Tyck till om Yrsa Stenius kolumn

Under mina drygt trettio år i journalistiken har jag ofta förundrat mig över att den offentliga debattens grövsta artilleri inte sällan avfyras av kulturpersonligheterna, de finstämda, fria konsternas upphöjda förgrundsgestalter.

  Svenska akademiens ledamöter anställer inte sällan veritabla blodbad på varandra - tänk bara på Knut Ahnlunds lustmord på Horace Engdahl - och slag under bältet är numera poeternas specialitet i större utsträckning än politikernas.
  Det senaste exemplet på hur primitivt det kan bli när de stora andarna är i farten levererar Lars Norén i sitt försvar för sin och Riksteaterns uppsättning av pjäsen ”Sju;tre”. Alla som inte begripit de ädla motiven bakom det ytterst riskabla företaget, att exponera svår personlighetsstörning på scen, tvålas till i förorättat tonläge. Värst ut råkar teaterkritikern Leif Zern på Dagens Nyheter som kritiserade Noréns projekt redan innan händelserna i Kisa och Malexander inträffade.
  Zern, som inte varit lyhörd för det osynliga som ändå kunde ses och det osägbara som ändå kunde höras på teatern har, enligt Norén, ”alltid hyllat de grövsta, tommaste och brutalaste föreställningarna och regissörerna”.

Självklart. Någon annan anledning till att ställa sig tveksam till Noréns och Isa Stenbergs skapelse, som var en hybrid mellan scen och verklighet, kan det inte finnas. Kritikern är en idiot helt enkelt. Och har alltid varit det.

  Jag känner inte Lars Norén men jag beundrar hans dramatik. Inte allt men det mesta, särskilt den dramatik vars substans Norén behärskar suveränt: Det borgerliga kammarspelet.

Hade detta hänt en biolog med genmanipulerat virus i provröret hade han blivit ställd inför rätta.
  Norén är kränkt över att folk är upprörda. Över att folk var det redan innan tragedin som kostade två poliser livet var ett faktum. Norén är kränkt över att folk såg exakt det som utspelades, hörde exakt vad som sades och omöjligt kunde uppfatta någon undertext som inte fanns och inte förmedlades.
  Många var helt på det klara med att det inte var teater de såg.
  Lars Norén är dramatiker och inte psykiater, än mindre rättspsykiater. Han kan inte lastas för att han inte förutsåg det inte ens de erfarna inom kriminalvården förutsåg. Vän av intellektuell ordning kan dessutom med rätta påpeka att det inte går att bevisa att teaterföreställningen direkt förorsakade de senare händelserna.
  Slutligen bör man framhålla att Lars Norén och Isa Stenberg givetvis inte kan ställas till svars för de försummelser kriminalvården gjorde sig skyldig till bland annat vid vissa av transporterna av ”skådespelarna”.

Jag har inget som helst behov av att kräva Noréns eller Stenbergs huvud på ett fat även om jag kunde se en viss logik i att de ställde sina platser till förfogande på allvar.

  Däremot tycker jag Lars Norén ställer frågan om han borde ha avbrutit projektet när skådespelarnas nazism började välla ur dem väl retoriskt. Kanske skulle han ha gjort det.

Men det är inte säkert att människorna som spelar upp sin egen sjuka föreställningsvärld, sitt eget deformerade känsloliv ska visas på scen. Det kan vara lärorikt och omtumlande för publiken. Men det är inte bra för vederbörande.
  Lytesdramatik är inte god dramatik.