminerar vissa grupper rätten.” 4 Adoptionssättet skiljer sig inte ”Om motståndarna menar att det är så hemskt att växa upp med homosexuella föräldrar måste man ju också vilja se till att inget barn finns hos homosexuella. Man gör en logisk kullerbytta när man godkänner närståendeadoptioner men inte andra adoptioner.” 5 Alla barn har rätt till två föräldrar ”Närståendeadoptioner är nödvändiga eftersom även homosexuellas barn måste få rätt till två vårdnadshavare även juridiskt.” ”Min uppväxt var en katastrof” Monica adopterades i hemlighet Ingen vet hur många de är. Men barnen som adopterats i hemlighet av homosexuella föräldrar i Sverige finns. Monica Ammanuele är ett av barnen. Hon vill hindra lagstiftarna från att ge homosexuella rätten att adoptera. – Min uppväxt var en katastrof, säger hon. Det är sommar när Monica kommer till Sverige. Vilken månad minns hon inte säkert, bara att det är varmt och väldigt spännande. – Som julafton ungefär, säger hon. Monica är åtta år och bär en vit folkdräkt i tunnaste bomull från hemlandet. Hon kikar spänt på klungan med vuxna i ankomsthallen på Arlanda flygplats. Där någonstans står hennes nya föräldrar. Hundra gånger har hon fantiserat om ögonblicket. Monica tittar efter de andra barnhemsbarnen som försvinner i väg med nya mammor och pappor. De nya föräldrarna var två kvinnor Nu är det hennes tur. – Jag var aldrig rädd för att resa, bara glad, säger Monica. Men mötet på Arlanda blir till en livslång besvikelse. Det finns ingen pappa. Hennes nya föräldrar är två kvinnor. Mer än 25 år senare försöker Monica sätta ord på 8-åringens besvikelse. Hon är drygt 30 år och själv mamma. – Jag var helt förvirrad. Under hela bilresan till villaförorten i Stockholm sitter Monica tyst. Det skulle dröja tre år innan hon pratar med en annan människa igen. – Jag kände mig otroligt lurad, säger hon. Monica Ammanuele är inte längre hennes namn. Hon har ett nytt nu, men det är hemligt för mig. Under hösten har hon intervjuats flitigt om sin uppväxt som adoptivbarn med homosexuella föräldrar. Alltid anonymt.
Varför?– Jag vet att det finns så många människor som inte accepterar homosexualitet. Jag vill skydda mina egna barn från att skämmas, kanske bli retade. Monica säger också att hon inte vill skada sin släkt. Hur många barn som adopterats av homosexuella i Sverige är okänt. Statistik saknas eftersom lagen förbjuder homosexuella rätten att prövas som adoptivföräldrar. Men de finns. Enligt Joakim Wohlfeil, styrelseordförande i Adoptionscentrum i Stockholm, känner organisationen till ungefär tio, i dag vuxna barn. Känner väl till hennes uppväxt Om Monicas historia är representativ för dessa barn eller inte, är omöjligt att säga. Inget annat vuxet adoptivbarn med homosexuella föräldrar har hittills kommit till tals. Anonymiteten gör Monicas uppgifter svårkontrollerade, via Adoptionscentrum och Joakim Wohlfeil går man i god för att den är sann. Han känner väl till hennes adoption och uppväxt. – Jag är så fruktansvärt arg på att man bara pratar om vuxnas rättigheter. Ingen frågar oss barn vad vi tycker, säger Monica. Ungefär så skrev hon också i ett brev till Adoptionscentrum. Brevet hamnade på DN-debatt och gav nytt bränsle till den redan hett flammande debatten om homosexuellas rätt att prövas som adoptivföräldrar. Monica vill stoppa den möjligheten – med sig själv som avskräckande exempel, säger hon. – Ingen ska behöva gå igenom det helvete jag och mitt adopterade syskon har upplevt, säger hon. ”Min famlj var annorlunda” Det var svårt att vara adoptivbarn. Att komma till Sverige, att tvingas lära sig ett nytt, krångligt språk. Att vara annorlunda bland de svenska barnen på lekis.
När Monica fyllde elva år berättade mammorna om sin homosexualitet. Men relationen förblev familjens hemlighet. I den svenska medelklassförorten var adoptivmammans sambo bara en väninna. Monica säger att hennes mammor var hyggliga människor. De var inte problemet. – Samhället accepterar inte homosexuella, det får vi barn lida för, säger hon. I skolan började Monica att ljuga. Hon uppfann en låtsaspappa för kompisarna. – Jag hittade på att han var en medicinman som rest långt bort. Monica säger att släkten tog avstånd också. Bara mormor och morfar kom. Som tonåring rymde Monica hemifrån. Sedan dess har hon stått på egna ben. Rätt vingliga ben, säger hon själv. Först när hon själv blev mamma kunde hon möta sin adoptivmamma igen. Men aldrig förlåta. – Hon svek mig, jag fick lida för hennes homosexualitet. Det har skadat mig mycket, jag har svårt att lita på människor. Monica tror att hennes uppväxt hade varit bättre om hon hade fått en mamma och en pappa. Om hon sluppit det extra utanförskap hon tycker att föräldrarnas homosexualitet skapade. ”Kommer nog aldrig att bli helt accepterat”
Om de levt öppet med homosexualiteten, hade det förändrat din uppväxt?– Nej, säger Monica. Hon tror inte heller att de verkliga attityderna mot homosexualitet har förändrats tillräckligt mycket jämfört med 70-talet. – Jag tror nog aldrig att det kommer att bli helt accepterat. Så länge det är så, får barnen sitta emellan. Hon slår bort kritikernas argument att hennes höga ålder, åtta år, gjorde det svårare att acceptera adoptionen och de nya föräldrarna. – Mitt syskon adopterades som liten, den uppväxten var också en katastrof, säger Monica. Hon har själv svårt att acceptera homosexualitet, säger hon. – Jag tycker inte att det är normalt, men de får göra som de vill, tycker jag. Hon sträcker sig till att homosexuella kan få rätt att adoptera närstående barn. Men inte längre. – Då finns ju i alla fall en biologisk förälder. Men inte barn från andra länder, vi har så mycket annat med oss som gör livet jobbigt. Vi behöver inte detta också, säger hon. Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se telefon: 08-411 11 11 fax: 08-600 01 77 |
|
