|
|
MUSIK Håkan Steen skriver om pop
|
|
|
|
Så passerar då Malmö FF ut ur allsvenskans högsta serie, för första gången sedan inträdet 1936. Det är Sveriges genom tiderna mest framgångsrika fotbollsklubb. MFF har varit mitt favoritlag sedan jag var i 11–12-årsåldern så det är en tragedi. Jag har aldrig varit fanatiker men haft starka preferenser och så fungerar ju fotbollsintresset. Det lag man hållit på sedan pojk-åren följer man intill ålderdomen. Själv hade jag inget bollsinne, fast jag tyckte om fotboll, och ägnade mig i stället åt löpning, särskilt den stenhårda sträckan 400 meter. Kanske kan man i efterhand tolka det som försök att ta revansch mot bollspelarna. Oundvikligen bördig från den sydliga provinsen håller jag ännu på Skånelagen men främst på MFF. Från läroverket i Eslöv och universitetet i Lund for jag ofta till den klassiska Malmö idrottsplats, nära teatern, numera i nostalgins sorgesamma stämning kallad legendarisk. Faktiskt kan det jämföras med att gå på teatern, varför inte, och det var under de åren då Ingmar Bergman var regissör där. Vi stod på ståplatsläktaren och följde det märkliga skådespelet. Den främste av artisterna var Kjell Rosén, högerhalv som det hette då. Inte nog med att han gjorde häpnadsväckande individuella konster, han kunde öppna försvaret genom att slå en hård krossboll ut till vänsteryttern Stellan Nilsson, som tog ner den, avancerade och lade in en perfekt höjdboll till huvudet på den långe Börje Tapper: MÅL! Sedan dess har det varit många briljanta MFF-lag, flera spelare avancerade genom åren till internationell toppnivå och ett par av dem hör ännu till de främsta i vårt landslag. Under senare år har det inte blivit många besök på idrotts-arenorna men fotboll är en bra tv-sport. För några år sedan när jag var i Göteborg tog jag mig ut till Rudalen för att se MFF spela men det blev bara 0–0 mot Västra Frölunda. Min egen sport, friidrott, tappar jag tyvärr gradvis intresset för. Det är för mycket pengar och dopning, inte lika roligt längre, som om det inte var äkta idrott. Däri har jag kanske fel, jag värjer mig mot romantiken att tro att det var bättre förr och jag vet att friidrottens ledning i Sverige kämpar energiskt mot dopningen. Jag minns ännu med glädje hur det kändes att hyggligt orka igenom ett 400-meterslopp, förvisso också hur det kändes att krokna på slutet. En god idrottsklubb var för oss som ett andra hem, inte ett företag som hastigt köper och säljer aktiva och tränare. Jag kände mångårige MFF-ordföranden Cavalli-Björkman en smula. Jag vill inte skryta med att jag blev hedersdoktor i Lund (men det är ju offentlig handling), dock kan jag nämna att vi blev det samtidigt. På en bild står vi i frack bredvid varandra på universitetets trappa den vårdagen, jag ser en smula fånig ut, och jag minns vad vi talade om i någon paus i de akademiska högtidligheterna: Malmö FF. Cavalli-Björkman satt bakom mig och Olle Svenning en gång på Malmö stadion, när MFF mötte Öster. Än mer remarkabelt: där satt också den störste av alla, Kjell Rosén, nyligen bortgången. Kjell Roséns fru kommenterade spelet oavbrutet men han, som verkligen var sakkunnig, var nästan helt tyst, oavlåtligt uppmärksam. När högerbacken Roland Andersson, nu hårt drabbad tränare, gjorde något överraskande elegant, sa Kjell Rosén helt enkelt: – Kan Roland göra sånt. Jag vet inte vad Roland kan göra nu. Men jag minns med oro hur lång tid det tog för Helsingborgs IF, ett annat legendariskt topplag, att komma tillbaka. Då var jag med några år i en sorts stödförening, för nog håller jag på lagen från Skåne.
Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se telefon: 08-411 11 11 fax: 08-600 01 77 |
|
