Tyck till om Staffan Heimerssons kolumn

Vi ska inte vara häpna över det som hände i Australien i går. I Australien hade landets 19 miljoner invånare chansen att skriva historia. De kunde göra sig av med sitt kungahus. De kunde, om de hade velat, ha förvandlat sitt land till en republik med en president ur sina egna led.

 De australiensiska republikanerna hade i förväg gett sin valvaka nere vid Sydneys berömda operahus rubriken: BYE-BYE BESSIE - där Bessie stod för Drottning Elizabeth.
 Så blev det inte. Australiensarna tog inte chansen. 54 procent sa nej till förändring, bara 46 sa ja, trots att opinionsmätningar visat att bara en aussie av tio vill ha brittiska drottningen som sitt statsöverhuvud och sju av tio alldeles tydligt vill ha republik.

Men historien lär oss - och det kan ge stackars kronprinsessan Victoria mardrömmar - att när ett land eller en befolkning gör sig av med sitt kungahus sker det under blodiga förhållanden.
 Kungar röstas inte bort. De förs till giljotinen.

 Jag kan på rak arm inte erinra mig ett fall i historien, där ett kungahus under fredliga former lämnar från sig sin position efter rationella resonemang - så som Australien i går försökte - och glider in i en ny tillvaro och ersätts av ett statsöverhuvud vars merit inte är blått blod och börd.

 Kungar sparkas och dödas under dåliga tider i ett land. Under goda tider kan kungar både vara slösaktiga och lösaktiga, berusade eller bara korkade. De får behålla sin ställning.

Från Australien fanns i går fler läxor att lära. Det var landets 43:e folkomröstning. Bara åtta gånger har ett förslag drivits igenom. I 35 fall har det stannat vid det gamla. Vi svenskar kan jämföra med vår egen historia. I frågan om att anpassa landet till Europas huvudfåra, att köra bil på vägens högra sida, röstade 83 procent av svenskarna 1955 för att vi skulle fortsätta köra på vägens vänstra sida. Likadant brukar det vara i landet med det mest utvecklade folkomröstningssystemet, Schweiz. I de flesta frågor som tas upp stannar det vid det gamla. Det finns ett amerikanskt talesätt som säger: ”If it ain’t broke, don’t fix it.”
 Påtryckargrupper och politiker ska inte tro att de kan förändra bara för att förslaget är sunt och argumenten rationella. En majoritet svenskar avstod 1980 från att rösta ja till kärnkraft. De röstade, som ni minns, ”nja... njä”. Det gick 1922 inte att i folkomröstning driva igenom ett rusdrycksförbud (argumentet ”Kräftor kräva dessa drycker” bet bättre). Och det tog en evighet innan vi vågade oss in i EU.

Regel två är att på djupet kolla folkviljan. Trots att Australien genom opinionsmätningar visste, att 70 procent av de röstberättigade ville välja president i d i r e k t a val, valde de härskande politikerna att frågan skulle stå mellan att behålla brittiska drottningen eller att en president skulle nomineras av premiärministern och sedan väljas av parlamentsledamöterna. Det var inte en tillräckligt inspirerande förändring, inte tillräckligt radikal. Australiernas svar blev: ”Aldrig i livet. Då blir det bara en p o l i t i k e r n a s republik.”

 Politikerna som vill ha förändring hade kollat in läget rätt, när de sett att det brittiska kungahuset var genuint impopulärt. Men de hade missat att förstå att den politiska klassen var betraktad med ett ännu större misstroende. Befogat eller obefogat, i Australien är politiker ett skällsord.

De hade därmed gått i den monarkistiske premiärministerns fälla. Han vann på den beprövade taktiken att söndra och härska.
 Och ska vi ge vinnarsidan ett ärligt erkännande, så ska det sägas att med folkomröstningen i går kan drottning Elizabeth i praktiken kalla sig folkvald.
 Det var inte tanken.