|
|
|
|
|
I fråga om nazismen kan det aldrig bli fråga om känslornas neutralitet eller avvaktan. Men vrede och avsky kan förblinda. Enigheten blir så stor att den skyler. 20- och 30-talets tyska nationalsocialism hade trots allt förmågan att uttrycka och kanalisera vad många vanliga tyskar kände och krävde. Dagens svenska nazister har inte demonstrerat några sådana färdigheter. De är isolerade från folkflertalet – genom egen försorg. Blotta tanken att svensken i gemen, eller några svenskar i gemen, eller ens svenskar som hyser invandrarfientliga eller andra djupt reaktionära uppfattningar, skulle vända sig till tjugoåriga brottslingar som gapar om vit makt, för att få politisk vägledning, förefaller helt främmande. Själva vill nazisterna gärna växla upp sina brott till att vara del av en politisk aktion. De menar sig inte vara dömda brottslingar, utan ”krigsfångar”. Frågan är om man skall delta i det spelet. K riminalitet av det här slaget riskerar att få politiska följder om samhället svarar med allmän repression. Några sådana tecken finns knappast. En större fara vore om media till slut lyckades demonisera nazistbanden så till den milda grad att rotlösa ungdomar faktiskt tror att de har den betydelse som antyds. Jag har talat med fackföreningsfolk som just påpekat hur svårt det är att mota tillbaka nazismen bland utslagna ungdomar genom att peka på dess ”farlighet”. Det är just farligheten som är attraktiv för den maktlöse. 
Rädslan för den tyska 30-talsnazismen är möjligtvis överinlärd. Det kollektiva traumat av humanismens sammanbrott i Europas mitt, i kombination med vår egen aningslöshet och vårt svek – den gången – har varit så stark att vi inte upptäcker hot mot demokratin som ser annorlunda ut än förra gången. Vi spanar förtvivlat efter samma fiende – en gång till. Det finns få tecken på en allmän nazistisk terror som skulle skrämma svenskarna till tystnad. Men Sverige är tystare. Alltsedan massarbetslösheten blev fullt accepterad som verkningsfullt ekonomisk-politiskt medel, har det funnits en lång rad trovärdiga rapporter om anställda som faktiskt avstår från att tala öppet om missförhållanden på sina arbetsplatser av rädsla för att förlora jobbet. Det gäller normala arbetsplatser, i helt normala miljöer, med helt normala chefer. H oten mot demokratin i dag är över huvud taget helt normala. De går i kostym och slips. Grunden för de stora politiska förskjutningarna i Europa är den växande folkliga ledan över politiker och besvikelsen över politikens oförmåga. I vårt land har extremiströrelser inte lyckats dra fördel, men andra har varit betydligt mer framgångsrika. De högre ämbetsmannaskikten i Europa och Sverige har inte tvekat att exploatera dessa stämningar för att skjuta fram sina positioner. De erbjuder ”kompetens” och ”resultat”. I utbyte vill de ha ”oberoende” från de käbblande politikerna. Den hett eftertraktade grundmodellen är naturligtvis de europeiska centralbankernas. Den står på två stadiga ben: ingen folkvald skall ha rätt att blanda sig i, eller ha synpunkter på besluten; ansvar skall inte kunna utkrävas för konsekvenserna. Ä ven här i Sverige har Riksbanken till slut lyckats erövra sitt oberoende från demokratin. Också om banken skulle få för sig att upprepa klang- och jubelföreställningen från nittiotalets ingång med permanentad massarbetslöshet som följd, finns det numera inga möjligheter att ingripa. Destruktiva processer går inte – och skall inte gå att – avbryta. Dårskapen har byggts in i strukturerna. I ett utslag av vad som får uppfattas som storsinthet har Riksbankschefen i alla händelser låtit meddela att banken inte avser att höja arbetslösheten – ”i onödan”. Det känns tryggt. P rincipen heter: makt utan ansvar. Den som vill diskutera hot mot demokratin kan hoppa över spridda naziligor och börja här.
Varför ägnas några få nazister så stor uppmärksamhet? Nazister är massmediesamhällets smågodis. Dramatiken är inbyggd. Moralen given. Igenkänningsfaktorn skyhög. Det kollektiva traumat går att exploatera i oändlighet. Titta! En livs levande nazist! På scen!Men hur mycket klokare blir vi? 
Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se telefon: 08-411 11 11 fax: 08-600 01 77 |
|
